Scenbytet i Turkiet – där grundlagsdomstolen för en månad sedan i motiveringarna till sina utslag i processerna om huvudduksförbudet och regeringspartiet AKP deklarerade att grundlagens centrala bestämmelser inte kan ändras, ens med 80 procents majoritet i parlamentet, och därmed omöjliggjorde radikala reformer (se Ny Tid nr 46) – verkar ha lett till att huvudrollsinnehavarna på ett överraskande sätt bytt karaktär.
AKP och dess ledare premiärminister Recep Tayyip Erdogan, som åtminstone för européer framträtt som förnuftets röst i ett land som fortfarande lider av överdoser av nationalism i Kemal Atatürks anda, verkar ha smittats av denna nationalism. Det kemalistiska republikanska partiet CHP:s ledare Deniz Baykal, som lett kampen mot kvinnor med huvudduk, anser nu plötsligt att det är fel att diskriminera dem.
Mest oroande är de nya tonerna från regeringen.

Premiärminister Erdogan är numera ”mera en Bush än en Obama”, sade nyligen den normalt regeringsvänlige kommentatorn Fehmi Koru (i Turkiet klassas kolumnister, liksom medier, som regeringsvänliga eller oppositionella, man tänker sig inte att det skulle finnas någon neutral zon mellan lägren). Koru menade antagligen att Erdogan inte längre ger hopp om förändringar, utan har passerat sitt bäst före-datum, men nog kan han också ha menat att Erdogan nu driver en konservativare politik.

Trots de gränser som armén dragit för AKP:s maktutövning har Erdogan offentligt solidariserat sig med försvarsmakten, speciellt när det gäller den s.k. militära lösningen på den kurdiska konflikten. Han förklarade vid ett möte i provinsen Hakkari vid gränsen mot Iran och Irak att ”vi är för en nation, en flagga, ett fosterland och en stat.

/…/ Om det är någon som inte tycker om det kan de flytta vart de vill”. Han hade visserligen understrukit att nationen består av turkar, kurder, tjerkesser, georgier, abchasier och bosnier och att ingen etnisk grupp borde se sig som förmer än någon annan, men när citatet blev känt i sin kortform med ”en nation /…/ en stat” uppfattade många kurder det som riktat mot dem. Det blev inte bättre av att Erdogan förklarade att gatorna i städer i öst är fulla av smuts och skräp och mobiliserade AKP för att sopa städerna rena i kommunalvalet i mars, och då sopa ut det kurdiska partiet DTP.
Försvarsminister Vecdi Gönül svepte till ordentligt i ett tal i Bryssel på årsdagen av Atatürks död. Han tackade Atatürk och andra för att ha skaffat bort grekerna och armenierna från landet, så att det blivit rum för att bygga upp en turkisk nation – ”skulle vi ha kunnat utgöra en nationalstat om grekerna stannat kvar vid västkusten och armenierna här och där i landet?” Han nämnde särskilt den befolkningsutväxling mellan Grekland och Turkiet som Atatürk genomdrev 1923, däremot kom han inte in på folkmordet 1915, som förintade en stor del av armenierna.

Han fick svar från akademiker som konstaterade att Turkiet i dag skulle vara ett mer välmående samhälle om inte grekerna, armenierna och judarna hade fördrivits. Historikern Ayhan Aktar konstaterade att det var två nationer som utplånade sitt eget borgarskap: ryssarna genom revolutionen 1917, och turkarna. Professor Baskin Oran konstaterade att fördrivandet av grekerna och turkarna försenade industrialiseringen av Turkiet med minst 50 år, medan den etniska och religiösa likriktningen minskade den politiska pluralismen.

Ferhat Kentel som forskat kring den ekonomiska situationen i östra och sydöstra Turkiet, konstaterade att elimineringen av det ekonomiska kunnandet ledde till att staten tog över den ekonomiska verksamheten, vilket förde med sig ”korruption, tolerans för ekonomiska transaktioner i maffiastil och legitimering av omoralisk handelspraxis av olika slag”. Sociologen Dogu Ergil påminner om att ingen talade om extrem fattigdom i östra Anatolien före fördrivningen av armenierna.

Att komma med uttalanden av detta slag i Bryssel tyder enligt kolumnisten Yavuz Baydar i Today’s Zaman på att Gönül inte har någon aning om vad EU går ut på. Baydar ser detta som ett exempel på två drag som är allmänna inom den turkiska politiska klassen, och som kommer att göra en eventuell anslutning till EU svår. Det ena är politikernas provinsialism: ”De har ingen eller liten nyfikenhet för ’världen utanför’, de kan ofta inte tala något främmande språk, och har en tendens att se Turkiet som mittpunkten för all utveckling, de ser inte hur värden och perspektiv kan vara relativa.” Den andra är en nationalism som ofta är förenad med paranoia och leder till att andra nationer uppfattas som hot. Turkiet uppfattas som ett offer för andras ränker. När man möter denna inställning ”kan man inte undgå att drabbas av misströstan inför den gigantiska uppgift som Turkiet står inför om landet ska kunna ansluta sig till familjen av öppna medborgarsamhällen världen runt.”

Journalisten Selcuk Gultasli såg Gönüls uttalande som ett utslag av den rädsla som, efter 85 år, fortfarande präglar republiken: ”Vi är rädda för aleviternas bönehus, för kurdernas modersmål, för fromma muslimska kvinnors huvuddukar, för den grekiskortodoxa seminarieskolan på ön Heybeliada och för armeniernas Achtamar-kyrka.”

