Som vi vet dök det upp mer än 15 Enron. Det ursprungliga Enron var ju en energifirma som på Texasvis ville bli störst i världen och använde en rad halv- och helskumma trick för att bli det, tills det hela sprack 2001 i USA:s dittills största konkurs. Då hade bolaget av tidskriften Fortune sex år i rad utsetts till USA:s mest innovativa företag. En liknande innovationsförmåga har spelat en viktig roll i utvecklandet av derivatmarknaden för inteckningar speciellt i bostäder.
Letar man efter orsaker till kraschen spelar just dessa innovationer en inte obetydlig roll. Ännu viktigare är substansen, den ekonomiska politik som drev bostadspriserna i höjden. Dessutom kan man granska avregleringen inom det ekonomiska livet och den ideologi den utgick från.
Den enda nationalekonomen i USA som förutsåg att bostadsbubblan skulle spricka var, åtminstone enligt vissa journalisters åsikt, Robert Shiller, professor i Princeton. Knappast var han helt ensam, men han kanske var tydligast. Lars Pålsson Syll, professor vid Malmö högskola, presenterade honom i en essä i DN i slutet av oktober som ett exempel på hur finansiell beteendeteori blivit en allt viktigare del av nationalekonomin. Traditionellt har modellerna utgått från en homo economicus, som fungerar strikt rationellt, och så är det ju inte i det verkliga livet.
Pålsson Syll hänvisar till en början till boken som gjorde Shiller känd när den kom ut i början av år 2000: Irrational Exuberance (irrationellt överflöd). ”Shiller varnade där för att de omfattande avregleringar på den finansiella marknaden som ägt rum sedan Thatcher–Reagan-eran medfört en alltför snabb kreditexpansion. Bankernas och finansbolagens utlåning ökade lavinartat och satsningen på att vinna allt större marknadsandelar gjorde att kreditvärderingskontrollen eftersattes och dåliga kundförbindelser kom att accepteras.”
I detta skede riktades intresset speciellt på IT-aktierna, vilkas värde skruvats upp alltför högt, vilket oundvikligen skulle leda till en finansiell kris. Den kom också snabbare än ens Shiller kan ha räknat med, mindre än två månader efter att boken kommit ut. Undra på att han tillmättes profetiska talanger. I andra upplagan av boken (2005) varnade han för en större kris för bolånens del.
Nyligen kom han ut med en ny bok: The Subprime Solution. How Today’s Global Financial Crisis Happened and What to Do about it. Han beskriver där den spekulativa bubbla som utvecklades på den amerikanska bolånemarknaden mellan 1997 och 2006. Under dessa tio år steg huspriserna med i genomsnitt 85 procent. Nu har de hunnit ungefär halvvägs ner igen.
Finanskriserna följer i allmänhet ett visst mönster. En förskjutning i det ekonomiska kretsloppet (t.ex. nya spelregler) skapar nya vinstmöjligheter för banker och företag. ”Efterfrågan och priser stiger och drar med sig allt fler delar av en ekonomi som hamnar i ett slags eufori”, refererar Pålsson Syll resonemanget. Men spekulationsmanin når så småningom ett mättnadsskede där kostnaderna blir större än intäkterna. Investerare börjar sälja ut för att ta hem sina vinster. Alla hinner inte göra det i tid, utan måste sälja sina papper med förlust, om någon längre vill ha dem. Konkurserna ökar.
En sådan cykel har en hel del gemensamt med konjunkturväxlingarna inom ekonomin i allmänhet. Men Shiller anser också att vår tids omvärdering av arbete och rikedom spelar in, noterar Pålsson Syll:
”Under de senaste årtiondena har människors syn på sin roll i ekonomin genomgått en avgörande omvandling. Från att utifrån en protestantisk arbetsetik i grunden se på arbete som basen för vår välfärd har idén om att vi ska förvänta oss göra pengar på investeringar i allt större utsträckning spritt sig. Dagens hjälte är inte den hårt arbetande industriarbetaren utan den smarte investaren, för vilken pengar inte längre är ett medel utan ett mål. Enligt Shiller är detta omtänkande den djupaste orsaken till krisen. Här är mörkrets hjärta.”
En kulturförändring av detta slag är inte bara en del av en konjunkturväxling, den lämnar sina avtryck också efter finansfestens slut. Professorerna Henry och Susan Giroux, ledande representanter för en kritisk pedagogik i Nordamerika, har i en artikel på webbplatsen truthout på nyårsaftonen understrukit att det inte räcker med administrativa och tekniska förändringar för att förhindra nya kriser. Läget kan se bra ut:
”När den finansiella härdsmältan når historiska proportioner håller den fria marknadens fundamentalism, eller nyliberalismen som den kallas på vissa håll, på att förlora sina anspråk på legitimitet och på demokrati. Socialstaten, som i tiden uppfattades som en bastion för den liberala demokratin, håller på att kallas tillbaka från sin exil, sedan den flera årtionden långa konservativa kampanjen mot de påstådda missbruken hos ’big government’ – kodordet för en styrelseform som tagit på sig ett visst ansvar för sina medborgares undervisning, hälsovård och allmänna välbefinnande – nu diskrediterats i vida kretsar.” Nu håller staten, enligt paret Giroux, på att få sitt ”ögonblick som Askungen”. Staten kan få en roll inte bara för att rädda de stora bankerna, utan också för att stabilisera utvecklingen på lite längre sikt.
