Tre bilder. I den första går hon en sommarkväll hemåt efter en kväll hos kyrkoherdens familj, haltande med sina kryckor. Bredvid, i samspråk, går en ung man, kyrkoherdens son Axel Lundegård. I den andra går hon på en mörk gata i Köpenhamn och ser upp mot Georg Brandes fönster. Är han hemma i afton, när han inte har besökt henne? I den tredje sitter hon vid ett bord på ett hotell i Köpenhamn och skriver på lösa blad. Remsor kallar hon dem.

Victoria Benedictsson vill inte vara en småborgarfru från skånska Hörby. Hon vill vara en männi­ska. En fri människa. Hon hör till en medelklass som har vuxit fram under 1800-talet och till en ny generation av tänkande människor som inte godtar den gamla samhällsordningen, utan vill tro på individens möjligheter att själv ta sig fram. Hon upprätthåller en bokhandelsfilial, och lyckas på det sättet läsa den nyaste litteraturen. Hon skriver systematiskt och blir själv en del av den nyaste litteraturen genom debuten med Från Skåne. Professionellt slår hon igenom, men det personliga genombrottet kanske uteblir. Kanske, för knappast skulle hon ha tagit sitt liv så om hon hade hittat en existentiell lösning på sin situation?

För vilken feminist som helst är Victoria Benedictsson ett svårt fall. Hon är stark och egen och hon söker aktivt ett sätt att bryta sig ut ur rollerna som postmästarfru, mor och styvmor, som skaver svårt. Även om Benedictsson är en feministisk ikon, hur man än läser henne, är hennes emancipationsväg – sådan som den kommer till uttryck i hennes dagböcker – fundamentalt problematisk. Man kan bli smått skärrad av hur hon i dagboken, Stora boken som hon kallar den, glorifierar mannen och det manliga, även om alla de män hon fakt­iskt möter lämnar övrigt att önska. Hon önskar sig en son eller en bror, men tycks inta ha mycket tid för sin dotter och sina ännu unga svärdöttrar. Man kan analysera hennes emancipationsmodell och konstatera att den bygger på en i hög grad maskulin stereotyp. Man kan också konstatera att hon är osolidarisk mot andra kvinnor. Det är hon.

Ideologiska skärvor

När Nina Björk griper tag i Victoria Benedictssons texter är det för att göra upp med en av avigsidorna i den feminism som hon själv tidigare har förespråkat. Det här görs inte helt explicit, men när man väl kommer på kopplingen är det svårt att bortse från den.

Med Under det rosa täcket (1996) blev Björk en ledande svensk röst i den gren av samtida feminism som beton­ar att könet, och alla de egenskaper vi förknippar med det, är socialt konstruerade. Boken var ett svar på det sena 1900-talets särartsfeminism som i sin tur var ett svar på 1970-talets politiska feminism. Björks argumentation känns fortfarande, över tio år senare, både exakt och rolig när hon går in för att bevisa Simone de Beauvoirs gamla tes att vi inte föds till kvinnor eller män, att vi blir det. Ett barn som föds med vagina kläs och fostras till det som innebär att vara kvinna. Vi blir kvinnor redan i barnkammaren, men också i reklam, litteratur, film, i teori och på jobbet. Under det rosa täcket är boken om en dröm: Att vi genom att se och benämna de processer som binder oss till snäva, normativa könsroller ska kunna göra oss fria. Att vi ska kunna bli fria människor.

Avigsidan med ideologiska drömmar är att det drömda aldrig kommer ensamt, utan är knutet till andra ideologiska skärvor som vi kanske inte ser innebörden av. I Fria själar återkommer Björk till en ideolog­isk komponent i sin feminism, för hon har upptäckt att den inte fungerar. Det är något som fattas:

”Det var så det började. Jag hade fått mitt andra barn och tyckte mig upptäcka någonting: vi lever i en kultur som i grunden förnekar vad det är att vara människa. Som förnekar människan som en beroende, relationellt bestämd varelse. Som förnekar den mänskliga kroppen, den mänskliga biologin.”

Insikten om barnets hjälplöshet och totala beroende öppnar för Björk en tankekedja som utmynnar i insikten att vi egentligen inte är något alls om vi inte lever i förhållande till andra människor. Och det här är något som har glömts bort.

