Den västerländska FN-arbetaren hade knappt hunnit installera sig när hon fick smaka på den nepalesiska nyfikenheten. Varje dag ställde sig hennes kollega oblygt bakom hennes rygg för att titta över axeln på datorskärmen. Ja, de flesta som kom in i rummet ställde sig glatt så att de kunde studera vad hon jobbade med.

Den kommunala elektrikern balanserade högt uppe i elstolpens topp. Framför sig hade han ett livsfarligt ormbo av elkablar och i handen en ny kabel som han på något sätt skulle lyckas koppla rätt. Nere på gatan, runt elektrikerns ostadiga stege stod en folksamling med näsorna pekande uppåt och följde intensivt med varje rörelse.
När den västerländska mannen stod vid restaurangens pissoar märkte han att den nepalesiska herren bredvid studerade den västerländska snoppen med stort intresse.
Exemplen på den nepalesiska nyfikenheten är oändliga. Den begränsar sig inte till att granska vad de konstiga utlänningarna pysslar med, den omfattar hela samhället. Dessutom är ordet ”nyfikenhet” missvisande. Vi kan istället tala om ”öppenhet”. För i lika hög grad som man gärna ställer personliga frågor, är man beredd att tala om sitt eget liv.

Nyligen på en fest berättade en obekant dam ingående om de besvär och problem hon och hennes fästman har för att de ska gifta sig men är av olika kast.

En nepales analyserade det här fenomenet som att kulturen från de små byarna ännu lever kvar trots att många har sökt sig till Katmandudalen. Det ligger säkert något i det. Och i ett samhälle där avskildhet är en ovanlighet och folk bor tätt inpå varandra blir det ännu begripligare.

Det syns också på det sätt som nepaleserna bryr sig om varandra. När det sker en bilolycka (så gott som varje dag) hör det till att grannskapet ordnar en lokal strejk (vägen blockeras) och att man kräver högljutt att offret och/eller den drabbade familjen ska få kompensation.

Det engagemanget kan i sin tur delvis förklaras med att nepaleser betraktar sina medmänniskor som en del av den förlängda familjen, och till vardags tilltalar man varandra med ”syster” eller ”bror”.

I början är den tilltalsformen lite förbryllande för en utböling. Man kan tro att alla i Nepal är släkt. Men när man fattar galoppen känns det sympatiskt. Särskilt sympatiskt är det faktum att nepaleserna inte har något emot att fort räkna in konstiga utlänningar i sin förlängda familj.

Trots att vi utlänningar så lätt blir upprörda över lite sund nyfikenhet.

Joakim Enegren

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.