En kväll kommer Kenji Yamamoto hem, blåslagen efter att ha försökt låna pengar på den spelhall där han spelat bort alla familjens besparingar. Yayoi, hans söta hustru, väntar i tamburen färdigt rasande efter han slagit henne kvällen innan. Full och försvarslös är det plötsligt inte han som är den starkare längre. Innan hon vet ordet av har hon strypt honom.

Fri är en historia från förorts-Tokyo, om fyra kvinnor som jobbar nattskift vid det löpande bandet på en färdigmatsfabrik. Yayoi är den perfekta hustrun som närmast av misstag råkar ha livet av sin odåga till karl. Masako, Yoshie och Kuniko är väninnorna som går med på att i Masakos badrum stycka Kenji och sprida hans kvarlevor i soppåsar över staden – möjligen av medlidande med Yayoi, men antagligen främst för att de behöver pengar.

Desperate housewives i japansk brutaltappning? Eller en ny variant på feministiska våldsfilmen Baise-moi? Natsuo Kirino, född 1951 och med 13 romaner och 3 novellsamlingar bakom sig, några av dem prisbelönta, har blivit nominerad till en Edgar Allan Poe Award i kategorin bästa roman för boken Fri. Och utan tvivel är det här en bok som sticker ut, framför allt för att den så ohöljt skildrar kvinnlig aggressivitet.

Det bästa med Kirinos prole­thriller är beskrivningen av de fyra protagonisterna och deras hemförhållanden – den handlingskraftiga Masako med tonårssonen som vägrar öppna munnen, den förfärade och samtidigt livsglada Yayoi med nattarbete och småbarn, den utnötta och utvakade Yoshi som byter blöjor på sin väsande mardröm till svärmor och till slut den runda, lösmynta Kuniko med sina modekläder och ständigt förfallande krediträkningar. Alla plågas de av brist på kärlek, pengar, sömn – och varje kväll möter de upp till nattskiftet på den ensligt belägna snabbmatsfabriken, utanför vilken våldtäktsmän lurar i skuggorna.

Fri beskriver i thrillerform baksidan av det japanska konsumtions- och manssamhället, dess misogyni och förtrycksmekanismer. Utan hopp om att kunna frigöra sig ur rävsaxen tappar kvinnorna omdömet, och länge är det trovärdigt, och psykologiskt ganska fängslande. Miljön på Miyoshi Foods, med sina tunnor med köttsås, stränga sanitetskontroller och öppna omklädningsrum är välbeskriven och så långt från några medelklassgriller man kan komma. Till och med den rumphuggna lite osofistikerade stilen gör mig upprymd, eftersom den känns ”japansk”.

Sen, dessvärre, tippar det över. Det går som i slutet på Män som hatar kvinnor eller Vi måste prata om Kevin – man börjar se att författaren trappar opp, söker ett crescendo som säkert skulle göra sig på film men som i en bok känns fullständigt konstruerat. De eskalerande och inte särskilt originella hemskheterna tråkar ut mig snarare än skapar spänning. Kanske man kan råda läsarna att läsa halva boken, och slänga den när det börjar luta åt melodrama?

---

Natsuo Kirino: Fri. Bra böcker, 2007.