Hasan Celal Güzel, en tidigare politiker och minister som numera är kolumnist, formulerade i en intervju för tidningen Today’s Zaman häromdagen situationen kort och koncist: Turkiet har två lagstiftande och två verkställande organ.
Parlamentets makt har sina gränser, det visar just utslaget beträffande huvuddukslagen. Med 411 röster av 550 ledamöter godkände parlamentet i februari ändringar av två paragrafer där kärnan var att alla ska ha rätt till utbildning oberoende av klädsel. Förslaget stöddes av regeringspartiet AKP och högernationalistiska MHP, partier som i senaste val tillsammans fick 60 procent av rösterna.
De två kemalistiska partierna CHP och DSP förde frågan till grundlagsdomstolen som i sitt utslag i början av juni gav dem rätt och upphävde förändringarna. Först nu lägger domstolen fram sina motiveringar. Man hävdar att ändringarna strider mot sekularismen, som är inskriven i grundlagen på ett sätt som inte kan ändras. Enligt domstolen skulle ett tillåtande av huvuddukar vid universiteten kunna leda till en press på andra studerande att också bära huvuddukar fast de egentligen inte vill det, och detta ”skulle kränka samvetsfriheten. I en statsregim där nationen är suverän kan det inte finnas plats för en gudomlig vilja baserad på bud från någon högre makt.”
Att grundlagsdomstolen i detta fall granskat inte bara att lagstiftningsproceduren varit riktig, utan också innehållet i förändringarna, motiverar den med att det här rör sig om förändringar som inte kan antas ens med 100 procents majoritet (och här var stödet bara 75 procent).
Det kusliga är att detta argument kan användas för att ogiltigförklara nästan vilken lagstiftning som helst.
Den gällande grundlagen – som tillkom genom den brutala militärkuppen 1980 – inleds nämligen med en mycket högtravande ingress där det i första meningen heter att grundlagen ”i linje med nationalismens begrepp och de reformer och principer som introducerades av republiken Turkiets grundare Atatürk, den odödlige ledaren och hjälten utan motstycke, bekräftar den turkiska nationens och det turkiska fosterlandets eviga existens och den turkiska statens odelbara enhet”.
Det innebär bl.a. ”beslutsamhet att skydda republiken Turkiets bestående existens, blomstring och materiella och andliga välbefinnande och att uppnå den samtida civilisationens nivå som en hedrad och jämställd medlem av nationernas familj”. Vidare heter det:
”Inget skydd ska ges verksamhet som strider mot Turkiets nationella intressen, principen om Turkiets odelbara existens, med dess stat och territorium, turkiska historiska och moraliska värden, Atatürks principer, reformer och modernism och … såsom förutsätts av principen om sekularism får ingen som helst inblandning av religiösa känslor i statliga angelägenheter och politik förekomma.”
I artikel 2 heter det sedan: ”Republiken Turkiet är en demokratisk, sekulär och social stat som styrs enligt rättsstatens principer, utgående från begreppen samhällsfred, nationell solidaritet och rättvisa, respekt för de mänskliga rättigheterna, lojalitet mot Atatürks nationalism och baseras på de grundläggande principer som formuleras i ingressen.” Artikel 4 stadgar att bestämmelserna i artiklarna 1-3 inte kan ändras.
På basen av detta anser grundlagsdomstolen att den omstridda reformen som skulle ge alla rätt till högskoleutbildning oberoende av klädsel strider mot grundlagens stadgande om att Turkiet är en sekulär stat. Det anser domstolen har skett, och därför upphäver den förändringarna. Här går alltså sekularismen före medborgarnas jämlikhet och rätt till utbildning.
Men på samma sätt kan i stort sett vad som helst som parlamentet besluter om tolkas som stridande mot grundlagen. När man nu har tillåtit teve-sändningar på kurdiska strider det naturligtvis mot den allmänna tolkningen av principen om landets odelbara existens. Därför har det också varit mycket svårt att få bruket av kurdiska accepterat, och det bestraffas fortfarande i många situationer. Förföljelserna av armenier och greker ingick likaså i Atatürks nationalism och åtnjuter uppenbarligen också grundlagens beskydd.
Med detta prejudikat för framtida rättsfall ”kommer parlamentet aldrig att föreslå eller ens tänka på några förändringar i konstitutionen eftersom risken är att domstolen tolkar varje förändring på sitt eget sätt. Lagstiftaren skulle stöta mot de tre artiklarna i grundlagen som inte kan förändras varje gång en grundlagsförändring planeras, och i ännu högre grad när man gör upp en ny konstitution.” Så förklarade grundlagsdomstolens president Hasim Kilic och ledamoten Sacit Adah i en avvikande åsikt.
Som en kraftig begränsning av parlamentets makt och speciellt möjligheterna att utarbeta en ny konstitution mottogs också motiveringarna av utslaget av AKP:s
parlamentsgrupp. Däremot hälsades det naturligtvis med glädje av de kemalistiska partierna. DHP:s ordförande Deniz Baykal hade redan på förhand, med illa dold skadeglädje, förklarat att grundlagen kan ändras enbart genom en militärkupp – underförstått: en sådan vill ni väl inte ha? Med tanke på generalernas politiska åsikter skulle inte heller en kupp och en ny av militären dikterad författning lösa detta problem.
