Ulf Modins bok Det är rätt att göra uppror handlar om fyra olika studentrörelser: Tyskland 1815–1848, Ryssland 1861–1917, SDS i Tyskland på 1960-talet och studentrevolten i Paris 1968.


Ulf Modin var aktiv inom gruppen Unga Filosofer i Stockholm då det begav sig i slutet av 1960-talet. Han kom från ett kommunistiskt arbetarhem och hade i motsats till de flesta andra insupit marxismen redan som barn. Hans besvikelse över socialdemokratin och studentrörelsen i Sverige gjorde att han fann sig bättre hemma i Finland. I synnerhet imponerades han av den taistoitiska studentrörelsen: SOL och ASS i Helsingfors. Efter att ha arbetat som översättare i DDR återvände han till Stockholm. Sedan 2005 är han på nytt bosatt i Helsingfors.

Det är rätt att göra uppror handlar om fyra olika studentrörelser – Tyskland 1815–1848, Ryssland 1861–1917, SDS i Tyskland på 1960-talet och studentrevolten i Paris i maj 1968. I de avslutande kapitlen framlägger Modin sin syn på historien, kapitalismen, universiteten, klasskampen och bärarna av revolutionen. Boken fascinerar eftersom den så tydligt präglas av arvet från 1970-talets SOL. Berättelsens hjältar är intelligentian, de bildade, en klass som Modin kallar ”sivistyneistö”, med ett lån från finskan.

Bokens bästa bidrag är utan vidare de som behandlar studenternas roll i Tyskland före revolutionsåret 1848 och i Ryssland före 1905 och 1917. Här framställs de olika vågrörelserna som småningom ledde fram till en borgerlig respektive proletär revolution. Visserligen är beskrivningen av händelserna i Västberlin och Paris dramatisk, men dels är de ännu i färskt minne och dels har det skrivits rätt mycket om dem, varför Modins bidrag inte känns så fräscha.

Marxism-leninism à la 70-talet

När man ställer 1960-talets revolter i relation till 1800-talets studentrörelser ser man emellertid några intressanta skillnader. Studenterna i Tyskland och Ryssland kunde ta modell av de längre hunna och mer demokratiska länderna i Väst. 1960-talisterna fick inspiration från Kuba, Vietnam och Maos Kina, d.v.s. länder som ännu var fattiga och odemokratiska. Revoltörernas syn på hur det egna samhället skulle omvandlas var vag och motsägelsefull. Ofta riktade de sig helt enkelt mot alla hierarkier och auktoriteter. Det var antagligen därför som vi inte fick uppleva sådana återkommande studentrevolter som i Tyskland och Ryssland på 1800-talet.

Modins historie- och samhällssyn skiljer sig knappast alls från 1970-talets marxist-leninistiska. Hans vokabulär är densamma som Soihtus och andra SOL-skrifters. Motsättningen mellan ”produktivkrafter” och ”produktionsförhållanden”, föreställningen om ”objektiva samhälleliga lagbundenheter” som ”profitkvotens fallande tendens”, begrepp som ”statsmonopolistisk kapitalism”, ”den teknisk-vetenskapliga revolutionen” och ”kapitalismens allmänna kris” är centrala i framställningen, utan att de problematiseras eller förtydligas med exempel från de fyra senaste decennierna.

Modin har också bevarat SOL:s moralism. Han fäster sig vid historiens långa dekadensperioder som kännetecknas av ”de intellektuellas avfall, feminismens uppkomst, feminisering av samhället, hyllning av homosexualitet, sedeslöshet och vidskepelse.”

Intelligentians revolution

I ett avseende är Modin emellertid av annan åsikt än marxist-leninisterna. Han ser arbetarklassen som en subaltern klass, d.v.s. en klass som inte kan tänkas utan en härskande kapitalistklass. Arbetarna kan inte se utöver sina materiella intressen inom kapitalismens ramar. De kan inte ta makten och leda utvecklingen mot ett nytt samhälle. För det krävs en klass som, i analogi med borgarklassen i feodalsamhället, står vid sidan av huvudklasserna, men småningom blir allt mer avgörande för utvecklingen av produktivkrafterna. En sådan klass är nu ”sivistyneistö”.
Intelligentian segrade redan i Ryssland, men gav sedan över makten till arbetarna, vilket var katastrofalt.

Oktoberevolutionen var den första stora segern över kapitalismen. ”Realsocialismen” var emellertid ingenting annat än arbetarklassens produktionssätt och måste gå under, därför att arbetarna inte kunde tänka abstrakt.

Tack vare den teknisk-vetenskapliga revolutionen har det nu vuxit fram en betydande klass av intellektuellt arbetande. De utnyttjas visserligen hänsynslöst i kapitalackumulationens tjänst, men de har både intresse av och förmåga att genomföra en samhällsrevolution som upphäver det kapitalistiska produktionssättet. Modin ser händelserna 1968 som ett förspel till en genomgripande revolution, som är socialistisk men inte proletär. Universiteten och studenterna står i centrum för denna utveckling.
Jag skriver denna recension samma dag som Barack Obama valdes till USA:s nästa president. Han, om någon, bars fram av unga, högt utbildade och internetfrälsta entusiaster. Är det ”sivistyneistö” som visat sin revolutionära kraft, eller är det ännu ett uttryck för flummig liberal dekadens?


Ulf Modin: ”Det är rätt att göra uppror” – studentrörelser i historien. PQR-kultur, 2008.

Jan Otto Andersson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.