Många intellektuella också i USA förkastar nu enligt paret Giroux den marknadsfundamentalism som monterat ned välfärdsstaten, som definierat konsumism och vinstjakt som kärnan i ett demokratiskt medborgarskap och som dragit likhetstecken mellan frihet och marknadens obegränsade förmåga att styra de ekonomiska relationerna utan statlig reglering. Kraven på reformer och reglering ökar.
Men dessa reformivrare gör enligt artikeln ett misstag när de utgår från att det finns ”generationer av unga och vuxna som under de senaste decennierna på något sätt skulle ha skolats i en atmosfär präglad av helt andra värden och kulturella attityder [än de dominerande nyliberala], som har en uppfattning av förnuftet som inte begränsar sig till en etiskt stympad instrumentell rationalitet, som ser sociala relationer som något mer än rollerna som köpare och säljare och som inte är enbart intellektuellt förberedda, men också moraliskt engagerade för att ta itu med de enorma utmaningar som omfattande reformer innebär.”
I så fall inser man inte hur djupt nyliberalismen präglat mänskors tänkande. Den har ”inte bara transformerat den ekonomiska agendan i hela den överutvecklade världen, den har också transformerat politiken, omstrukturerat de sociala relationerna, producerat en mängd ’reality’-berättelser (inte olika ’reality’-TV) och disciplinära åtgärder som normaliserat dess perverterade syn på medborgarskapet, staten och marknadsrelationernas dominans”. Enligt paret Giroux är det helt nödvändigt när man försöker ändra kursen att beakta nyliberalismens djupa emotionella och ideologiska grepp om den amerikanska allmänheten och återskapa tankemönster som bygger på ett socialt ansvar.
Plikten att konsumera hamrades också in ovanifrån, den speglade inte enbart amerikanernas egna behov. Det var bara överklassens realinkomster som hade stigit under de senaste årtiondena, medan under- och medelklassens hade stampat på stället.
I globaliseringens tid har industrier med amerikansk lönenivå svårt att klara sig i konkurrensen med t.ex. Kina, så det är främst tjänstesektorn som expanderat. Pengarna har samlats i samhällets toppskikt och behovet att finna avkastning för dem har vuxit.
Det är inte bara hushållen som skuldsatt sig, hela nationen har gjort det. Underskottet i utrikeshandeln har ökat, speciellt i förhållande till Kina. Det har fått de högsta ansvariga för USA:s ekonomi att lägga skulden för problemen på Kina och kineserna. Man anser att den kinesiska valutakursen hålls på en artificiellt låg nivå, vilket gör det export från Kina till USA lönsam och import i andra riktningen olönsam. Under flera år har USA utövat påtryckningar på Kina för att få landet att höja värdet på sin valuta.
Inte nog med det, man klagade också över att kineserna sparade för mycket och konsumerade för litet (och speciellt, naturligtvis, amerikanska produkter). Dåvarande finansministern John Snow gick så långt att han under ett besök i Kina uppmanade kineserna att skaffa sig kreditkort.
Den amerikanska okänsligheten för att andra nationer kanske vill göra på sitt eget sätt har varit speciellt monumental i detta fall. Att kineserna i gemen i stället för att sätta sprätt på sina pengar genast lägger undan dem för framtida behov är naturligt med tanke på bristerna i socialskyddet. Situationen kommer att förändras – i storstäderna finns det redan en ungdomskultur inriktad på konsumtion i västerländsk anda.
Kina har stött USA genom att placera sitt överskott i utrikeshandeln huvudsakligen i amerikanska statsobligationer, anser andra ekonomer. På detta sätt pumpades pengar in i USA:s ekonomi som gjorde det möjligt för amerikanerna att leva över sina tillgångar. Den omfattande importen av billiga varor från Kina gjorde det också lättare att klara sig utan lönehöjningar.
Argumentet om att allt är Kinas fel framfördes första gången i mars 2005 av Ben Bernanke, en annan professor i Princeton. Problemet var enligt honom inte att amerikanerna konsumerade för mycket, utan att kineserna konsumerade för lite. I stället sparade de för mycket och genom att köpa amerikanska statsobligationer (för att de var säkra papper) lånade de pengar till USA till låg ränta och stödde därmed konsumtionen i USA.
Bernankes teori om att huvudproblemet var det globala sparöverskottet, inte det amerikanska sparunderskottet, blev populär bland dem som svarade för USA:s ekonomiska politik, som centralbankschefen Alan Greenspan och finansminister Henry Paulson, eftersom den ansågs befria dem själva från ansvar. Snart blev Bernanke själv centralbankschef.
Ännu i en avskedsintervju i Financial Times i början av januari höll Paulson fast vid Bernankes teori, vilket väckte protester både i Kina och på Wall Street. Det konstaterades att Greenspan & Co sänkte räntorna redan efter att it-bubblan sprack år 2000 och höll den på låg nivå sedan dess, vilket sedan bidrog till att en ny bubbla uppstod i fastighetsbranschen. Kina kom med i bilden först efter att ha blivit medlem i WTO 2001 och det tog några år för överskottet i handeln att växa.
Bernankes teori är intressant närmast för sin syn på sparande och konsumtion och den förklarar delvis varför det gick som det gick i USA.
Peter Lodenius
