När problemen med vårt sätt att utnyttja naturresurser, producera varor och fördela dessa rättvist blivit så uppenbara som i dag, finns det många som talar för en ny industriell revolution. Men är de som var med senast med på noterna? Har någon informerat dem? Och nämnde jag förresten klimatförändringen?
Och då har Ford ändå fört en relativt progressiv företagspolitik, ibland. När Henry Ford grundade sitt företag ville han göra bilen tillgänglig för alla, inte bara de rika. Så där fanns en viss demokratiseringsprocess och optimism inbegripen, vilket var tidstypiskt också inom design och arkitektur.
Det var Ford som lite Mosesaktigt införde det löpande bandet i sina fabriker, med argumentet varför föra människan till materialet och inte materialet till människan? Men de ursprungliga goda intentionerna har med åren blivit lite suddiga, om de inte helt raderats ut.
Under 1900-talet var bilen inte bara en artefakt bland andra, utan en avgörande faktor för hur vår infrastruktur planerades. Vår stadsplanering definierar hur vår arbets- och fritidsbild ser ut. Bilen inbegriper inte bara olika strukturella omständigheter – fabriker och skrotning, vägar och parkeringsplatser – utan också ett socialt nätverk – med hobbyn, statussymboler och de olika intressegrupper som uppstått runt bilen.
Det är inte ett sammanträffande att många speciella händelser i vårt liv kulminerar i en bilfärd: födelse, bröllop och begravning.
Hållbar innovation
I samma takt som problemen med de tidigare så starka industrierna baserade på olja och andra billiga råmaterial blivit allt mer uppenbara, har alternativa industrier blivit allt mer attraktiva. Den största är cleantechindustrin som direkt svarar på framtidens efterfrågan på energisnålare teknik.
Cleantech handlar om såväl miljöförbättrande tekniker inom energi, transport, jordbruk och utsläpp, som om nya material. Hit hör t.ex. solkraft, vindkraft, bio-bränslen, bränsleceller och nano-teknologi. Flera av dessa alternativ har redan funnits i 30–50 år, men hittills väckt marginellt intresse, och då bland udda teknologer, hippies och sommargäster.
Men det var innan EU lade om sin prioritering till att följa principen för hållbar utveckling.
Företagen har vaknat till miljöfrågan i och med att de märkt att det finns pengar att hämta, både på lång sikt och som direkta vinster.
Stern-rapporten beräknar att det skulle kosta en procent av världens sammanlagda BNP att åtgärda klimatförändringen nu, medan följderna av att inget göra kommer att höja priset 200 gånger. Återförsäkringsbolagen, de som försäkringsbolagen försäkrar sig hos, har konstaterat att de inte har råd med klimatförändringen.
Marknaden för hållbar teknologi beräknas vara värd 800 miljarder dollar år 2015. Och då har man inte ens tagit i beaktande ett växande intresse för återanvända material och integreringen av alternativa energikällor som vind, sol och biomaterial i produkter, teknologier och byggnader.
Investerarna har vaknat
I den nyutkomna boken The Clean Tech Revolution konstaterar författarna Ron Pernick och Clint Wilder att ”när företagsjättar som GE, Toyota och Sharp, samt investeringsföretag som Goldman Sachs, gör multimiljardinvesteringar i cleantech, så är budskapet klart; att utveckla cleantech är inte längre bara en social fråga för miljöfolket, utan ett lönsamt investeringsobjekt på snabb frammarsch i marknadens huvudfåra”.
Investeringar i cleantech utgjorde nio procent av alla investeringar i USA år 2006 jämfört med en procent år 1999. T.o.m. The Carlyle Group, känd för sitt nära samarbete med Bush-administrationen, militärindustrin samt olje- och gasintressen har gjort stora investeringar. I boken understryks att ”cleantechrevolutionen inte handlar om världsförbättrande och inte förnekar företagsverksamhet och teknologi”.
Men det är uppenbart att mötet mellan affärsvärlden och miljöaktivisterna låter vänta på sig. Uppdelningen är ännu den samma; kapitalister mot flummigt miljöpatrask. Motpolerna är en grundläggande orsak till att mycket miljöarbete blivit ogjort: det är smutsigt att tjäna pengar och det är naivt att försöka rädda planeten.
Det är intressant vilka resurser samhället satt på att utbilda formgivare, reklamfolk, chefer och teknologer som kan ha som uppgift att utveckla, försvara och sälja så gott som vilken produkt som helst. Men då man säger sig arbeta för att rädda jorden ska man ha en motivering. Lite som då man kramar en kompis av samma kön, och sedan intygar att man inte är bög.
Att så mycket energi sätts på branding och marknadssofism är den verkliga hjärnflykt vi borde frukta, i jämförelse är det ett marginellt problem då högutbildade lämnar landet för bättre löner.
I det målinriktade arbete som frivilliga organisationer, enskilda individer och forskare har gjort under åren har det som saknats i ekvationen alltid varit kapital. Det positiva idag är att det ändå blivit lite mera accepterat att kramas.
