Detta är en fråga som jag skulle vilja ställa varje israelisk politisk eller militär ledare: Tror ni verkligen att era militära operationer i Gaza kommer att bringa ert folk fred och säkerhet? Av Hamas’ män och Israels soldater skulle jag vilja fråga: Tror ni verkligen att ert våld tjänar den sak ni hävdar att det tjänar?

Om dessa frågor låter lite naiva ska jag omformulera dem till säkerhetsstudiernas jargong: Tror ni verkligen att ert bruk av våld bidrar till att uppnå ett politiskt mål? Och av vilket slag är i så fall detta eller dessa mål? Den första frågan kan besvaras med ett enkelt ja eller nej och svaret visar mig om det handlar om okunskap eller politisk beräkning. Den andra förutsätter en viss förmåga att acceptera en oacceptabel sanning.

Okunskap handlar om att inte kunna se de följder som våld får i praktiken. För dem som svarar ja skulle jag vilja påpeka att, ur en politisk synvinkel och i det långa loppet, Israels hökar och Palestinas hökar är de bästa bundsförvanterna. Deras offer är civilbefolkningarna och de framtida generationerna på båda sidor.

De som svarar nej, både israeler och palestinier, är antagligen mänskor som lärt sig något av historien under de 60 senaste åren (tre generationer!). De är inte okunniga, kanske bara maktlösa, fångna som soldater och civila, män och kvinnor, föräldrar och vänner, i en fatalistisk syn som inte lämnar rum för förhoppningar. Men i politiska analyser är ”ödet” inte en accepterad variabel.

Exploaterat hat

I politologin är politiskt våld rationellt när de effekter man kan förutse av bruket av våld bidrar till att man uppnår något politiskt mål. Vilket ”rationellt” mål uppnår man genom bruket av våld i de förhållanden som råder i Mellanöstern? Vilket politiskt syfte kan det tjäna att bomba moskéer och skolor i Gaza eller döda hundratals barn? Effektivt våld kan hos många ingjuta dödsskräck och därmed en viss eftergivenhet. Jag undrar ändå om det ens i utvecklade nordiska samhällen finns någon fader som kan överleva det mer eller mindre avsiktliga dödandet av hans barn utan att ruva på hämnd.

När verkningarna av våld är kända kan upprepat bruk av det inte förklaras med okunskap. Under de förhållanden som råder i Mellanöstern stöder det bruk av våld som de politiska eliterna på den ena sidan utövar de politiska eliter på den andra sidan som är beroende av våld för sin politiska auktoritet. Israels premiärminister Yitzhak Rabin insåg troligen detta perversa samband och försökte göra något (rationellt) åt det. Han dödades den 4 november 1995, inte av en palestinsk terrorist utan av den israeliska fundamentalisten Yigal Amir.

Så länge söner och döttrar dödas kommer det att finnas fäder och mödrar, bröder och systrar som söker hämnd och stöder bruket av våld, inte som ett rationellt politiskt redskap, utan som en personlig lindring i en outhärdlig smärta. Och alltför många politiska ledare på vardera sidan är redo att exploatera detta kapital av hat. Om de gamla grekerna och romarna hade rätt när de trodde att ”dem som gudarna vill förgöra förblindar de” kan man inte låta bli att tycka synd om folken i Palestina och Israel, som båda är dömda att lida för sina ledares blindhet.