Från och med 2009 ska konstnärer och forskare som lever på stipendier äntligen bli delaktiga av pensionsskydd och sjukförsäkring. Dels betyder det här bara att en lucka i socialskyddssystemet lappas till. Men det betyder också mycket mer. För en som lever på stipendier är det också ett tecken på att man betraktas som fullvärdig, vuxen, arbetande medborgare. Vilket man ju tycker att man är. Det är inte lite det. Jag firar tanken med några små, starka mintpastiller ur en liten plåtask med Svenska Kulturfondens 100-års logga på. (Bara tre: överdriven konsumtion kan ha laxativ verkan.)
Förnyelsen av socialskyddet är också ett erkännande för att arbete som utförs med stipendiefinansiering är riktigt heltidsarbete, att stipendier är en legitim inkomstkälla och att tiden man lever på stipendier inte nödvändigtvis är en parentes i ens karriär.
Det här är viktiga saker, inte minst som de skickar signaler till flera olika instanser som svarar för stipendiearbetarnas välfärd och därmed för det skapande arbetets villkor i riket. Framför allt till fonderna. I takt med att de allmännyttiga fondernas utdelning växer år för år, kan det tyckas rimligt att också, än en gång, fundera på deras kulturpolitiska roll.
Det finns flera sätt att tänka på de allmännyttiga fondernas roll i finansieringen av forskning och kultur. Ett sätt att tänka är att fonder är snälla eftersom de ger pengar åt folk och föreningar så att de kan förverkliga sina drömmar: skriva böcker, spela in skivor, ordna konserter eller kurser, resa bort, komma hem etc. Ju fler man kan ge åt dess fler finns det som blir glada och inspireras till nya projekt. Det här kallas även på vissa håll för att vattna gräsmattan.
Ett annat sätt att tänka är att fonderna med sina stipendier bidrar till att skapa en viss finansieringsstruktur inom forsknings- och kultursektorerna. Utan stipendier inga stipendieforskare eller stipendiekonstnärer, alltså ingen som i sitt arbete är beroende av stipendiefinansiering. Om vi tänker såhär är det inte orimligt att också tänka att fonderna borde bära ett visst ansvar för hur stipendiearbetarnas liv ser ut, t.ex. genom att dela ut summor som det faktiskt går att leva på under den tid som behövs för arbetet.
Det hela görs mera komplicerat av att det givetvis finns plats för båda typer av tänkande eftersom det finns plats för två vitt skilda typer av stipendier. Den första sorten är ett välgörande regn över landets föreningar, tidskrifter och skolor, och över personer som behöver några hundra- eller tusenlappar för att täcka kostnader eller ta några månaders tjänstledighet för att förverkliga ett kulturellt projekt. Den andra sorten utgör en del av forsknings- och kultursektorernas basfinansiering, och ger möjlighet åt enskilda personer till långsiktigt och sakkunnigt arbete.
Problemet för stipendiearbetare är att det inte är klart vilken sorts stipendium man söker, när man söker.
För forskare (som mig) är läget förhållandevis genomskinligt. Kommer man in i röret och kommer ihåg att skicka sina ansökningar kan man förvänta sig att få sina fyra, fem eller till och med sex och sju år av arbetsstipendier, efter vilka man får avhandlingen färdig och antingen skaffar sig ett ”riktigt jobb” eller aspirerar till att komma in i post-doc-röret. Inte är det säkert, men man kan begripa hur det fungerar.
För konstnärer och frilansande kulturarbetare tycks situationen vara betydligt diffusare. Man kan få lite här och lite där, främst för olika typer av ”projekt”. Det är inte på samma sätt klart att man är heltidsarbetande med just det arbete man söker finansiering för. Det är inte ovanligt att någon söker ett ettårigt arbetsstipendium och får t.ex. 5000 euro eller kanske bara 2000. Man kunde tycka att 2000 är bättre än ingenting, om man inte skulle misstänka att ens ansökan har sorterats fel av en bakfull civare på fondens kansli. Eller ännu värre, att fonden har läst ansökan och konstaterat att den skrivits av ett ovanligt vasst grässtrå. När man ju trodde att man var en yrkeskunnig person som hederligt tävlar om möjligheten att fortsätta sitt långsiktiga arbete också under det kommande året. Ur det perspektivet kan till och med 5000 vara sämre än ingenting.
På forskarhåll höjs det regelbundet röster för att stipendiefinansieringen borde kanaliseras till färre personer, men med bättre villkor för de forskare som får pengar. På så sätt skulle man skapa en tryggare karriärgång för dem som får finansiering, istället för att, som nu, locka in för många unga förmågor på en knagglig och osäker väg. På finlandssvenskt håll hörs det regelbundet gnäll om att den och den fonden borde dela ut arbetsstipendier istället för fickpengar, för att någon, någonsin, överhuvudtaget skulle få något vettigt gjort.
Av någon orsak låter det första som ett välgrundat forskningspolitiskt ställningstagande, medan det senare låter som typiskt arrogant finlandssvenskt kulturgnäll.
Men skenet bedrar. I grunden handlar båda synpunkterna om samma sak: om att markera gränsen mellan två typer av stipendiefinansiering (se ovan) med olika typer av funktion, och markera på vilken sida om gränsen en verksamhet ska stå. De är båda ställningstaganden för att högt utbildade, yrkeskunniga, hårt arbetande och ambitiösa människor ska befrias från bevattningsmaskinens återkommande stråle, och på hederliga villkor antingen överleva, gå under eller byta bransch. Att det i grunden är värre att då och då bli nödtorftigt påstrilad av en snäll fond än att bli utan finansiering. Inte bara för individen, utan framför allt för verksamheten; vare sig det handlar om forskning, konst eller annan odling.
Nora Hämäläinen
