Jag vet inte vad jag ska säga för välövervägt och helhetsmässigt om Siriusteaterns Nedstörtad ängel. Den är egentligen bäst som upplevelse och försämras antagligen av att jag försöker beskriva vad det handlar om och på det sättet visa hur smart och fri jag nu sen är. Men nånting ska jag säga, eftersom det är min uppgift.

Vi följer författarens, av allt att döma Per Olov Enquists alter egos, skaparmöda: Det är hans väg till konstnärskap, men det är samtidigt allas väg, eftersom vi alla är konstnärer. Jo, så är det.

På den vägen får vi i föreställningen ta del av olika konstiga figurer, mest framträdande är Pasqual Pinon, som hopväxt med sitt eget huvud bär sin hustru Marias huvud. Dessutom finns här bland annat: katten, Ruth Berlau, som bär omkring på en hattask med en gipsavgjutning av Brechts huvud, en pojke som utan skäl mördat en flicka, en cirkusdirektör, en sjuksköterska, och olika slags ”monster” – männi­skor med alla möjliga ovanliga utseenden, ja deformationer. Källarmänniskor, är de för mig.

Regissören Maria Lundström har valt en öppen, interaktiv riktning och publiken får vandra med till olika scener och spelplatser, som är åtskilda med vita tyllgardiner (som aningen övertydligt dras ifrån i slutet). Allt går mjukt och varmt till, så ingen i publiken behöver oroa sig för att göra bort sig. Jag tror att om teatern på svenska alls ska ha någon framtid, så är det i den här riktningen den ska utvecklas. Det handlar om kommunikation, om synen på teaterns möjligheter och uppgift. Men det handlar också om synen på publiken: att alla i teaterhändelsen faktiskt är medskapande, i stället för att teatern enbart dikterar något Fint & Konstnärligt ovanifrån. Publiken skulle förresten kunna delta inte bara med rörelser och mottagande av föremål utan också med röst. Tycker jag.

Hela föreställningen blir en motkraft mot den vanligt förekommande trångsyntheten (finlandssvensk eller annan) och den syn på lyckadhet och lycklighet som är dess ursprung. Teatern borde vara mycket mera verksam åt det hållet – just så att det  börjar kännas lite obehagligt för var och en att i foajén återupprätta hierarkierna. För visst är det tråkigt när kulturlivet, ja hela samhället, börjar kännas lite som en Ku Klux Klan-sekt, inte sant?

Som ni märker är det en inspirerande föreställning, med skådespelare som samtidigt framträder både i sin enskilda särskildhet och tillsammans, som en ensemble. Det är också en föreställning som i sin värme och kontaktbarhet är lätt att tycka om. Det är lite oklart om åskådarna ändå faktiskt nås av underligheten, för muren av trångsynthet kan vara ganska kompakt, sorgligt nog. Kunde monstren vara ännu lite mer utagerande och underliga också i sitt beteende? När man läser boken får man en känsla av intellektuella krav, att man noggrant ska fundera igenom vad författaren kan ha menat. Till en del är det här draget överbryggat på teatern, men ännu lite mera åt det hållet tror jag kan behövas. När det nu är som det är. Förresten: För den som undrar hur det är med en kvinna som huvudperson i en liknande berättelse finns filmen Fur, om fotografen Diane Arbus.

---

Nedstörtad ängel. Baserad på en roman av Per Olov Enquist. Regi och dramatisering: Maria Lundström. Ljuddesign: Kristian Ekholm. Ljusdesign och scenografi: Raisa Kilpeläinen, Kalle Ropponen. Kostymer: Emma Nuutilainen. I rollerna: Niklas Groundstroem, Sue Lemström, Paul Olin, Jessica Grabowsky, Jan-Christian Söderholm, Paul Holländer. Publikarbetare: Sanna Huldén. Premiär på Siriusteatern 7.11.2008.