Jon Fosse har man ju läst om, att han ska vara så bra: Världsframgång – det som skribenter av alla kvaliteter drömmer om, och nu har vi äntligen en som nått dit! Det måste ju vara något att höra om, tänker man, och styr stegen till Fosse-seminariet som ordnades på Helsingfors uni tillsammans med diverse fint ambassadfolk.
Försenad som vanligt stövlar jag in mitt i uppspelningen av ett Fosse-radioprogram som kulturjournalisten Tomas Jansson gjort. Funkar rätt bra, lustig norska hörs ibland, ger intryck av folklighet. Sen ska vi gå igenom Jon Fosses livsutveckling tillsammans med den norska kulturjournalisten Cecilie Seiness. Det blir en lång process, för här följer vi minsann varenda krok: Hur han växte upp nånstans avsides, hur han bytte rockspelande mot skrivande, hur han hatade teater och nästan tvingades att skriva för scenen. Och sen då framgångarna, de berömda regissörerna x och y som gjort sin tolkningar i Paris och Berlin – ahhh.
Lunch bjuder ambassaderna snålt nog inte på, men då är man ju å andra sidan fri att tänka vad man vill. Det gör man. Sen tar man sig hela vägen upp längs trapporna till fjärde våningen på huvudbyggnadens gamla sida, där det finns en massa statyer föreställande nakna män. Leif Zern, teaterkritiker från Sverige, har just börjat sitt anförande: I Fosse-pjäserna är pauserna viktiga, berättar han. Ingenting händer och ingen hamnar i gräl med någon annan. Sånt är fint, det måste vi förstå. Men Fosses pjäser är svåra att förstå – det måste vi också förstå (förstår jag) – och därför blir de som verkligen känner de där fenomenologiska effekterna extra fina.
Sen tar Zerns anförande slut och vi väntar på att regissören Kristin Olsoni ska säga sitt. Vi är då ganska möra, det märker Klockriketeaterns Dan Henriksson och instruerar oss därför i massage av bänkgrannens nacke och axlar. Det är skönt och fungerar som en motvikt till den avståndstagandets icke-dramatiska metafysik som vi ägnat hela dagen åt. Och när vi är klara berättar Olsoni om sina översättarmödor och regissörsmödor på ett ganska jordnära sätt men lutande sig mot för många filosofnamn.
Diskussion och kaffe tar vid och av diskussionen förstår man bland annat att ljussättning på teatern är nånting svårt och eteriskt, som bara vissa kan förstå sig på.
Mot slutet av diskussionen hamnar analysen till och med in på frågan om det finns någon samhällskritik i Fosses pjäser. Den består då i att nån på scenen är deprimerad. Att sånt. Sen går vi hem, jag utan att ha fått ordet i diskussionen. Men nu har jag det. Ordet, alltså.
Seminariet ”Vågornas stillsamma musik” om Jon Fosses dramatik, 9.10. på Helsingfors universitet. Föreställningen ”Jag är vinden” skriven av Jon Fosse och regisserad av Kristin Olsoni har premiär på Klockriketeatern 12.11.2008.
Monika Holmström
