En sund, modern och produktiv författare eller en marriden kvinna som dör av olycklig kärlek? I två delar synar Nora Hämäläinen debatten om skriftställaren Victoria Benedictsson.
Af Geijerstam försvarar här den bild av Benedictsson som förefaller ha dominerat hennes författarprofil under hennes livstid – en sund, lagom folklig, klarsynt, modern och produktiv författare, som från periferin i Hörby, Skåne slår igenom i det litterära medvetandet i 1880-talets Sverige – mot Lundegårds mera rafflande perspektiv på en marriden kvinna som dör av olycklig kärlek.
När Benedictsson 1888 – 38 år gammal, bara fyra år efter sin litterära debut under pseudonymen Ernst Ahlgren – tar sitt liv genom att skära av halspulsådern på Leopold hotell i Köpenhamn, öppnas hennes liv och verk för en rad vitt skiljda omtolkningar. Varför dog hon? Läser man Lisbeth Larssons bok om Benedictssons författarskap Hennes döda kropp (2008) framstår Benedictssonreceptionen genom de senaste 120 åren som en rad omvälvningar. Med självmordet blir den uppskattade författaren en desperat, patologiskt melankolisk kvinna, sjukförklarad på tidstypiskt vis, med moraliska undertoner. Genom 1900-talet växlar tolkningarna däremot: Var hon en progressiv tänkare i könsfrågan, en driven författare, en mentalpatient, en hämnande furie, ett offer för patriarkatet, ett offer för kritikern Georg Brandes som hon hade ett förhållande med? Eller var hon, som nu senast i Nina Björks doktorsavhandling Fria Själar (2008), ett offer för sin egen liberala ideologi?
Samtidigt är och förblir Benedictsson en erkänd och läst författare, inte minst tack vare den postuma produktivitet som Lundegård tar hand om. Hon uppfattas som en viktig röst i Det modernas genombrott i Norden tillsammans med Strindberg och Ibsen och en rad andra, också kvinnliga författare, som tar det sena 1800-talets samhälle och föreställningsvärld på pulsen. Paradoxalt nog är Lundegård både den som ger Benedictsson åt eftervärlden genom sin massiva utgivningsverksamhet, och den som delvis döljer hennes verkliga författarskap genom omarbetningar och redigeringar. Dels har hon lämnat efter sig ett omfattande material av anteckningar och halvfärdiga manus och dels känner Lundegård sig fri att pussla ihop, skriva till och också låna av Benedictssons texter till sitt eget författarskap.
Het debatt
När en offentlig diskussion om Benedictsson åter blossar upp anno 2008 är det utgivningspolicyn som dominerar agendan. Ord på liv och död I & II, de två banden av Benedictssons verk som 2008 kom ut i Svenska akademiens klassikerserie, består till största delen av postumt publicerat material. Två tredjedelar av banden består av ett urval ur hennes dagböcker (vad Benedictsson själv kallade Stora boken); i övrigt ett skådespel och kortprosa. Lisbeth Larsson, som i sin egen bok har gjort upp med Lundegårds redigeringar av Benedictssons verk anklagar Svenska akademien för svek (Dagens Nyheter 15.10.2008). I stället för att ta vara på den textkritiska forskning som finns, har Ebba Witt-Brattström (och Svenska akademien) valt att publicera två av prosastyckena ”Den bergtagna” och ”Ur mörkret” i Axel Lundegårds versioner från 1890 respektive 1920, av vilka åtminstone den senare bevisligen till betydande delar är skrivna av Lundegård själv.
Dessutom (en obetydligare synd) har skådespelet ”Teorier” getts ut i enlighet med Christina Sjöblads första utgåva från 1988 och inte den senare upplagan som har korrigerats enligt ytterligare handskriftsstudier. Har Witt-Brattström gett ut Benedictsson som hon vill ha henne snarare än som hon var och är, i sina efterlämnade manuskript?
Särskilt valet att i Benedictssons namn fortsättningsvis publicera material som inte motsvarar hennes efterlämnade manuskript väcker frågor. I postmodern anda kunde man tycka att författarens person inte är avgörande, att allt som har kommit ut under författarpseudonymen Ernst Ahlgren, eller sedermera Victoria Benedictsson, hör till samma författarskap, vare sig det är skrivet av Benedictsson eller Lundegård, eller är ett hopkok av båda. Författaren är död, leve författaren.
Men tänk om den riktiga Benedictsson är en mycket intressantare författare, än den redigerad av Lundegård? Om det alltså är hennes författarskap man vill komma åt.
