1.
Jag ser din kropp. Låt mig berätta från början. Du kunde inte väga mera än nästan fyrtio kilo, respektive några månader från jämna hundra fyllda. Jag växlar då och då några ord med meteorologen, om vi råkar ses på observatoriet. Påklädd ser du ut som femtio. I drömmen är allt tydligare: i natt var du dösnygg i bronsfärgad lingerie och ymnig hårväxt på ryggen. Din ögonblickliga förvandling till varghona – riktigt tufft, alltsammans. Don’t you wonder sometimes? Vinden vänder nästan. Är ni beredda?
Det är inte möjligt en dag som denna. Att förutspå vädret. Så går du, vresig och butter, en runda genom avdelningar där blåfärgen på väggarna flagar. Det rysk-japanska kriget var en första gång då den vita mannen vred sig i vindens riktning. Sedan gick den känslan över, pale blinds drawn on day. Sedan gick det fort: förutom hennes mörka hår är hon, that lovely story-telling girl, helt bar på kroppen. Det är ruter. Hela
vår livsstil bygger på billiga fossila bränslen. Jag kan sällan hejda mig, oftast enbart se.

Det var en märklig historia, och allt hade kunnat bli helt annorlunda. Som barn kunde jag långt upp i åren slås av ett slags blindhet inför de enklaste ord. Hejda. Mig. Och. Om exempelvis Ryssland ser ut som sina järnvägstationer, ser hon ut som hon alltid gjort. Eller att i snart sextio år efter att hennes hår, ja ni vet, att hon varje morgon baddat det med Earl Grey. Du gick för att möta varje tåg.

Den som ser på noga. Man kan märka den som ser noga kan märka hur färgen fastnat i hjässan.
Och perrongerna på alla stationer. Restaurangvagnarna. Sanitarnaja zona. Hur ser ni på saken, nyt ruopataan
pohjamutaa tosi syvältä. Kether – Malkuth? WC mit winziger Waschmuschel? Ibland känner jag mig ensam.
Skulle det inte då vara skäl att fundera på denna underliga fascination, de simpla behoven, det fysiska
hemmet, din regnrock som var riven vid skuldran, över valet av de mest passande attributen, huruvida det
handlar om vad man berättar om dem. Jag har exempelvis ett kort med Samuel Beckett på. Du är lika
skrynklig, men enbart från vattengränsen neråt. Sweet surrender on the quayside. Mjuk som en svamp är
sena, märg och hud. Ansiktet. Axlarna släta som äggskal. Ansiktets fysiska bortvändande. Lokryggar. Liksom
barnen – nya. Somna lycklig.
Badkaret är en plats. Allt sedan hennes man, om man kan säga så, har hon tagit sitt te och dödsannonserna.
Ett russin i förtid, men ren som en nyutslagen, säger. Hon anser att vissa människor inte kan göra vissa saker.
Ni vet: ”respect for your elders gives you character”. Faradays bur, kopplad loss, sjunker. Morgnar i
barndomen. Offeranoden i emaljerade beredare, ansluts elektriskt till metallkonstruktionen för ett katodiskt
skydd i fuktig miljö. Down by the river, vet ni. I den konkretaste av alla världar.
Det var mitt fel att han, säger. Du tyckte ibland att det var nästan som att höra honom tala, också nu när det
sista ordet försvunnit och bara detta blivit kvar. så nära hade de stått.
Du lade dig på bridgebordet och vinkade. Dina fingrar ritar en drake över min rygg, Ni vet, lätt. Hela dagen igår
bar jag dina flyttlådor och fick nackspärr (till vänster) när den fjärde bröstryggskotan hoppade ur led med en
smäll. Må detta bli oss emellan. På era platser. Beroende på vilken skala man väljer är det uppenbart att vi
måste hejda oss. Det återstår en och annan sida av manuskriptet, mind you, den psykofysiska filtreringen. Den
enkla logiken.
Grönfinkens gula rand är ett hem. När hon var sextio öppnade hon butik som den första kvinnan i byn i
byxor. Ser ni henne? Saarijärvis moar? Kjolens försvinnande, som ett hem? Bofinkens vita. Rosenfinken
som jag aldrig sett förut. Må detta förbli oss emellan. The Draughtman’s contract. Man kan dra ett streck
mellanbröstvårtorna. Längre tecknar han det än det var Hur det känns för den som mätt sin kropp mot
ett solsystem, ack. Bli. Det stedet på kroppen som tillhører alle. The moon as a sister. Och när sågo vi dig
husvill och gåvo dig härbärge, eller naken och klädde dig? (Matt 25:38) In the midst of life vill jag, jag måste
verkligen, rita dig. Jag börjar i naveln och vandrar utåt lårbenet följer höftrundningen så småningom. Våren
kommer till Primorsk. Venusberget. Varje entydig tolkning av så komplicerade relationer.
Ljusbad är en plats. friktionen ett geografiskt faktum Representanterna för kollegiet, det psykoanalytiska
kommissariatets beslut. Homeopatin ännu ett. Gör jag om samma resa spegelvänt har en perfekt hjärter,
vet ni. Det logokratiska förhållningssättet. Förvissningen. Den särskilda sortens rädsla för övertro som
överförs helt i övertrons röstomfång. Nollsummespelet. Kommunikationen. I’ve got believers in me. Det
man vet med säkerhet. Lite sunt förnuft och ett starkt och bra paraply. Dina läppars röda. Höra röster.
Jag står i skuld. Det var en mycket ren man, direkt i det kroppsliga tråkig. He tried to do his best bu the
could not. Räck mig en hand. Vi kan dela andning och stämma men detta mord är odelbart. He tried to do
his best. Det som följer. Följderna. Min make mördaren. Gjorde aldrig en god gärning, aldrig ond. En gudars
like. Hemma kände han sig inte helt på samma sätt. It’s only manners. Känslor och register. Only manners.
Grön som i glädje, vänlighet och hopp. Hemma krossade vi isen med nakna fötter. Jag är redan krossad.
Hemma är fysiska stimuli, tramp och steg som korsas. Viss död som bara kan bäras. Passion with a
stain of iodine. Hemma är hemmens försvinnande. Gulsparven är ett hem. Gråsparvens försvinnande.