Feminismen i Under det rosa täcket bygger på att klarlägga strukturer, att visa hur våra individuella liv form­as av hur vi bemöts, kategoriseras och benämns av andra. På det sättet handlar den om att visa hur det vi tror är biologi eller individuella egenskaper egentligen är produkter av ett visst samhälle. Samtidigt, paradoxalt nog, är den här feminism­en otänkbar utan en grundlägg­ande individualism. Den förutsätter att vi är enskilda individer och förstår våra liv som skilda individers liv. Att våra liv är mest meningsfulla när vi är fria att själva välja vem vi ska bli, hur vi ska leva, var och med vem. När vi i grunden är oberoende av andra och av de tänkesätt som vi tillsammans upprätthåller. Individualismen i sin tur hänger ihop med den liberalism som växte fram i Europa från 1600-talet framåt för att så småningom, under 1900-talet,­ genomsyra både vår självförståelse och hela det politiska spektrumet från vänster till höger. Mot en tidigare samhällsordning där människor har fått sig sina roller tilldelade vid födseln och där hierarkier, och inbördes beroendeskap är självskrivna, växer bilden av en ny typ av fri, åtskild, oberoende individ fram.

Victoria Benedictsson representerar en kulmination av den här ideologin, den första vågen av feminism som växer fram ur nya det borgerskapet och kräver lika rättigheter, samma frihet också för kvinnan. 1990-talets Nina Björk representerar en annan kulmination: en generation för vilka liberalismens individualism är så given att den är osynlig. Som politisk ideologi har liberal­ismen åstadkommit mycket sådant som vi alla sätter värde på; fri och lika rösträtt, jämställdhet, välfärdssamhällen, individuella rättigheter. Men Björk, liksom den samtida kommunitaristiska och feministiska liberalismkritiken, har rätt: den bild av människan som liberalismen erbjuder är otillräcklig, ensidig, och därför falsk.

Om Locke och Mill

Fria själar är Nina Björks doktorsavhandling i litteraturvetenskap, frukten av en återgång till det akademiska som hon tidigare har lämnat för en bana som journalist och essäist. I den första delen av boken diskuterar hon John Locke och John Stuart Mill, både för att spåra liberalismen som idé och för att värma upp sitt argument om hur den bygger på en missuppfattning av människans villkor. Björks läsningar av Locke och Mill är udda och lämpligt anakronistiska. Hon går åt dem som vilka gubbar som helst, med samma energi som hon tidigare har gått åt jargongen i 1990-talets damtidningar.

Hon behöver Locke och Mill för att ge en idéhistorisk förankring för det hon vill säga, men egentligen vill hon snabbt komma över till Victoria Benedictsson. Den andra delen innefattar dels en diskussion av Benedictssons roman Pengar, och dels en längre diskussion om hennes dagböcker.

För att vara en doktorsavhandling är boken både personligt driven och tillgänglig, men på sina ställen känn­er man ändå av att det är fråga om just en avhandling. Där Björk annars rör sig ledigt bland teorier och ismer, och är metodisk som hon står och går, får hon stundvis något obestämt över sig när den akademiska apparaten gör sig påmind. Behöver man verkligen kort nämna Austins performativa yttranden för att säga att ord kan vara handlingar: i detta fall handlingar som gör Bene­dictsson till den kvinna hon inte vill vara?

Nåväl. Benedictsson är en könssmitare. Björk presenterar en femstegsstrategi som Benedictsson använder för att ”som individ försöka undkomma ett strukturellt kvinnoförtryck”. Strategierna är att ”1) erkänna existensen av en könsideologi, 2) särskilja sitt jag från ideologin, 3) självuppfostra sig bort från ideolog­in, 4) fantisera om att inom ideologin själv inta en annan position än kvinnans och låta mannen inta en annan än den som egentligen tillkommer honom i egenskap av man”, och till slut, när de här strategierna har misslyckats, ”5) konstruera arbetet som ett rum utanför könsideologin där jaget som ett relationellt bestämt jag inte existerar”.
Till min glädje får jag säga att det här fungerar bra på Benedictssons dagböcker. Hon är fullständigt uppmärksam på och medveten om de sociala mekanismer som hela tid­en definierar kvinnor som kvinnor och begränsar deras livsmöjligheter, men hon reagerar på det främst genom att vända dem mot sig själv. Dels genom att tänka ut sig själv ur systemet, och dels genom en nästan ohygglig självdiscipliner­ing. Men hon kan inte rå på hur andra ser henne. I det sociala rummet kan hon inte vara något annat än en kvinna, med allt det innebär i hennes småborgerliga miljö. Bara i arbetet, skrivandet, är hon fri.

