Fotoboken Clichy sans cliché (Clichy utan klichéer) och textantologin Des nouvelles de la banlieue (Nyheter från förorten) är båda initierade av aktivisten och f.d. journalisten Jérôme Bouvier som också startat flera interaktiva projekt på webben där unga från förorterna själva får rapportera om sådant som berör dem (se t.ex. Bondyblog).
Några av Frankrikes mest kända fotografer inbjöds att delta i fotografiboken, och 12 av dem tackade ja till att spendera en del av våren och sommaren 2006 i Clichy. Den världskände flygfotografen Yann Arthus-Bertrand som fått inleda boken skriver att han hösten 2005 bekvämt tillbakalutad i sin soffa bevittnade bilderna från ett Clichy som brann, och att det tog honom flera minuter att inse att allt detta utspelade sig bara ett tiotal kilometer från honom.
Fotografen Alexis Cordesse har bett personerna han förevigat att skriva ned något om sina liv i boken. 13-årige Yann Kerguen som antagit en trumpen min har förståeligt nog bredvid bilden plitat ett “Moi j’ai rien à dire. Yann” (Jag har inget att säga. Yann). På nästa sida har bilmekanikern Ibrahima Sacko skrivit: “När jag åker till jobbet känner jag mig som en råtta som ger sig ut för att finna sin ostbit och som på kvällen återvänder till sin bur”. Andra säger att de älskar Clichy för att alla känner varandra “fastän där finns människor från alla världens hörn”.
Inspirerad av fotografiboken bjöds 40 kända författare i Frankrike till ett liknande uppehälle i Clichy, och tio av dem tackade ja. I boken Des nouvelles de la banlieue som utkom sent på hösten 2008 varvades författarnas texter med tankar som Clichyborna själva fått skicka in.
Vad är det då för önskemål människor som skrivit i böckerna har? Många talar om kollektivtrafik. Man har länge lobbat för spårvagn och fler bussar (just nu står det att bussarna till Paris i bästa fall går en gång i timmen), men svaret blir att “först ska ni få en egen polisstation”. Så har det alltid varit; andra vet bättre. Christevie, 11 år, säger “Jag drömmer om att alla Afrikaner ska födas med papper”. 14-åriga Zokos planer lyder: “När jag blir stor vill jag bli boxare, ha en fru och barn. Jag vill bygga en moské. Jag vill inte lämna Clichy, för här har jag alla mina vänner. Här i ghettot är ingen rasist. Inch’Allah, jag skulle vilja ha en villa med stor simbassäng”.
*Varför Robert Doisneau? Det var Clichys borgmästare Claude Dilain och några invalda som lobbade för att stadens högstadium skulle döpas efter Doisneau, “för att han var den som kunde fotografera det folkliga Frankrike på ett inkännande, mänskligt och framförallt värdigt sätt”.
Heidi Johansson
