Och så undrar jag om det är riktigt passande att undra. Om det inte är som att svära i kyrkan. (Jo, min syster påstår att jag gör det, fast hon bara anför ett enda exempel, då när min kamera föll i golvet under min systerdotters konfirmation i Esbo kyrka och jag helt adekvat utropade: Satan! Vem skulle nu inte ha gjort det och förresten, fru kåsör, så talar vi nu om mycket större ting).
Jag undrar alltså om de hade rätt, de där redaktörerna för den amerikanska tidskriften Partisan Review som för många år sedan höll debatt under rubriken Does it Matter who is in the White House? Spelar det nån roll vem som sitter i Vita huset? Frågan dyker upp som katten i serien varje gång jag tänker på amerikansk politik.
En cynisk variant är att det inte spelar någon roll, för de bästa politiska ledarna i USA har en tendens att bli skjutna. När jag kommit hem från två års studier i USA besannades inom loppet av två år det jag redan hade kommit underfund med, att det var inte mycket hävt med demokratin om man därmed inkluderar lika rättigheter, jämställdhet. Robert Kennedy, Malcolm X, Martin Luther King – mördade allihop. John F. Kennedy hade mördats redan när jag var där och jag fick uppleva den absurda situationen då det dröjde några timmar innan tevesändningarna upphörde med sina glättiga skrikiga reklamsnuttar mellan rapporterna om skotten i Texas.
En annan bakgrund till frågan om det spelar någon roll vem som sitter i Vita huset är vad generalen och presidenten Dwight D. Eisenhower i sitt avskedstal den 17 januari 1961 kallade det militär-industriella komplexet, som verkar ha mer makt än alla politiker tillsammans. (Man kan lyssna på varningen på YouTube) Dessutom sitter en hel del politiker insyltade i militärens och industrins beslutande organ.
Obama har blivit vald som en folkets man. Halvt vit, halvt svart och med en identitet som just i hans fall förefaller vara en riktig beteckning, afrikanamerikan. En stor del av pengarna för hans valkampanj, mer påkostad än någon i historien, kom från vanliga människor. Vad rätt har jag att säga att deras hopp kanske är en chimär? Förstås ingen. Och jag kommer att dras med i känslostormen när Obama två dagar senare än jag skriver detta skall installeras som president i Washington. Drömmar och hopp är en mänsklig rättighet. Saker att hoppas på finns det inte så mycket av just nu.
Men ändå alltså. Nu förliknas Obama vid John F. Kennedy. Men under Kennedys livstid kritiserades han av dem som hoppats och drömt. JFK vågade aldrig på allvar utmana rasisterna i USA:s kongress, han höll på att starta ett världskrig under den så kallade raketkrisen på Kuba, han inledde USA:s engagemang i Vietnam. Genom Obama har den svarta medelklassen äntligen kunnat nå den politiska maktens tinnar, Kubas kommunism verkar dö av ålderdom. Obama kar lovat dra bort amerikanska trupper från Irak, men tidtabellen är redan sprucken. I Afghanistan vill han satsa till och med mer, vilket säkert gläder al-Qaida.
Obama förliknas vid Franklin D. Roosevelt. Kanske en bättre jämförelse. FDR:s keynesianska politik, med större statligt engagemang och ansvar för banker och industrier, har redan Bush satt igång. Den andra delen, statlig sjukförsäkring, bättre hälsovård och andra sociala villkor, får vi antagligen hoppas på och drömma om länge. Det skulle kräva högre skatter, en osannolikhet även utan finansgrisens bökande.
Så spelar det nån roll om det är Obama som sitter i Vita huset? Inte vet jag. Min rannsakan av underlaget för min undran har lett till den bestämda åsikten att det kanske spelar en roll, kanske inte. Det är i alla fall trevligt att det blev han. Och låt oss lyckogråta, hoppas och drömma åtminstone en hel vecka. Bara vi vaknar sedan.
Mai Palmberg
