Den svenska regissören Jenny Andreasson är initiativtagare till Spetsprojektet, som är ett samarbete mellan Östgötateatern, Riksteatern och Länsteatern i Örebro. Tanken är att lyfta fram dramatik av kvinnliga författare, och under mars och april kan den finländska publiken möta Stina Aronsons Syskonbädd från 1931.

I centrum är Harriet, som gett upp tanken om det rationella, effektiva samhället. Omgivningen provoceras av Harriets progressiva åsikter och hennes fyrkantiga make placerar henne på mentalsjukhus. Därifrån rymmer hon till havet. Där, bland andra vilsna själar, söker hon ett nytt förhållningssätt till livet. Hon vill överbrygga avståndet människor emellan och när en idé om öppenhet och gemenskap – om en ”syskonbädd”.

– Stina Aronson var så fin på att skildra det där som är svårt att fånga i ord – livets storhet och att det finns bra mycket mer saker än vi kan hantera med våra rationella hjärnor, säger Jenny Andreasson och fortsätter:

– Vi har levt i litet av en lögn om att det inte finns några kvinnliga förnyare. Och genast får man frågan: ”Men är det här något bra? De spelades väl i någon garderob.” Men faktum är att de här pjäserna spelades på Kungliga Dramatiska Teaterns största scener och att de blev succéer. Jag tycker att det har varit en otroligt spännande och inspirerande resa. Jag vet många som blir förbannade – äh lite arg kan jag väl bli, och lite paranoid – men jag blir faktiskt mest väldigt, väldigt inspirerad.
Paranoid?

– Alltså man undrar hur det är möjligt? Att vi kan skriva vår historia på det här sättet och att jag kan leva i tron att jag inte ingår i en tradition, när jag visst gör det. På det sättet kan jag tycka att det är lite skrämmande när det finns liknande tendenser idag. Det går några år och de enda namn man kommer ihåg är de manliga. Det är någon form av sjukdom som vi får se till att bota.

Blir du, som kvinnlig regissör, uppbackad av dina kollegor?

– Ja, det tycker jag verkligen. Men det är nästan så att jag får lust att vägra svara på din fråga. Det har funnits framgångsrika kvinnliga regissörer sedan artonhundratalet, det är bara det att vi inte har fått läsa om dem. Därför ska jag presenteras som någonting som är onormalt, när det tvärtom är en normal företeelse.

Spelplan till scenrum

Teaterdrömmarna har Jenny Andreasson länge burit på och hon minns barndomens häftiga och intensiva lekar. Men det skulle dröja innan de drömmarna realiserades.
– Jag växte upp i en bollsportsförort till Stockholm, högst ordinärt, där det fanns ett gäng kulturellt intresserade ungdomar som jag inte riktigt vågade närma mig. Jag spelade handboll och undrade vad jag höll på med.

Senare, i Uppsala, gick Jenny Andreasson med i studentteatern. Snart märkte hon att hon inte trivdes i just den rollen. Istället ville hon styra berättandet, ha en större överblick och hon kom på sig själv med att stå och regissera de andra skådespelarna i kulissen. Efter att ha regisserat två föreställningar kom Jenny Andreasson in på Dramatiska Institutet i Stockholm.

– När teater är dåligt är det hemskt men när det är bra så finns det inget bättre. Det finns någonting fantastiskt i när den här magiska nukänslan uppstår och alla i ett rum är totalt fokuserade på minsta lilla rörelse. Det är en otroligt härlig känsla.

Väl verksam i branschen blev det smärtsamt uppenbart att de klassiska verken med en självskriven plats på repertoarerna var skrivna av män. Var fanns de kvinnliga dramatikerna? frågade sig Jenny Andreasson. Hon kontaktade Riksteatern, det visade sig att de hade liknande idéer. Spetsprojektet drog igång.

När Jenny Andreasson dammade av Syskonbädd hade den bara uppförts en gång tidigare, år 1949, på en experimentscen. Andreasson säger att recensionerna visar att det fanns sådana som anade en sensationell begåvning. Samtidigt ansåg många att pjäsen var någon form av ”hysterisk spya”. Hon menar att det ännu i dagens Sverige finns en skepsis till den här typen av modernism, poetiskt språk och dramatiska bilder.
Hur har publiken tagit emot pjäsen nu?

– En del människor har fullkomligt älskat den, de har suttit och gråtit och sagt att det här är det häftigaste de någonsin har sett. Medan andra undrar: Vad fan är det här? Men de flesta som har sett den tycker att den är väldigt tänkvärd, och rolig.

– Jag och en dramaturg har försökt att tvätta texten varsamt för att den inte ska vara för ålderdomlig, men jag slogs av det som är så fruktansvärt modernt. 30-talet påminner allt mer om samhället i dag, med ekonomisk kris, det blåser kalla vindar genom samhället och man puttar ut de som är svaga. På det sättet tycker jag inte att det finns något förlegat i den här pjäsen som verkligen skulle kunna få klassikerstatus för att den tar upp eviga frågor.

Och arbetet med Spetsprojektet fortsätter – till hösten ska Jenny Andreasson ta sig an en ny föreställning, en ny pjäs. Men först ska turnén med Syskonbädd slutföras, snart äntrar skådespelet de finländska teaterscenerna.

– Att få möta Stina Aronsons författarskap tror jag att många människor kan ha glädje av.

---

Riksteatern: Syskonbädd. Manus: Stina Aronson. Regi: Jenny Andreasson. Medverkande: Monica Wilderoth, David Rangborg, Willy Boholm, Maria Selbing, Anette Stenson-Fjordefalk, Patrik Voight.

Syskonbädd turnerar i Finland och kan bland annat ses på Esbo Stadsteater 25.3 och 26.3, på Åbo Svenska Teater 27.3 och på Wasa Teater 4.4.2009.