Journalisten Mattias Hagberg slutar en dag att bära ut soporna, inte på grund av lättja utan på grund av en allt starkare känsla av obehag inför allt skräp han och hans familj ger upphov till. I stället för att som vanligt slänga soporna i kärlet på gården gömmer han dem under diskbänken.
– Mottagandet har varit väldigt positivt. Jag blev själv lite förvånad över hur mycket intresse boken väckt. Frågorna ligger i tiden, och det är ju roligt att råka vara med för en gångs skull. Boken är ju inte skriven för experter eller för folk som redan är övertygade, utan utifrån en ganska vanlig familjs perspektiv.
En normal svensk konsument lämnar ifrån sig mellan 400 och 500 kilo sopor om året, och en normal barnfamilj slänger bort ungefär en fjärdedel av det som bärs hem från butiken, men vart tar alla sopor vägen? Vi lever i ett samhälle där vi sällan måste ställa oss denna fråga, allt fungerar så klockrent efter att sopbilen gasar runt hörnet. Gud vet vart. Och nu också Mattias Hagberg, som följer sopornas sista resa. Det som börjar som ett privat experiment från roskisen, via källaren till gårdens sopkärl leder småningom Hagberg på en odyssé genom Sverige och vidare till Ghanas huvudstad Accra. Parallellt beskriver Skräp det svenska samhällets utveckling mot jämlikhet, bättre hygien och drägligare boendeförhållanden för alla – där sophanteringen spelat en viktig roll.
Bokens styrka ligger i dess enkelhet, intentionerna bakom varje uppsåt i boken är ohöljda. Hagbergs text är okomplicerad, med korta meningar utan onödiga adjektiv.
Boken var ett beställningsarbete för förlaget Atlas.
– För några år sedan skrev jag en bok om brott, straff och kriminalvård, Släpp fångarna lös, som kom ut 2006. Den handlade en del om konsumtionssamhället och om hur vi behandlar de människor som på något sätt är de ovärdiga konsumenterna, de som inte drar sitt strå till stacken. Sedan ville förlaget att jag skulle skriva någonting om konsumtion och dess baksidor. Det enda de egentligen sade var att de ville ge ut en bok som hette ”Sopor”.
Hagberg var till en början inte så pigg på att skriva en bok som han uppfattade som en fackbok om sopor; med mycket teknik, processer och siffror, det verkade väldigt smalt.
– Samtidigt började jag fundera hur lite jag egentligen visste om vad som hände, och fick idén att börja väldigt konkret i mitt eget kök. Jag fick börja samla på soporna och se hur mycket det egentligen är.
Hur mottogs det i din familj?
– Det varade ju inte så himla länge, bara några dagar. Sedan gömde jag undan det i smyg i källaren. Ja, jag blev lite besatt av min egen dumma idé, helt enkelt. Jag såg så där filmiskt hur man bara skulle se hur sophögarna växte. Det skulle bli oerhört påtagligt alltihop, hur absurt konsumtionssamhället är.
En varumärkesvärld
Hagberg beskriver i sin bok hur vi – samhällets goda intentioner, energisparande, återvinning och kretsloppstänkande, till trots – producerar allt mera skräp. Vi uppmanas att konsumera mindre samtidigt som vi informeras om att ekonomin går under om vi lämnar juluppköpen ogjorda. Det är med dåligt samvete vi skall garantera vår tillväxt.
– Jag har varit väldigt intresserad av hur konsumtionssamhället fungerar socialt. Hur konsumtionen blivit avkapad från våra behov, eller i alla fall våra fysiska och basala behov, och handlar mera om identitetsskapande och status. Idag är det nästan omöjligt att ta sig ur konsumtionskulturen. Vi är helt marinerade i denna konsumtionskultur, det går inte längre att föreställa sig något annat än en varumärkesvärld.
På frågan om hur boken påverkat Hagbergs egna val svarar han att han självklart tänker mera på vilka uppköp han gör nu.
– Samtidigt är det rätt svårt för en vanlig barnfamilj att ställa sig utanför, eller att leva ett helt annorlunda liv. Man är ju ändå en social varelse som ingår i ett socialt sammanhang där man vill passa in och man vill att ungarna ska passa in. Insikten har stärkt mig i övertygelsen att det är fel att säga att vi skall lösa de här problemen på individnivå: Genom att välja rätt grejer, och handla på rätt sätt. Vi funkar inte så.
– Om vi däremot får upp de här frågorna på agendan, och får igång en diskussion om hur vi skall förändra oss – då gör vi det tillsammans och kan spegla oss i det, i stället för att spegla oss i vilka prylar vi har. Jag tror att vi lurat oss lite grann med idén, som varit rätt stark de senaste 10–15 åren, att det är individen som genom sin livsstil ska lösa miljöproblemen.
Skräpindustrin
I Skräp får renhållningsarbetarnas vardag en närmast Dickensiansk karaktär, samtidigt som de vittnar om den ständiga ökningen av avfall under de senaste trettio åren, ackompanjerat av molande ryggvärk och sociala missförhållanden. De berättar om en stadig ökning av mängden sopor, och politikerna är inte heller omedvetna om att sambandet mellan sopmängden och tillväxten måste brytas. Men det är svårt.
