Häromdagen fick jag ett brev skrivet på en gammal, hederlig skrivmaskin och det var ju i sig en händelse värd att notera men också som sådant var brevet högintressant. Det var från en dansk socialmedicinare, Tage Voss, som läst en artikel av mig i vilken jag oroade mig över att allt fler mänskliga tillstånd som tidigare betraktats som fullt normala – till exempel blyghet – nu uppfattas som medicinska problem: den som till exempel drar sig för att stiga upp och hålla föredrag kan få diagnosen social fobi – och psykofarmaka. Vad det handlar om är att vi alla ska anpassas till samma strömlinjeformade socialt kompetenta, flexibla, förändringsbenägna ideal och därmed riskerar vi att på ett kusligt sätt förändra själva uppfattningen om vad det vill säga att vara människa.
Voss instämmer : ”Vi normaliserar raskt människor – utan att fråga oss vad normen är, vem som har fastslagit den och varför? Det är ju uppenbart att det ligger i etablissemangets intresse att ha ofarliga, manipulerbara, nöjda medborgare. Och den springande punkten är att människorna själva önskar en problemfri tillvaro även om vi anar Goebbels i kulisserna till denna fagra nya värld.”

Vi är vana vid arga unga män men Voss är något betydligt mer imponerande, nämligen en arg gammal man: han är idag nittio år. Genom åren har han skrivit artiklar, böcker och också gjort film men han känner att han inte blivit hörd. En artikelsamling han just gett ut heter Röst i öknen. Han tror inte på Gud för han tycker människan är en erbarmlig konstruktion. Han ironiserar över den beskäftiga tendensen att göra individen ansvarig för sin hälsa: snart, menar han, kommer det att finnas försäkringar som den som äter fet mat inte kan få, bostadsbolag där den som röker inte kan bo, regler för organtransplantation som utesluter den som inte motionerar. Han förargar sig över att läkare knappt hinner behandla sjuka människor därför att de har så fullt upp med att bemöta alla som är rädda för att bli sjuka: läkares viktigaste instrument är idag kulspetspennan.

Men förbittrad är han inte, av en väns förord framgår tvärtom att han är något av en levnadskonstnär, På danskt vis röker han cigarr och skyr ingalunda fet mat. Han har ingen TV för han tror på det levande samtalet men hans barn har gett honom en mobiltelefon. ”Det är för att jag ska kunna ringa om jag faller omkull på gräsmattan och håller på att dö,” förklarar han. ”Men jag har sagt att döden är en allvarlig sak som kräver koncentration och då kan man ju inte samtidigt företa sig något så fånigt som att prata i mobil.”

Skrivmaskinen, då?

Jo, den är av märket Continental och Voss köpte den begagnad år 1936. Han tror att den då var tio år gammal.

Merete Mazzarella

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.