Också justitieminister Mehmet Ali Sahin har nyligen kommit med ett omdiskuterat uttalande. Det handlade om den ökända paragraf 301 i strafflagen, som begränsat yttrandefriheten i landet och utgjort grunden för många åtal mot författare och andra intellektuella. Efter påtryckningar från EU ändrades paragrafen så att den inte längre beivrar kränkningar av ”turkiskheten”, utan av den turkiska nationen, och så att åtal förutsätter justitieministeriets tillstånd.

Som svar till kritiker förklarade Sahin att åtalen verkligen minskat. Av 381 ansökningar om åtal under det senaste halvåret hade ministeriet hunnit ta ställning till 262 och hänskjutit ”bara” 47 till domstolsbehandling. Ett dessa fall gällde författaren Temel Demirer, som under en demonstration efter mordet på den turkarmeniske journalisten Hrant Dink i januari 2007, uppmanade till protester mot ”mördarregeringen” som inte förhindrat mordet på Dink. Detta kunde Sahin inte acceptera, och därför pågår nu en process där åklagaren begär fem års fängelse för Demirer.

Dessa uttalanden, som alla gjorts under de senaste veckorna, tyder på en radikal kursändring och de har väckt en hel del kritik och spekulationer bland kolumnister i tidningar som tidigare stött regeringen.

En osynlig hand
håller på att möblera om det politiska landskapet i Turkiet, skriver Bülent Kenes, chefredaktör för Today’s Zaman, den engelska versionen av landets största och kanske också bästa tidning Zaman, som har en moderat islamisk inriktning och hittills har stött regeringen. Inte ens han har någon insidesinformation om vad som sker utan han försöker skapa sig en bild på basen av det som skett.

”Liksom många intellektuella tror jag att AKP ingått en överenskommelse med etablissemanget – en kompromiss i utbyte mot att partiet inte stängs – och nu agerar i enlighet med denna överenskommelse. Det finns många belägg för mitt antagande, men den skarpa linjeändringen i kurdfrågan och bromsningen av EU-reformerna är tillräckliga bevis.”

När det gäller kurderna skriver Kenes att AKP kunnat få röster av alla slags väljare i alla regioner tack vare att man uppfattat att partiet befunnit sig utanför systemet och behandlats illa av det. Därför, och tack vare det stora stöd det fått bland kurderna, har det som enda parti kunnat representera Turkiets enhet och integritet. Detta har inneburit ett värdefullt tillfälle för landet. Men nu när partiet tämjts och slagit in på en neonationalistisk kurs fungerar detta knappast längre. Ett AKP som närmat sig etablissemanget, fjärmat sig från folket, som förlorat sin reformistiska anda och inte längre inger hopp om en lösning på den kurdiska frågan har inte längre någon mission.

Kenes betecknar i sin kolumn partiets nya kurs som ett politiskt självmord. Det kommer att leda till att Turkiet förlorar sin chans att lösa det kurdiska problemet och bli en riktig demokrati. Han ser kursändringen som en anpassning till arméns önskemål, och så är det säkert, men han förklarar inte varför den kommer just nu. Det ligger nära till hands att tänka sig att det är grundlagsdomstolens motiveringar nu i höst för sina utslag i vårens två stora processer som framtvingat kursändringen. Domstolen utesluter ju större förändringar i det turkiska samhället – allt ska förbli som Atatürk ville ha det. I praktiken utesluter domstolen ett turkiskt medlemskap i EU, utan att säga det. AKP förefaller att ha anpassat sig till detta. Oron bland turkiska liberala intellektuella är förståelig.

Men också kemalismen
kan så småningom förlora sitt grepp om den turkiska eliten. I en kolumn nyligen i tidningen Milliyet funderade TV-journalisten Can Dündar över ”hur en ledare som kämpade mot dogmer själv förvandlas till en dogm”. Ledaren är förstås Atatürk och Dündar, som själv betraktats som en moderat kemalist, har ägnat sig åt Atatürk också tidigare. Nu har han väckt en het debatt med sin film Mustafa, som på en kort tid lockat en miljon biobesökare. Dündar visar Mustafa Kemal, senare kallad Atatürk, turkarnas fader, som en ovanlig men ändå dödlig mänska med styrkor och svagheter.

Dündar ser det som paradoxalt och olyckligt att en radikal sekularist och antidogmatiker som Atatürk förvandlades till en halvgud. I en polemik mot Dündar ansåg däremot den muslimske kolumnisten Mustafa Akyol i Hürriyet att utgången var helt förväntad. Lenin och Stalin skapade ett gudlöst samhälle, där de själva med tiden kom att dyrkas som gudar. Så gick det också i Turkiet.

Dündar visar i filmen Mustafa att huvudpersonen inte bara var en stor militär och politisk ledare utan också drack och rökte väl mycket, var mörkrädd, hade svårt med sina kvinnoförhållanden och kände sig ensam. Det har lett till stark kritik och åtminstone en brottsanmälan mot filmen. ”Se den inte, hindra andra från att se den och, allra viktigast, håll era barn borta från den så att inte frön till förnedring av Atatürk sås i deras undermedvetna”, skrev kolumnisten Yigit Bulut i Vatan.

”Atatürk är en modell för varje turk. Det som håller ihop turkarna är Atatürks idealism och det turkiska språket, den turkiska flaggan, den turkiska försvarsmakten, och den turkiska jordens enhet”, säger Ali Berham Sahbudak, aktivist i en kemalistisk organisation i sin brottsanmälan mot Dündar.

I ett samtal med Bülent Kenes uppe på Today’s Zaman för några månader sedan sade jag att det känns som om personkulten av Atatürk skulle ha mycket gemensamt med den av Lenin och Stalin. ”Jovisst – men det var inte jag som sade det”, svarade Kenes.
Atatürk har varit tabu i Turkiet, men det kan hända att filmen Mustafa leder till en uppluckring. I följande skede kan man kanske också diskutera kemalismen.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.