Men inte nog med det: i Björks läsning är Benedictssons betoning av personlig frihet och personligt ansvar, liksom hennes arbetscentrerade livssyn resultat av en liberalist­isk ideologi som har svalts hel och hållen, och som har lett henne till att förneka känslor, förneka beroenden, beskriva mänskliga förhållanden i krigstermer, glorifiera den ensamma kämpande människans bedrifter, se ned på dem som inte kämpar, förklara sig oduglig att leva när hon inte vinner. Benedictsson har sett könsideologin och gjort fel val: hon har förlitat sig på de liberalistiska strömningar som fanns i tiden och bekämpar könsideologin med allt det som är sämst, tunnast och mest destruktivt i liberalismens indivdualism.

Björks svar på varför Benedictsson valde att dö hittas också i den liberala ideologins ensamma jag: ”Det var inte Georg Brandes som knäckte Victoria Benedictsson. Det var kanske inte heller ytterst det patriarkala samhället, även om det naturligtvis hade del i det. Det var tron på att idealet om den fria och sanna människan, idealet om en människa som inte låter sig styras av kön eller börd, tron på att det idealet inte kan förverkligas på något annat sätt än individens egna ansträngningar. När Benedictsson inte kunde leva upp till detta ideal hade hon ingenting annat att anklaga, ingen annan att rasa mot, än sig själv.”

Men man kan undra om det inte är sin egen farhåga som Björk läser in i Benedictsson: att liberalismens människa – som också ligger till grund för hennes egen feminism – inte bara är ensidig utan ett monster.

Ideologiskt försvar

När jag går till Benedictssons försvar vet jag att jag gör det i egenskap av en som är fullständigt formad av den liberalism som Björk ifrågasätt­er. När jag försvarar Benedictssons liberalism gör jag det inifrån en liberalism som är snarlik den som hon uttrycker i sina dagböcker, men som har fått förverkligas under lyckligare omständigheter. Det är alltså med nödvändighet ett ideologiskt försvar.

Den skriande feministiska och politiska bristen hos Benedictsson är, som Björk noterar, hennes oförmåga att identifiera sig med den förtryckta grupp som hon fakt­iskt tillhör; att hon söker en personlig lösning där en strukturell, kollektiv lösning är det enda möjliga. På ett mera personligt plan kan man fråga varför hon inte hittar bärande relationer till andra kvinnor, Ellen Key till exempel, som är hennes vän och som borde vara hennes allierade, eller styvdottern Mathilda som hon tycker om. (Eller kanske den riktiga Benedictsson gjorde det; kanske det bara inte hörde till Stora bokens dramaturgi.)

Men det är mycket i Björks porträtt av Benedictsson som jag bara inte får att passa in. Björk menar att hon förnekar känslor där jag ser att hon anstränger sig för att inte lita på känslor som inte kan bli besvarade. (Aldrig Du, alltid bara Ni). Björk läser in en närmast krigisk tävlingslust där jag läser in en erotisk spänning som hon på förhand vet att inte kan bli förlöst. (Hon är ju bara en kvinna, aldrig en jämlik partner.)

Björk presenterar Benedictssons fokusering på arbetet som en flykt­strategi, vilket får arbetet att framstå som i sig negligerbart. Bene­dictsson flyr till arbetet när hon misslyckas i relationer. Men varför ska arbetet här framställas som flykt när manliga författare får våndas mellan arbete och förälskelser utan att relationerna presenteras som det primärt mänskliga och arbetet som ett substitut?

Det märks att de relationer som Benedictsson mest värdesätter och som hon sätter sitt hopp till är de som är direkt knutna till hennes författarskap. Det som ställs emot varandra i hennes värld är inte relationer och arbete, utan ensamt arbete och ett arbete som kan delas med någon likasinnad, någon som ser hennes strävan och delar den, och som därför också kan få ta del av hennes kärlek och omsorg. Den roll som arbetet har, som livsprojekt, livsmening och det som ger hennes värde som människa, är kanske typ­iskt för den liberala individualismen. Men det är inte liberalismen som livslögn, utan liberalismen som möjlighet som genomsyrar hennes text: möjlighet att välja, att genom sina egna ansträngningar vinna något bättre, att bli något bättre.

