När jag var barn hittade man ofta snygga skor på Minimarket, en mataffär med en frukt- och grönsaksdisk på cirka en meter och gångar som verkar bli smalare för varje år. Till skillnad från Mariehamnsklassiker som Janssons livs och Nalles livs finns Minimarket alltså fortfarande, även om det är lite si och så med den saken – härförleden drog Kesko in sina varumärken från småbutiker på Åland, en så drastisk åtgärd att flera av dem var farligt nära att stänga ner.

Nu är Minimarket i sig inte nödvändigtvis något att bli känslosam över, men nog kan man tillåta sig lite förskräckelse över att det är Euroshopper och Pirkka som håller butiker vid liv. Också småbutikerna är anslutna till en eller annan kedja och därmed känsliga för dess godtycke, och en hel del torgförsäljare i Helsingfors lär ska köpa sina grönsaker från samma grossister som snabbköpen. Det som numera är närbutiker, den lilla ölstinkande affären på hörnet, har öppet 7–23 i stort sett varje dag och lever förmodligen på folks dåliga framförhållning (toalettpapper, tonfisk, tandborstar) snarare än kostcirkelriktig mat.

”Det mesta som vi anser vara vårt val i konsumentänden av matsystemet har begränsats och formats innan vi ens börjar tänka medvetet på det”, konstaterade Raj Patel i Stuffed and Starved (recenserad i NT 37–38/2008). Kedjan börjar redan vid åkerkanten, men jordbrukare står förstås inte och väljer på måfå, eller ens på basis av mark och klimat. Vill man sälja skörden för pengar snarare än äta själv får man odla det marknaden vill ha, och marknaden består av partihandlare och banker och säddistributörer och förädlare och storbolag – inte folk som veckohandlar med inköpslista i handen.

Under de senaste decennierna har antalet jordbruk sjunkit i Finland, jordbrukens genomsnittliga storlek ökat och antalat anställda per gård minskat. Enligt Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi orsakar det varmare klimatet att odlingsgränserna flyttas norrut, odlingstiden förlängs och skörden förbättras under de närmaste decennierna. Med värmen kommer också skadedjur, torka och växtsjukdomar.

Matkolonialisering

Vartefter det globala matförrådet minskar börjar rika konsumenter tävla med de fattiga. Det är inte svårt att gissa vem som vinner, och med vilka medel. När fisken tryter på europeiska vatten kan man fiska utanför Västafrika i stället, där ekosystemet är (läs: var) friskare och den lokala fiskeflottan mindre effektiv. Man kan flytta belastande produktion till den globala södern – skördarna är betalade i vanlig ordning, men dolda kostnader som vattenförbrukning och förstörd åkermark ackumuleras Någon Annanstans.

I och med stigande priser blir mat en klassfråga i ännu högre grad också inom den globala norden. Saluhallar och ekoaffärer är – på de orter de finns – inget för låginkomsttagare. Finfood, Suomen ruokatieto ry, meddelar att de största konsumenterna av ekologiskt odlad mat är enpersonshushåll, äldre mänskor, höginkomsttagare och huvudstadsbor. Av de hushåll som inte alls köper ekomat är 41 procent barnfamiljer. Samtidigt är 12 procent av dem som använder i stort sett bara ekomat familjer med barn under skolåldern. Halvfabrikat och färdigmat är relativt billigt  om man ser till summan som läggs på disken. De billigaste stormarknaderna finns oftast utanför städerna och tarvar välutvecklad kollektivtrafik och starka armar eller egen bil.

Låt sedan bli att välja

Det är inte svårt att hitta hårresande internationella exempel på olika former av utnyttjande och rovdrift, på utländsk statistik och sedan lyckas lida precis lagom mycket av welt­schmerz – just jag är bara indirekt del av statistiken eller frihandelsavtalen. Så, man står där på Minimarket, eller bröderna Keskinens jättebutik i Tuuri. Och icke-väljer. Hur ska man applicera kunskap om förstört grundvatten i Indusdalen på sin egen middag? Eller, för den delen, sockerbetsodlingens väl och ve i Finland? Frågan är om det ens är meningsfullt att ägna sig åt den sortens resonemang när man ska till att handla där i slutet på matkedjan.

En bra dag kan jag förvisso välja om jag ska äta inhemska, franska, italienska, holländska, polska, kinesiska eller amerikanska äpplen. Spanska, holländska eller finländska tomater. Skinka med eller utan laktos (!), flera hyllmeter med frukostflingor och barnmat. Så visst, det är misstänkt likt en valsituation. Haken är bara att processen – valen – som lett varorna till butiken inte nödvändigtvis haft något att göra med hållbar utveckling, mänskovärde, hälsa eller rättvisa.

---

Artikeln är första delen i en serie om Finland i det globala matsystemet.