Larsson avslutar sin egen bok med två versioner av ”Ur mörkret”. Först hennes egen konstruktion av de fragment som Benedictsson lämnat efter sig och som Lundegård har utgått ifrån då han ”färdigställt” texten. Sedan en version av Lundegårds version som med översträckningar och understräckningar visar vad Lundegård strukit ut och lagt till. Åtminstone lyckas Larsson övertyga mig om att den riktiga Benedictsson var en betydligt modernare och intressantare författare än det sammansatta författarskap som har getts ut under pseudonymen Ernst Ahlgren. Att både hennes hantering av samtidens problem, framför allt könsrollerna, och hennes hantering av språket och den då moderna realismen är intelligentare, skickligare och mera progressiva än Lundegårds redigeringar och tillägg. Att det bara är original man borde ge ut, inte de texter som Lundegård ”färdigställt”, även om vissa av de senare har fått klassikerstatus och ingår den svenska litteraturens kanon.
Det finns en besläktad problematik, som Larsson inte går in på, som berör dagboksurvalet. Där stämningar ställs mot stämningar och perspektiven skiftar från dag till dag, sida till sida, kan ett urval göra en stor skillnad. Vad är det som utelämnas? Under ytan handlar urvalsfrågorna inte bara om textkritiska och litteraturvetenskapliga principer utan om att erbjuda Benedictsson, som tänkare och författare, just så ofärdig eller halvfärdig som hon kan framstå i sina efterlämnade papper, för nya läsare. Det handlar inte bara om text utan också om tänkande. Det handlar om en kvinnobild och en samhällsbild som inte ska behöva bli tillrättalagd och strömlinjeformad. Vi vill ha Benedictsson oförbättrad.
Prosa och dagbok
Ord på liv och död är en utmaning för den som inte tidigare är bekant med Benedictssons texter. Man borde genast läsa mera och kolla upp. Källproblematiken gör det besvärligt att tala om Benedictssons texter. Var den här passagen redigerad?
Hur mycket har det petats i dagböckerna? Hur representativt är urvalet?
Men om man tittar på de texter som har fått komma med i utgåvan, finns där en underbar sammansatthet som genast väcker intresse. I novellerna står skogsluften frisk och klar. Det finns både lätthet och systematik i texterna i en kombination som gör dem skissartade. Tekniken är samtidigt exakt och prövande. Det är som om varje text, var på sitt sätt, frågade hur man kan förena en idé, ett problem, en fråga, med den verklighet som är sedd utan teorier och utan manér. Hur skriva problemorienterat utan att predika eller förenkla, utan önsketänkande? Jag skulle gärna ha sett hur hon skulle ha svarat på de frågorna tio eller tjugo år senare.
Här hittar vi ”Herr Tobiasson”, en variant av Dickens Uncle Scrooge, som får upptäcka att en personlig, exklusiv kärlek kan utgöra grunden för medmänsklighet och generositet. I ”Livsleda” hittar den dödslängtande huvudpersonen tillbaka till livet genom närheten till ett barn. ”Vid sotsängen” gör upp med samhällets hyckleri och brist på insikt i den fattiga människans villkor.
Dagboksurvalet beskriver däremot till stor del en fruktansvärt ensam människas klaustrofobiskt trånga rum, och ältande kring relationer som blir ensidiga och förnedrande just på grund av den krossande vikt de får för henne. En människa som är skapt för att tänka och samtala, men som inte har någon att tänka och samtala med, eftersom hon är kvinna och lever i småborgarfruns små omständigheter, med en man som hon avskyr, på långt avstånd från människor som delar hennes intressen. Ändå har hon debuterat som författare, följer med den senaste litteraturen och omvärlden, och förädlar sin begåvning på ett sätt som framstår som både professionellt medvetet och systematiskt.
För ”kamraten” Lundegård, elva år yngre än Benedictsson, son till kyrkoherden i Hörby och aspirerande författare, blir hon en kritisk mentor, medan han för en tid blir hennes viktigaste, kanske enda vän. En bit in i dagboksurvalet börjar thrillern om Benedictssons förhållande till den danske kritikern Georg Brandes, som så småningom helt tar över texten. Gemensamt för de båda herrarna är att de behandlar Benedictssons dagboksjag med en nedlåtenhet som hon i båda fallen slätar över med varma, trogna, desperata ord om vänskap eller kamratskap. I förhållande till den första tycks hon räddas av att han ändå är mycket yngre och intellektuellt underlägsen. I förhållande till Brandes går det värre, för han tycks svara på hennes kärleksdröm om den verkliga mannen som är henne själv överlägsen och som därför är värdig hennes väldiga, vrålhungriga kärlek.
Både Larsson, Witt-Brattström och Horace Engdahl (som skrivit förord till klassikerutgåvan) poängterar att dagboken ska läsas som litteratur snarare än dokument: Benedictsson arbetade systematiskt på den som en del av sitt arbete. Witt-Brattström benämner den som kombinerad arbets- och dagbok. Enligt Engdahl är intrycket av att hon skrivit ”innan andhämtningen har lagt sig … uppenbarligen på många ställen en illusion”, och rekommenderar en parallelläsning av dagboken med Strindbergs En dåres försvarstal och Inferno. ”Det är början till en litteratur av nytt slag”.