I Sverige har man i hög grad övergått till att bränna sopor och använda energin som skapas till bl.a. fjärrvärme. Detta har varit så lyckat att stora städer som Göteborg är helt beroende av sopor, i så hög grad att de måste importeras från t.ex. Finland. Detta betyder att om svenskarna vill ha det varmt hemma så måste de konsumera mera och i samma tempo slänga mera, d.v.s. ett helt befängt kretsloppstänkande.
– Sverige är väldigt långt framme när det gäller sopförbränningsteknik. Man har investerat i sopförbränningsanläggningar för många miljarder, och det är svårt för politiker att bara förkasta dessa investeringar. Vi slår snart i ett resurstak, och då blir vi illa tvungna att förändra oss. Då kommer det inte att funka att skeppa material fram och tillbaka över jorden. Då måste vi komma på andra lösningar, ju förr vi gör det desto bättre. Så slipper vi göra det när det är riktigt illa.
Ansvaret puttas över
På hösten blev Hagberg inbjuden att närvara på Renovas styrelsemöte. Renova är ett kommunalt sopförbränningsbolag; det största i Västsverige. Där var han med i en paneldiskussion med bl.a. Weine Wiqvist från Avfall Sverige – en branschorganisation för alla kommuners avfallshantering.
– Branschen själv är väldigt medveten om problemet med att avfallsmängderna ökar. Renova har som en av sina uppgifter att försöka hitta sätt att bryta sambandet mellan tillväxt och avfallsökning.
– Det är en ganska stor politisk fråga som handlar om hur vi konsumerar och vad vi konsumerar, som borde vara en fråga som diskuteras på väldigt hög politisk nivå. Nu har man puttat ut det till ett kommunalt bolag och till kommunala tjänstemän som skall sitta och fundera på det.
I sin bok möts Hagberg allt som oftast av en glättig optimism när han konfronterar olika instanser på skräpets väg; teknologin och industrialismen har skapat våra problem och det är också där frälsningen kommer att finnas. Faktum är att teknologiska innovationer kommer att låta oss fortsätta leva våra liv som vi gjort hittills, vi kan fortsätta konsumera i samma takt och en ekonomi som bygger på stadig tillväxt kan fortsätta.
Systemets botten
Toppen på skräpdramat når Hagberg med sin resa till Ghanas huvudstad Accra, där möts han av vårt gamla elektronikskrot som tornar upp sig i gathörnen.
Han besöker primitiva fabriker där små barn sitter och bränner våra gamla plastsladdar för att få ut koppar ur dem.
– I vissa delar av världen är miljöproblemen redan en fråga om liv och död. Klimatförändringen har förändrat livsmiljön, skapat torka, extrema väderfenomen, och även resursbrist. Matpriserna har gått upp så människor svälter. Här hemma ser vi ju inte lika konkret verkningarna av vår livsstil, Medan det på många håll är väldigt konkret att vi håller på att slå huvudet i väggen. Vi kan ju låtsas att vi inte är den del av det. I min bok blir ju Ghana på något sätt botten på hela systemet, de här stackars killarna som är tvungna att leva under helt vidriga förhållanden. De har lämnat sina hem i norra Ghana för att klimatförändringen lett till att jordbruket gått under och deras föräldrar inte längre kan försörja dem.
Skräp serverar inga slutliga lösningar, utan utgör ett gediget journalistiskt reportage. Det personliga greppet avslöjar inte den självupptagenheten som ofta finns i texter av detta slag, utan förankrar på ett positivt sätt ifrågasättandet i en vanlig svensk familj med för mycket grejer.
Lika illa som flyg
Problemet med avfall har förändrats från att vara en fråga om hygien och en dräglig tillvaro, till att vara en tickande miljökatastrof med sociala, ekonomiska, och ekologiska konsekvenser.
Sopor belastar klimatet i lika hög grad som flygtrafiken. Belastningen består bl.a. av stora områden som görs otillgängliga p.g.a. av de prylar och rester vi kasserat, vidare förpestas landområden och grundvatten av de kemikalier, gifter och gaser som avfallet avger. Fraktandet av sopor till avstjälpningsplatserna är redan i sig en pärs, som kräver mycket energi, belastar vägnäten och förorenar luften.
Skräphantering har utvecklats parallellt med effektivare produktionsmetoder och eskalerande urbanisering, och samma problem upprepar sig i en produkts limbo-stadium. Fast man tagit till åtgärder för att minska de problem som sopor och sophantering för med sig så är vår hantering och produktion av avfall internt bunden till föråldrade produktionsmetoder. Tillräckligt mycket vikt har inte lagts vid att tillverka saker som är återanvändbara, komposterbara, giftfria, möjliga att ta isär eller återvinna på ett vettigt sätt.
Det finns också ett samband mellan hur mycket sopor ett samhälle producerar och hur stor tillväxten i samhället är. Ju bättre det går för samhället, desto mera sopor. I lika hög grad kunde man tänka sig att ju större tillväxt vi har, desto vidare blir vår definition av vad som är överflödigt, d.v.s. vad som är sopor. Överflöd är avhängigt av tillgänglighet, d.v.s. mängden sopor är internt kopplad till hur stora resurser vi tror oss ha, och i vilken grad vi uppfattar dessa resurser som tillgängliga.
Nu har det då visat sig att vi bara har en planet.
Mirek Träskman
