Min främsta minnesbild från de första korta besöken i Wien i mitten av 60-talet är de pompösa byggnaderna längs Ringstrasse, och speciellt parlamentet, en vit krokan som skulle inge det enkla folket respekt. Mig ingav det obehag, inte bara för byggnaden utan för hela Wien.

–
Fortfarande får jag den reaktionen när jag åker spårvagn längs Ring, men den här gången blandas den med en viss skadeglädje: på taket har parlamentsbyggnaden prytts med en klumpig låda som effektivt saboterar pompan. Den påminner faktiskt om de förfärliga ventilationslådor som placerats ut på Kabelfabrikens tak i Helsingfors och saboterar den i sin genre stiliga innergården. Men jag kommer snart underfund med vitsen med parlamentslådan: inuti den restaurerar man en av skulpturerna på fasaden. Det gör den förlåtlig, i motsats till Kabelfabrikens permanenta lådor som man inte kan förstå att fasadgranskarna godkänt.

Jag fick alltså en viss motvilja mot Wien. Ändå hade jag, innan jag ens kom till staden, haft planer på att flytta dit. Det var en vinterdag med en isig vind som fick mig att inse att det inte var meningen att man skulle bo såhär långt norrut och på vägen till jobbet, på FÅA på Södra kajen, funderade jag på var man kunde leva bättre. Jag stannade för Wien, inte så mycket för stadens egen skull, utan för att det där­ifrån var kort väg till Prag, Budapest, Jugoslavien … Jag kommer fortfarande ihåg var den insikten slog mig: mellan Johanneskyrkan och Bangatans folkskola. När jag sedan den dagen, som så ofta, åt lunch med en av mina kolleger, började hon, innan jag hann säga något, klaga över det omänskliga vädret och berättade att hon ville flytta till Genève, inte för stadens egen skull utan för att det därifrån var så enkelt att åka till Frankrike, Italien o.s.v. Sällan har jag väl varit så precis på samma våglängd som någon annan. Inte kom hon till Genève, men i alla fall till Köpenhamn, medan jag sitter kvar i Helsingfors södra stadsdelar.

Orsaken till att jag valde Wien måste ha varit Jörn Donners bok Rapport från Donau, som kom ut 1962 och som, i mitt tycke oförtjänt, hamnat i skuggan av hans Rapport från Berlin. Det är en fascinerande bok om den habsburgska traditionen och den centraleuropeiska kulturen, och den är inte ett skvatt föråldrad.

Sedan kom jag på nytt till Wien och märkte att man inte behövde bry sig om imperiets skrytbyggen kring Ring, det fanns och finns en trivsam stad i en mänsklig skala innanför den stora bulevarden. Numera söker jag mig först till bokhandlarna, det finns fortfarande i Wien ett intresse för de gamla kronländerna som syns också i bokutbudet. För en tid sedan kom det t.ex. en hel rad böcker om Bukovina, de speglade en nostalgi för den multietniska samlevnaden, speciellt i kronlandets huvudstad Czernowitz som aktualiserades när man på nytt kunde resa dit efter Sovjetunionens sammanbrott.

Det som jag fortfarande har svårt med är att bokförsäljarna så snart man kommer inom syn- och hörhåll hälsar en Grüss Gott. Jag har lust att fråga från vem jag i så fall ska hälsa, och kanske tillägga att jag inte har några omedelbara planer på att träffa Gud, men gör det förstås inte. Det är bara i den socialdemokratiska bokhandeln man hälsar Guten Tag, vilket passar mig bättre.

Den nya tiden har nått också Wien. På Graben, kombinationen av torg och gågata, tittar jag på den ståtliga portalen för klädbutiken E. Braun & Co., där det fortfarande står Berlin, Karlsbad, Prag – de viktigaste orterna där den kejserliga hovleverantören hade sina filialer. Men nu står där också H&M, svenskarna har tagit över, vilken förnedring. Men de plagg man ser i skyltfönstren skulle nog inte gå hem i Norden.