Trots skillnaden i ton hänger prosastyckena och dagboken samman på många sätt. Samma teman går igen i båda: framför allt kön, klass, och att hitta mod för att överleva. Båda formaten söker svar på frågor som skär djupt in i Benedictssons eget liv, men också svar på samhällsproblem.
Dagboksjagets liv är ett problem i sig. Hennes omständigheter speglar inte människolivets allmänna svårighet utan den specifika svårigheten i att vara kvinna i männens värld. Att en kvinna inte får vara människa. Att varje man hon möter måste försöka bryta ner människan i henne och göra henne till kvinna igen. Att varje kvinna hon möter är inordnad i det här systemet, nedbruten som människa. Hon vet det här och försöker sätta ord på det. Dagboken domineras av kamp: andfådd, patetisk, dömd. Dagboksjaget lever under en glaskupa och når inte ut, kan inte göra sig hörd, än mindre sedd eller älskad. Arbetet blir hennes tillflykt och utväg, och samtidigt måttet på hennes människovärde.
Kortprosan är luftigare, mera explicit intellektuell, med distans till problemen, med analys och framför allt med en människokärlek som man finner väldigt lite av i dagboksurvalet. Här framstår den systematiska besatthet och instängdhet som präglar dagböckerna som bara en existentiell möjlighet bland många andra. Det finns annorlunda liv, andra öppningar. Problem kan lösas, och man kan gå fri.
Populära Dagböcker
Förutom Ord på liv och död och Larssons och Nina Björks böcker har också Birgitta Holm gett ut en bok om Benedictsson år 2007. Frågan är hur man ska förstå det här fortsatta intresset för hennes författarskap, över hundra år efter hennes död.
Dagböckernas skenbara självutlämnande sitter givetvis bra i vår tids smak, som skvallergodis för människor som är för intellektuella för att titta på Big Brother eller läsa Svensk Damtidning. Tillåtet och fascinerande, särskilt i kombination med det sanna men likväl småkittlande påståendet att de ju är litteratur.
Man kan också tänka sig att det speciella intresset för dagböckerna som Ord på liv och död uppvisar, och Engdahl understryker, kan förstås som en markering av en helt seriös utveckling i litteratursmak som ligger i tiden. Inget nytt med dagböcker och inget nytt med bekännelseböcker, men kanske ett litteraturklimat där den regelrätta romanen (kanske, kanske) inte längre självklart är den mest attraktiva, mest dynamiska formen av prosa. Den brittiska författaren Geoff Dyer gnäller i sin bok Out of Sheer Rage (1997) över att romanen som genre inte längre har den skaparkraft som den hade för D.H. Lawrence. Men: ”’En bok som inte är en kopia av andra böcker har sin egen konstruktion’, varnade Lawrence och den sortens romaner som jag tycker om är sådana som inte bär några spår av att vara romaner.”
Dyers bok, till exempel, är en självbiografisk historia som handlar om hur han själv inte lyckades skriva den akademiska bok om Lawrence som han länge trodde sig arbeta på. Oberoende av hur, varför, och med vilka litterära syften Victoria Benedictssons dagböcker kom till, framstår de för oss som en säregen form av litteratur som över hundra år efter hennes död känns formmässigt angelägen, inte minst för att den på ett för oss intressant sätt öppnar världen genom ett jag som både är och inte är hon själv. Utan att klä ut jaget till en romankaraktär, utan romanform.
Men det verkar också som om Benedictsson skulle komma väl till pass för att öppna åskådningsmässiga och ideologiska knutar som ligger i vår tid. Några av dem har tagits upp i de färska böckerna: kvinnans kropp och språk, hennes rätt till kropp och språk (Larsson) och liberalismens individualism som problem för den samtida feminismen (Björk). För den som har intresse för den nymorgnade svenska klassdiskussionen erbjuder Benedictssons texter också en intressant referens, just för att hon så känsligt skildrar klass och makt i ett samhälle där klasser är något självklart.
Det må förstås också i rättvisans namn tilläggas att hon är fruktansvärt läsvärd i sig: tillgänglig, underhållande, med naturligt sug i texten.
Ebba Witt-Brattström (red.) : Ord på liv och död I & II. Svenska klassiker utgivna av Svenska akademien. Atlantis, 2008.
Lisbeth Larsson: Hennes döda kropp – Victoria Benedictssons arkiv och författarskap. Weyler, 2008.
I andra delen om Victoria Benedicts-
son i Ny Tid 5/2009, tittar Nora Hämäläinen närmare på Nina Björks Benedictssondiskussion.
Nora Hämäläinen