David Uppgren debuterar med en diktsamling som bländar med ett slipat ljus. Detta ljus, tillika kalejdoskop, skiftar mångtydigt och är aldrig(?) vad det ger sig ut att vara. Dikterna fullkomligt övertas av detta ljus, detta kryptans ljus som inte låter sig definieras, det är mörkt som tung sammet, kolorerat. Ett ljus tecknat i blod. De prosalyriska texterna utgörs till stor del av en urban miljö, i detta fall staden Rom.
Detaljen att rom aldrig definieras med initierande versal bidrar med en genom diktsamlingen kvarliggande stämning, aning. Staden, berättelsen Ljusrepublikens epicentra, kanske redan är glömd. Enbart lagrad som en rest i minnesväven. Rom som ljusets boning, där ljuset blir jagets kropp och finner förökningens väg genom tiden. En klaustrofobisk beskrivning av denna stadsvy rotar sig i texten, Uppgren omskriver staden, förmänskligar den. Ändå, detta ljus fortplantar sig ständigt.
Ljuset blir ett parallellspråk till det verkliga språket. Ljuset tar språkets plats och förser sig med dess egenskaper. Genom ljuset föds samspelet mellan diktsamlingens två individer, de två som förenas i en kärlekshistoria, som förblir i stadens långsamhet, stadens vällande kapell. David Uppgren skriver en säker dikt med eftertryck. Den fördjupar sig om och om igen över sidornas något metareflekterande struktur, fokuserar sig och meningarna anländer om och om igen i allt mer välformulerade, välstöpta mosaiker.
Kroppen fläktar med sin rotade närvaro i dikten. Det är en text med utgångspunkt i den mänskliga konstitutionen. Obesvärat för Uppgren in detta köttsliga element, med värme och framförallt kärlek till språkets skeden. Denna ljusrepublik tycks vara ett av kroppens många tillstånd, lika obeständig, lika förrädisk och på samma gång lika verklig.


David Uppgren: Ljusrepubliken. Norstedts, 2008

Matilda Södergran

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.