Nytt tänkande
Ny teknologi i sig uppfyller endast ett av kriterierna för hållbar utveckling. I Brundtlandrapporten Vår gemensamma framtid (1987) definieras hållbar utveckling som ”… en utveckling som tillgodoser våra behov idag utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina”. Utvecklingen är uppdelad i tre dimensioner; social, ekonomisk och ekologisk utveckling. Utan ett rättvist ekonomiskt system fortsätter vi i samma spår som tidigare, fast med ett ekologiskt fotspår några storlekar mindre.
Det skulle inte finnas en så stor efterfrågan på alternativa energiformer och produkter om inte internationella organisationer, sammanslutningar och myndigheter skulle ha börjat sätta press på företag och varandra. Ett belysande exempel är Greenpeaces demonstranter som genom att åberopa en nödvärnslag från 1972 friades från åtal för att ha förstört utrustning på Kingsnorths kolkraftverk i Kent. Aktivisterna kunde påvisa att de genom sin handling kunde begränsa ett större ont i framtiden, i likhet med att söndra en dörr för att släcka en eldsvåda.
Det är enkelt att förhålla sig cyniskt till det växande intresset för förnybar energi och energisnålare teknik, men vi får inte glömma att det inte alls är givet att miljövänligare alternativ kommer att utvecklas i den takt de skulle behövas. De gamla industrierna sitter ännu inne med mycket kapital och en effektiv lobbyverksamhet, för att inte glömma andra intressegrupper som t.ex. fackföreningarna, och många av våra inflytelserika politiker har en fot i någotdera lägret.
Det splittrade Facket
Parallellt med den industriella revolutionen har det pågått en kamp för jämställdhet och drägliga arbetsförhållanden. Denna kamp har framför allt förts av fackföreningarna. Det intressanta är att de tidigare starka – nu ohållbara – industrierna också har de starkaste fackföreningarna. Så det ligger inte bara enorma ekonomiska, utan också mänskliga och kunskapsmässiga investeringar i vårt nuvarande system.
Fackföreningarna är uttryckligen intresseorganisationer, som i första hand kommer att bevaka sina medlemmars intressen, men kommer de att göra det i ett långsiktigt hållbart perspektiv? Eller ett kortsiktigt perspektiv, som antagligen är förödande i långa loppet? Förödande både för sysselsättningen och naturen.
ILO (International Labour Organization) konstaterar att klimatförändringen kommer att leda till att 40 procent av u-ländernas befolkning blir tvungna att byta yrke i framtiden. Turism och jordbruk är de mest utsatta näringarna.
Vi i väst utgår från att detta är ännu ett av u-ländernas problem. Men i en global ekonomi är det inte så enkelt, lönearbetare i väst kommer också att påverkas.
ILO konstaterar att en låg-energi-ekonomi inte bara kan ty sig till effektivare teknologi och mera energi från alternativa källor, utan också kommer att kräva begränsningar inom energikrävande industrier och tjänster, som järn och stål, aluminium, cement, pappersmassa, papper och transport. ILO uppmanar den privata sektorn, myndigheterna och facken att satsa på en hög sysselsättningskapacitet, men också på miljöeffektivitet och låga utsläpp. Till denna sektor hör både arbetsplatser som redan existerar och sådana som håller på att utvecklas: inom förnybar energi, energieffektiva tjänster och utrustning; inom kollektivtrafik, klimatsmart urbanisering och återvinning; inom initiativ att sanera nedsmutsad mark, vatten och natur. I Tyskland sysselsätter denna sorts “gröna jobb” redan 1,6 miljoner, fler än bilindustrin.Flera internationella fackorganisationer har aktivt deltagit i bl.a. FN angående klimatförändringen och globaliseringen. Inom de finländska fackföreningarna har diskussionen stagnerat vid kärnkraftsfrågan, ett alternativ som varken är rent, återvinnbart, säkert, ekonomiskt eller förnybart. SAK gav tidigare sitt öppna stöd för mera kärnkraft, för att efter protester ändra det till att det är varje medlems ensak. Det är oroande när en fackförening eller ett vänsterparti är så splittrat att de förfaller till tandlös postmodernism i en tid som skulle kräva nytänkande.
En ny infrastruktur
När det är oklart hur dagens finanskris kommer att påverka enskilda länder, har stor vikt lagts på investeringar i infrastruktur. Om investeringarna i Finland satsas på traditionellt byggande, ohållbar industri och nya vägar drar vi en nitlott.
Så gott som alla tekniska lösningar för att konstruera passiva eller energismarta hus existerar redan nu. Vi har redan en armada av hus konstruerade under de senaste trettio–fyrtio åren, som i framtiden kommer att orsaka mycket huvudbry. 40 procent av koldioxidutsläppen kommer från byggnader. Det här borde utgöra grunden för en kursändring inom byggsektorn och industrin.
Vi behöver inte heller nya vägar, redan nu har vi ett vägnät anpassat för en befolkning som är tio gånger större än vår, enligt Trevor Harris, professor vid Tekniska högskolan. I en tid då vi uppmanas att lägga av med privatbilismen skulle man tro att satsningar görs inom kollektivtrafiken.
Intresset för ett energieffektivt boende och en klimatsmart infrastruktur är ännu marginellt. Det är mera som en hobby; vissa gillar origami, vissa att klä sig i läder och vissa bygger eko-stadsdelar i Vik.
Artikeln är en del av ett projekt som förverkligats med stöd av Svenska kulturfonden.
Mirek Träskman
