Vad skall moderna föräldrar göra om deras åttaåriga son älskar att klä sig i flickkläder, att leka med flickleksaker, och ända sedan han lärt sig tala insisterat på att han är en flicka född i fel kropp? Sätta ungen i terapi och vänta på att han växer ifrån grillerna? Låta barnet vara vad det vill vara och bara vänta? Eller rentav ta sikte på att inom 3–4 år inleda en medicinsk behandling av barnet som blockerar puberteten med påföljande skäggväxt, målbrott och andra manliga kroppsliga karakteristika som det vore dyrt och plågsamt för en transsexuell att korrigera i vuxen ålder?

I en fascinerande artikel i novembernumret av det amerikanska månadsmagasinet The Atlantic beskriver journalisten Hanna Rosin det dilemma föräldrar står inför idag om deras barn uppvisar en ihållande identifikation med det motsatta könet, vad amerikansk psykiatri kallar gender-identity-disorder. Sedan några år tillbaka behandlas sådana här barn bl.a. i Nederländerna och USA med hormonblockerare som skjuter på de kroppsliga förändringar puberteten medför. Det öppnar nya möjligheter för transsexuella att som vuxna smälta in i det kön de vill tillhöra, och leva som Rosin skriver ”obemärkt”.

Men behandlingen måste inledas tidigt: för flickors del i åldern 10–12 år och för pojkars i åldern 12–14. Kan ett barn i den åldern fatta beslutet själv? Finns det en risk att tillgången på en till synes enkel medicinsk ”lösning” kan göra att föräldrar till allt yngre barn, på alltför lösa grunder, fattar beslut för barnets del?

Problemet är att många barn som upplever att de tillhör det motsatta könet senare ändrar sig; enligt holländska forskare som citeras i artikeln är det bara 20–25 procent som ännu i tonåren vill byta kön. Behandlingen med hormonblockerare kan visserligen avbrytas. Då startar puberteten normalt. Men kritikerna är oroade över att behandlingen i sig, och omgivningens acceptans av ett tidigt könsbyte, kan utvecklas till ett socialt tryck som gör det mycket svårt för barnet att ”ändra sig” i ett senare skede.

Hanna Rosins långa och ohyggligt välskrivna artikel tar mot slutet en vändning som plötsligt känns mycket amerikansk. Hon ger sista ordet åt Catherine Tuerk, en mamma som startat en stödgrupp för föräldrar. Tuerk har en teori om att många amerikanska föräldrar har lättare att tänka sig att deras barn är fött med en motsatt könsidentitet, än att acceptera den statistik som visar, att största delen av de pojkar som har en flickidentitet som barn inte blir transsexuella, utan homosexuella som vuxna. Det samma verkar inte gälla för ”pojkflickor”, vilka inte särskilt ofta blir lesbiska senare. Men att se småbarns beteende som uttryck för en sexuell läggning stöter mot inte bara homofobin, utan också mot föreställningar om barn som ”oskyldiga”. Det finns tydligen ett starkt tabu i det puritanskt pryda USA mot att förknippa barn med sex.

Det är ändå lätt att se att föräldrarnas dilemma kan vara genuint och inte bero på fördomsfulla inställningar. Hur skall man veta vad som säkrast ger åttaåringen ett lyckligt liv som vuxen? Skall man sätta igång hormonbehandling av en tolvårig pojke, om den statistiska chansen att han vill vara kvinna om tio år är en på fem? Hur stor är risken att behandlingen komplicerar hans liv istället för att underlätta det? Är hans känsla av att vara född i fel kropp ett genuint uttryck för hans egen personlighet eller en konsekvens av att omgivningen inte accepterar att man beter sig och klär sig ”som en flicka”, om man har en pojkes kropp? Kunde han som vuxen kvinna i ett framtida tolerant samhäll vara lycklig i en manskropp?

Det är svåra frågor att besvara för någon annans del. Måste jag besluta tror jag ändå att jag skulle välja pillret, och göra allt för att värna om hans eget fria val, hela vägen.