Jag tittar på en liten träskulptur av Sankt Göran och draken i en kyrka och påminns om vilken perfekt symbol för människans kontroll över naturen den är. En reslig karl står på ett stort djurs döda kropp. Den västerländska hjälten har segrat över det hotfulla andra, han har lagt sitt kulturella raster över vildheten och oskadliggjort den.

Det heter att även Buddha mötte ett skräckinjagande monster djupt inne i skogen. Först sprang han, sedan vände han om och talade till djuret och gjorde det till skogens väktare. Hans handlande känns mera modernt, man skall integrera de krafter man förtränger och blir jagad av.

Berättelsen om Sankt Göran handlar om handfast strid, och den lever i alla sagor om mannen som bär hem kvinnan från drakhålan. Om han befriar henne eller tvingar sig på henne, beror förstås på hurdant hennes förhållande till draken egentligen var. Hur som helst kapade drakdödaren bandet mellan kvinnan och draken. Berättelsen kan tolkas både som en bild av det patriarkala samhällets syn på kvinnan och på naturen, båda något som mannen har kontrollerat.

När jag nu betraktar träfiguren med draken, känner jag hur den förmedlar viljan till makt över naturen. Med historiens facit i hand vet jag vilken ekologisk katastrof den inställningen ledde till.

Gång på gång har kultur och natur framställts som en dualism. Mannen har sedan setts som lika med kulturen och civilisationen och kvinnan har identifierats med naturen och det som skall civiliseras.

Den europeiska fjortonhundratalsbestsellern Skapelsens sedelärande samtal, som var den första i Sverige-Finland tryckta boken, beskrev uttryckligen mannen som utforskaren av livet och som en förkroppsligad själ på genomresa, medan kvinnan var den som bragte mannen på fall och förde in synd och död i tillvaron. Visst.

Det var ju ungefär vad Simone de Beauvoir 1949 beskrev i Det andra könet, men i hennes ekvation var det kvinnan som föll. Kvinnan föll ut från den karta som bara rymde det dominerande könets berättelse, hon försvann i det Andras dimmor, utan någon egen historia. Femhundra år senare var det fortfarande relevant att beskriva mannen som vandraren som mötte existensens gåtor och skapade historia, med kvinnan som fond och bakgrund för sitt äventyr.

Beauvoirs bok blev några tio­tal år efter att den kommit ut den stora teoretiska inspirationen för det senare nittonhundratalets feminister. Hennes undersökning av kvinnorna som den underordnade kasten genom den västerländska historien, hade lyckats problematisera kvinnors levda erfarenheter på ett drabbande och frigörande sätt. I sin tillvaro som mannens skugga må kvinnan stå mannen nära, men fastlåst i kategorin den Andra förblir hon ett objekt för andras medvetande och stagnerar som existentiellt subjekt.

Om kvinnor inte samtycker till sitt förtryck kommer de att möta frustration men, precis som för män, är det möjligt för kvinnor att söka sin frihet genom att förstå och formulera de svårigheter de möter som subjekt i världen. Feminismen blev sedan kvinnors sätt att gå ut på äventyr, att ta plats som subjekt i kulturen.

I diskussionen om kön och genus har biologi ofta kommit att stå för något som handlar om könstillhörighet och inte om människornas grundläggande existensvillkor. Den dualistiska uppdelningen i natur och kultur är en felaktig ekvation som separerar det som borde följas åt.

I Dagens Nyheter (16.11.) skriver Nina Björk om hur livet som biologiskt faktum liksom har tappats bort under långa tider av kamp för jämlikhet mellan könen. Det feministiska svaret på det ständiga kopplandet av kvinnorna till natur och kropp, borde idag inte vara ett kvidande nej, vi är också kultur, utan: visst, vi kvinnor är natur och det är ni män också. Vi är alla kroppar.

Tänk dig den oberörda affärsmannen som på språng mellan viktiga möten befolkar världens flyg, säger Björk. Bakom varje sådan människa finns en dold förutsättning, som handlar om att någon annan samtidigt tar hand om allt det nödvändiga som har med vardaglig omsorg, barn och ålderdom att göra. Vi godkänner att det får vara en pinsam hemlighet att även affärsmannen lever i en skör, dödlig och beroende kropp. Den hemligheten är en viktig del av den kortsiktighet som förstör jorden.

Björk menar att kvinnor som idag tar plats i det här okroppsliga rummet gör sig delaktiga i en lögn – inte om kvinnor, utan om människor. Den som vidmakthåller den osanna bilden att affärsmän och -kvinnor inte har kroppar, bidrar till utarmningen av tillvaron, med alla de hotande konsekvenser som naturen påminner oss om.

Vår kultur har förstås inte varit ensam om att isolera kulturen från den natur som pågår mitt i den. Även Buddha gjorde uppror mot sina kungliga föräldrar och deras uppfostran som ville göra honom till makthavare. Han blev så skakad av sina möten med en fattig, en sjuk och en död männi­ska, att han helt enkelt vandrade ut i naturen för att förstå livet bättre. I palatset hade han levt skyddad från sanningen om människans utsatthet och död, och han behövde helt andra svar.

Utan frågor och svar som kan ta in livet som helhet i det som är Verkligheten, ljuger vi. För ingen lever hela sitt liv som medelålders eller oberoende. Hur det än kan verka.