Lagen har kritiserats vitt och brett men än så länge har ingen verkligen tagit strid för att stoppa den … Sent omsider håller det ändå på att brusa upp på bred front. Efter att initiativet Opiskelijatoiminta (Studentaktion) kallat till kamp mot lagen har både personal och studerande vid Helsingfors universitet slutit upp i gemensamt motstånd.
Den nya universitetslagen går att placera i den nyliberala process som inleddes med GATS-avtalet om frihandel för tjänster år 1995. I Europa har den tagit uttryck i Bolognaprocessen och Lissabonstrategin. Den första skall likrikta den europeiska undervisningen medan den andra strävar efter att EU år 2010 ska vara ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi”. Nyliberalismen må vara dödförklarad men efterdyningarna går ännu tunga.
I studerandenas vardag syns processen i en ökad press på att utexaminera sig. Till värstingarna hör det nya HOPS-systemet (Henkilökohtainen opintosuunnitelma) som tvingar studerandena att regelbundet göra upp en detaljerad plan på hur de skall utexamineras så snabbt som möjligt. De studerande prekariseras i ett allt mer intrikat system av examineringar, kvalificeringar och framtidsplaner till att bara sikta på utexaminering. I det stendöda diskussionsklimatet på föreläsningarna på Helsingfors universitet är slutresultatet sällsynt påfallande.
Typiskt för de pågående reformerna är en jargong som strävar efter att binda alla inblandade till att gemensamt bära ansvar för studiernas slutresultat. Nationalistiska strängar spelas till en ton av konsensuskapitalism. Professor Jussi Vähänmäki vid Jyväskylä universitet antyder det här då han döper lagförslaget till en ”kinesisk reform” som går på tre punkter.
1. En byråkratisk planeringsoptimism där man ”utvecklar”, ”prioriterar, ”profilerar”, ”effektiviserar” o.s.v. (alla termer från statsrådets vokabulär).
2. En företagsrationalitet tillämpad på utbildning. Utbildning ses som en utgift och alla investeringar på den måste minimeras genom ökad ”konkurrenskraft”, ”flexibilitet”, ”kvalitet”, ”kärnkunnande” osv.
3. Ett allmänt förakt av individens frihet och tankeförmåga, självständigt beslutsfattande samt en negativ inställning till alla personliga förväntningar på undervisningen. De studerande är bara en massa av arbetskraft som kan formas för arbetsmarknadens nycker.
Vähämäki menar att de finska högskolorna ”istället för självständiga ryggradsdjur spottar ut ett slags insekter eller snarare fästingar. Dessa är formellt kompetenta, hårda, ”kunniga” skalbaggar på utsidan men de är mjuka och saknar helt självständigt tänkande eller kulturell autonomi på insidan”.
Reformen förverkligas genom ett strängt åtstramande av universitetens verkliga autonomi. I ett färskt utlåtande uttrycker Helsingfors universitets juridiska fakultets tre dekaner sin oro över lagens konsekvenser. Lagen skulle binda universiteten till att tillsammans med utbildningsministeriet utforma målsättningar för bl.a. mängden av utexaminerade. Om parterna inte når konsensus skall ministeriet ensam bestämma målsättningarna för undervisningens kvantitativa och kvalitativa målsättningar.
Då ministeriet lägger villkor för sin del av finansieringen tunnas även det ekonomiska oberoendet ut. Ytterligare tvingas universiteten att göra en rapport på utbildningens och forskningens utvärdering och utveckling i ett format givet av ministeriet. Dekantroikan konstaterar att lagen kommer att göra universiteten ännu mindre oberoende och ännu mer präglade av tung byråkrati. Ironiskt nog är ökad autonomi en av parollerna för reformen.
Hur som helst betyder autonomi i den nya lagen bara ekonomisk autonomi.
Universiteten delas upp i två modeller: privaträttsliga stiftelser (Aalto-universitetet och Tammerfors tekniska högskola) eller offentligrättsliga anstalter (alla andra universitet).
Slutresultatet blir skolor i A- och B-klass, där den förra fokuserar på forskning och den senare på undervisning. Den innovativa eliten utbildas i de förra medan de kreativa skitarbetarna utbildas i de senare.
I stiftelseskolorna består styrelsen av finansiärer och statsutnämnda personer medan den andra offentligrättsliga modellens skola har en styrelse som till hälften består av personer utanför universitetet och även har en utomstående ordförande.
Universiteten kan utöva affärsverksamhet, kommersiell verksamhet, ta lån och gå i konkurs. Makten i högskolorna koncentreras uppåt och rektorn blir som en vd. Den intellektuella autonomin blir ett minne blott. Den nya lagen saknar nämligen krav om forskningens oberoende. Istället äntrar företagslogiken och kunskap stöps i varuformen, för marknaden.
Missnöjet med lagförslaget är uppenbart stort bland de flesta på universitetet. Vaktmästare, forskare, professorer, bibliotekarier och studerande har uttryckt sitt stöd för Studentaktions pågående mobilisering mot lagen.
Då ett fyrtiotal personer här om dagen samlades för att planera aktioner mot lagen var det inte bara studerande som var representerade: professorer och forskare från flera fakulteter och diverse annan personal var på plats för att delta i planeringen.
Frågan är om man lyckas artikulera någon progressiv vision för universiteten. De humboldtska bildningsidealen i all ära men de är inte värda någon nostalgitripp. Bildningsuniversitetet är ett hierarkiskt påfund som gynnar västerländsk, vit, maskulin, heterosexuell, medelklassig rationalism.
Som tur erkänner många i den växande skaran av dissidenter att universitetet måste förnyas – men på brukarnas villkor. Därför kallar man till en generalförsamling för Helsingfors universitet där det är meningen att formulera en reform från gräsrötterna. Mötet går av stapeln den 29 januari klockan 13 i Porthania. Noggrannare uppgifter på opiskelijatoiminta.blogspot.com. Välkommen med och delta i upproret!
Mikael Brunila
