Nedan följer ett utdrag ur Per-Erik Lönnfors bok ”Rädda världen, bränn böckerna i ekonomi”, som utkom 1999 och i dag är aktuellare än någonsin.

Den aktuella finanskrisen har fått olika förklaringar: ideologier, ekonomiska teorier och rätt och slätt girighet. Men det som bankdirektörerna egentligen har brutit emot, trots att de slagit in dumheterna i nya,vackra och ogenomskinliga förpackningar som derivativer och hedgefonder, är några enkla regler för sund bankverksamhet. De ställdes upp av USA:s banköverinspektör Hugh McCulloch för 145 år sedan, år 1863. Här är ett sammandrag av reglerna, som utvalda citat (med aktuella parenteser) ur boken Rädda världen, bränn böckerna i ekonomi av Per-Erik Lönnfors ’

(Schildts, 1999):

Första regeln: kräv pant

För det första skall man inte bevilja lån utan säkra panter. Alltså säkerheter som banken kan ta över och sälja om inte låntagaren kan betala.

Folk sätter pengar på banken för att de skall förvaltas. Det betyder att de skall lånas ut till folk som kan betala tillbaka. Om folk inte kan betala skall det finnas en pant som täcker lånet. Det fanns det inte (i Finland 1990 och USA 2007) eftersom värdet hade sjunkit. Panten var ofta en bostad. Vad tror ni att hände?

Bankerna kunde inte sälja panterna eftersom deras pris inte täckte lånen. Bankerna hade värderat dem för högt. Det är bankmännens yrke att värdera panter. De hade alltså varit oskickliga. Vem tror ni att fick betala för det?

Det blev staten som löste in panterna, med ett bolag som kallades för Arsenal (det heter TARP i USA men kallas också för ”trap”). Var tror ni att staten fick pengar för att lösa in panterna? Från lån och skatter.Vem betalade lånen och skatterna? Skattebetalarna, förstås.

Skattebetalarna, det var de som hade satt in sina pengar på banken för att förvaltas. För att lånas ut mot tillräcklig säkerhet. Börjar ni förstå vartåt det lutar?
Staten tog in skatter för att lösa in bankernas panter så att bankerna kunde ge deponenterna deras pengar. Men skattebetalarna, det var samma människor som deponenterna.

Deponenterna fick alltså med sina egna skatter lösa in sina egna panter, de säkerheter som skulle täcka de pengar som de själv hade satt in på banken. När en deponent lyfte pengar på banken så lyfte han samma pengar som han själv hade betalat i skatt.
Detta är den sämsta formen av kapitalism. När samhället socialiserar det privata näringslivets förluster.

Andra regeln: låna aldrig för mycket åt samma kund

För det andra, sade McCulloch 1863, skall banker inte låna mycket åt en och samma kund. Det hände också på 1980-talet. Varför borde man inte göra det?
Om du är skyldig din bank en miljon så har banken makt över dig. Men om du är skyldig banken 100 miljoner så har du makt över banken. Det här sade redan en av nationalekonomins stora legender, Lord Keynes: ”Om du är skyldig en bankdirektör tusen pund så lever du på hans nåd; om du är skyldig honom en miljon pund så lever han på din nåd”.

Varför är det så här? Jo, för att om du är skyldig banken en massa pengar så har den inte råd att låta dig gå i konkurs. Det visste man också i Vilda Västern. Man skulle aldrig skjuta någon som var skyldig en pengar. Död man betalar inga skulder — ”dead men don’t pay no debts”. Därför måste en bank som du är skyldig 100 miljoner hålla dig vid liv, i hopp om att du en gång skall betala tillbaka. Den måste alltså låna ännu mera pengar åt dig – ända tills bubblan spricker.

Tredje regeln: Låna aldrig åt skurkar

En tredje princip hos McCulloch var att banken genast skall stänga dörren för en kund som den misstänker att är ohederlig. Också det bröt man mot under åttitalet. Bankerna har försäkrat att det bara var en liten del av deras förluster. Det vet man inte, eftersom siffrorna inte har redovisats. Det är kanske ingenting att bråka om. Misstagens summa är ju konstant, 52 miljarder mark. Det är en klen tröst för skattebetalarna att veta om de var lagliga eller olagliga.

Fjärde regeln: låna aldrig åt genier

Ännu en fjärde regel inpräntade MCCulloch. Han sade att ”lysande finansiella operationer” inte hör till laglig och hederlig bankverksamhet. I bankbranschen är ”finansiella genier” enligt McCulloch i allmänhet skojare och bovar. Men hur många penningurun, börshajar och finansvalpar höjdes inte till skyarna under de galna åren?
Hösten 1998 åkte den amerikanska finansfonden Long-Term Capital Management på en 3,7 miljarder dollars förlust. Den drog med sig många andra banker i fallet, eftersom den hade använt miljarder i lånade pengar. I spetsen för fonden satt två nobelpristagare i ekonomi, Myron Scholes och Robert Merton. De hade hittat på ett bombsäkert matematiskt sätt att tjäna pengar.

De var den senaste versionen av sagan om Pinocchio, räven och katten. Gräv ned ett guldmynt så får du tillbaka tio i morgon.

Spekulation är spekulation, om man så steker den i derivativer. Derivativer är så matematiskt invecklade placeringar att mycket få förstår dem. De är en variant av ekonomernas fikonspråk, som skapats för att ge deras vetenskap ökad prestige.
Till de enklaste derivativerna hör optioner. När de slår fel nlaggar derivativerna bankernas förtroende, eftersom man kan misstänka att de gjorts så invecklade just för att lura människor som inte förstår sig på dem. Och bankernas förtroende är deras viktigaste kapital. Mycket viktigare än penningkapitalet, trots att de inte alltid kommer ihåg det.

Det värsta är att skattebetalarna och bankernas kunder så ofta måste komma till hjälp för att rädda bankvärldens förtroende. Och det är lika skört som i äktenskapet – det tar tiotals år att förvärva men det kan spolieras på en enda natt.


Per-Erik Lönnfors: Rädda världen, bränn böckerna i ekonomi. Schildts 1999.

Per-Erik Lönnfors

Lämna en kommentar