Teoretiskt kan man tänka sig att situationen kan förändras genom förändringar i domstolens sammansättning. De nio som står bakom utslaget och motiveringarna är de ledamöter som tillsatts av den föregående presidenten Ahmet Necdet Sezer, som var en extrem kemalist. Men det kommer att ta årtionden innan de förlorat sin majoritet.
En ny grundlag har varit ett av EU:s krav för medlemskap, av skäl som blivit allt klarare. Grundlagen från år 1982 förankrar Turkiet i Atatürks auktoritära 30-talsstat och tillåter inga större förändringar.
En av Today’s Zamans kolumnister, Yavuz Baydar, ser dystert på framtiden, också med tanke på EU-förhandlingarna:
”Det är uppenbart att reformer som rör relationerna mellan stat och religion, etnisk identitet, multikulturalism, spridning av makten o.s.v. har gjorts nästan omöjliga. Nu inser vi tyvärr att vår högsta domstol deklarerat att en ny grundlag kan bli verklighet endast genom en kupp som eventuellt är blodig. I bästa fall innebär detta att demokratiska förändringar skjuts mycket långt på framtiden. Partiet för rättvisa och utveckling (AKP) är nu tandlöst, saknar mål och har fått sina händer fjättrade. Den enda utvägen är att vänta tills domstolen så småningom förändrar sin karaktär (genom utnämningar av presidenten) från konservativ till liberal. Men den våren kanske aldrig kommer.”
Den villkorliga domen mot regeringspartiet AKP visar ännu tydligare hur grundlagsdomstolen agerar som en högsta instans inom politiken. Domen har kallats villkorlig, eftersom den trots allt inte innebar att partiet förbjöds, vilket man allmänt antagit skulle ske. Det som talade mot partiet var enligt domstolen försöken att tillåta bruk av huvudduk på universiteten, att sänka minimiåldern för inträde i koranskolor m.m. ”Förmildrande omständigheter” var däremot att AKP fått så stort väljarstöd, inte uppmuntrat våld, arbetat för EU-medlemskap genom olika reformer, förbättrat kvinnors ställning o.s.v.
Man anar domstolspresidenten Kilic’s försök att desarmera den bomb som en upplösning av regeringspartiet hade inneburit (också för landets näringsliv – man kan ana sig till påtryckningar från det hållet) och argumenten är ju positiva. Men de gör situationen ännu mer absurd, det kan inte inom någon som helst tolkningsram vara grundlagsdomstolens sak att betygsätta politik på detta sätt.
Det är dessutom aningen absurt att domstolen deklarerar att AKP ”använt sin makt för att introducera demokratiska arbetssätt av västerländskt snitt i landet”, när domstolens eget agerande utgör det allvarligaste hotet mot demokratin i Turkiet och landets möjligheter till medlemskap i EU.
Juristokrati eller islamokrati står Turkiet nu inför. Liberala kolumnister som beklagar grundlagsdomstolens resonemang anser att det är ännu klarare än tidigare att demokratin är bakbunden och att landet är eller blivit en juristokrati. En kemalistisk kolumnist som Yusuf Kanli i Turkish Daily News anser däremot att valet står mellan att befrämja religiösa rättigheter eller försvara nationens modernistiska projekt, den sekulära och demokratiska republiken. Om de religiösa rättigheterna utvidgas hotas demokratin och Turkiet kan förvandlas till en islamokrati, anser han.
Medan grundlagsdomstolen hävdar att beslutet att tillåta huvuddukar vid universiteten kan polarisera nationen har domstolens eget agerande kanske polariserat nationen lika mycket.
Den andra premiärministern som Hasan Celal Güzel talar om i intervjun i Today’s Zaman är generalstabschefen Ilker Basbug, som sedan han tillträdde i augusti framträtt flitigt i offentligheten. Güzel, som själv skrivit diverse regeringsprogram, konstaterar att det tal Basbug höll när han tillträdde tog upp alla andra frågor som brukar ingå i administrativa planer utom de ekonomiska. Sedan for han till Diyarbakir för att träffa folk från utvalda medborgarorganisationer. Där kom han med ett budskap som antydde att han var den ”första” premiärministern, säger Güzel.
Basbug skyndade sig också att sända en general till det fängelse där två generaler i a. sitter häktade anklagade för medverkan i Ergenekon-sammansvärjningen, uppenbarligen för att visa att den skedde på arméns uppdrag.
– Detta är en varning och ett hot till rättsväsendet och ett budskap om att armén stöder dessa figurer.
Güzel kommenterar att sammansvärjningen har sin bas i armén och såg det som signifikativt att ingen officer fick avsked vid det militära rådets möte i augusti, där sådana utrensningar av officerare som misstänks t.ex. för islamistiska sympatier brukar ske.
– Det förekommer rykten om att kupper planeras inom armén. Ergenekons tentakler inom armén har inte kapats. Armén borde genomgå en grundlig utrensning.
Om grundlagsdomstolens utslag om huvuddukarna säger Güzel:
– Detta är ett klart exempel på fascism och despotism. Inte bara militären utan också rättsväsendet har kränkt demokratins gränser i Turkiet.
Peter Lodenius