Det handlar om nyanser här: Björk säger inte att arbetet bara är ett substitut, men hon placerar in arbetet, i Benedictssons könsstrategi, som den sista utvägen som också visar sig vara stängd. Vad den här bilden förbiser är att arbetet som livsmening fanns där före strategin. Det var det som gjorde att hon inte kunde bli en ”kvinna”: ambitionen, det vakna intellektet, först tanke och senare skrivande som sätt att leva. Som författare kunde hon på 1880-talet bli bekräftad i offentligheten, men inte av de män som hon hade känslor för, som hon önskade skulle bli hennes bundsförvanter, vänner, älskare. De måste reducera henne till bara kvinna. I praktiken betyder det här inget annat än att hon, en ung kvinna på några och trettio är utestängd från alla genuint nära relationer till en man. Till exempel.

Det finns två bärande motiv i Stora Boken: arbete och kärlek. Båda är lika starka och väsentliga, men bara det ena är fullt tillgängligt. Den kärlek som hon kan få av en man är inte värd namnet: jag skulle inte vilja ha den, och inte Nina Björk heller. Hon är inte heller stark nog att älska sin dotter eller sina svärdöttrar. Hon är alltför behövande själv, alltför trängd. Sensmoralen hos Björk blir något i stil med att Benedictsson skulle vara en bättre människa om hon var bekräftad av andra, del av ett sammanhang där hennes självbild och den bild av henne som andra återspeglar skulle kunna sammanfalla. Det är alldeles säkert sant, men det är ändå orättvist.
Det är mer än orättvist: det är ett slags skändande. Ska en människa som inte kan få sin kärlek besvarad anklagas för kärlekslöshet? Ska hennes livsprojekt förklaras som en verklighetsflykt? Ska vi kräva att hon underordnar sig en verklighet som ingen av oss skulle acceptera? Att hon där erkänner och bejakar sitt beroende av dem som förtrycker henne?

Victoria Benedictsson är inte nidbilden av liberalismens missförstånd. Hon är intressantare än så. Hon är i lika mån bärare av det som är konstruktivt som av det som är destruktivt i liberalismen, och båda sidorna är djupt förankrade i hennes personlighet. Mer och mer börjar jag tro att Stora bokens Benedictsson är ett ideologiskt karaktärsbygge jämförbart med Dostojevskijs stora karaktärer, en stor idé som genom litteraturen blir kött och medvetande. Den tanken får jag tacka Nina Björk för, även om min tolkning avviker från hennes.

Beroende av andra

Björk är inte nöjd med Benedictsson och, om vi accepterar min tolkning, inte heller med den individ som hennes egen feminism bygger på. Men var landar hon nu? Handlar det om en helomvändning? Har hon insett att särartsfeministerna hade rätt i alla fall: att kvinnan ska representera det mjuka, omhändertagande.

Nej. Inte alls, trots att man för en stund kan tro det när hon kland­rar Benedictsson för förnekande av beroende och relationer. Trots angreppet på Benedictsson är Björk lika långt från särartstänkandet som alltid. Men all frigörelse måste bygga på en realistisk människobild; en som beaktar att vi, kvinnor som män, är fundamentalt beroende av andra för att kunna bli subjekt, för att kunna bli någon. Längre än så går hon egentligen inte, och hon är inte ensam om att landa där, men det kanske räcker. Det betyder att vi måste erkänna att vi är beroende och att andra är beroende av oss. Vi måste åter och åter igen lära oss att upptäcka och spåra den dolda ideologi som får oss att tro att vi är enskilda och oberoende, precis som vi har lärt oss upptäcka och spåra den ideologi som gör oss till kvinnor och män med färdigt givna attribut. Det är nödvändigt för att vi ska kunna handla kollektivt, politiskt, men också för att vi till skillnad från Benedictsson ska ha något ”annat att rasa emot” än oss själva.

---

Nina Björk: Fria själar – Ideologi och verklighet i Locke, Mill och Benedictsson. Wahlström & Widstrand, 2008.