2. På natten drömmer du om snö. Det är ett enkelt landskap. Budskapet i tebladen på botten av koppen. Öde
hus. Igenbommade dörrar. Pumpen gnäller, skorsten. Sprakande magsår hos häst. Fönster som släpper in vind
och vatten blint kantrad kopp på bordet sockerskålen gulnande fläck somklippts i duken bilden av en gammal
kärring håller tekopp framför ansiktet tittar ut låt lakanet fladdra gulnat bli länge tror vi alla nästan på mirakel.
Rörelse utan mål. Milk of human kindness. Splitterfritt glas, lyckligtvis, ack ja. Sound and vision, normal service resumed. Meteorologiska kartor. And I ain’t seen the sunshine since I don’t know when. Oh, dessa enkla
landskap. Imaginära. Osv. Rörelse. De polykrona färgernas olika tidslager är delvis avläsbara i nuet. ”Eller som
enda minne / ett öppet fönster / en tom duk en fond /ohjälpligt vit för det oändliga spel…” Sibirisk järnsparv
som uppträder mycket sällan. Vi låter damen meditera i fred. She can still hear him whisper. Gör hon inte det
står det skrivet.
Finns byn kvar? Någonstans rör sig drömmarna. På fasta landet givas väl flera utvägar Skeppsklocka. Skotten i
dimman. Det mest karaktäristiska draget landskapet har, är att det upplevs som bördigt. Beskrivningar av kyrkorna i pastoratet. Hemmantalet, folkmängden, boställen, tingsställen, slottenoch kungsgårdarna,
lillgårdarna, säterierna, gästgivaregårdarna. Torpen. Ensamgårdarna. ödehusen. att finna orternas läge emot
varandraAdressen är skriven men används aldrig, maskinen med bokstaven ’t’ lite trasig. Mycket lite av
ingenting. Lantliga idyller. Frusna hemman, washin’ them dishes feedin’ them swine Manchurisk valnöt,
ekdungar. men Geografien har likväl länge varit i stor oreda Jag är allergiskmot bådefrön och nötter.
Exploatering av vilken äng eller snårskog, det antas ligga en inhägnad trädgård, i protokollet nämns tre unga
äppelträd. Björkskog som gränsar till myrar och tundra, stora floder. Sibirisk korkträd (Phellodendron
amurense). Hasselsnår. Buskar jag inte känner till. Återblickar. Lärk. Det gick en tid, och ja, allt hände så
plötsligt, helt oväntat.
Vad är det man ser när man tänker bakåt? Man har måst nöja sig med resandes ungefärliga omdömen om
vägens längd efter tycke och höft som ofta slår mycket fel Stolta stammar stammar radade längs vägen vägen
enligt köprincip. Du lyser med din ficklampa över bron  Bron lyser som ett skepp  släpp ingen djävul över.
Räknar man hennes vidjesmala midja har en svans till spadern lagts till. Cykelstång. Abbrevieringen som aldrig
börjar någonstans ifrån. Your body like a searchlight. Upprepningen: och där utanför i trädgården såg jag
äppelträden som jag, dumma barn, höll för givna. I summan av blindheter: andra, sorgligare tider.
Du är dig själv i drömmen, i din egen ålder, nästan bara konturer. Höga raka plogkarmar, vita, ’neath the stars
that shine, skottade uppfarter, samtidigt en känsla av att vara mycket yngre, ett stort barn. A mere strip of a
boy. Detta är författarspråk. Att våga bryta cirkelns förtrollning, glöden från gömda jägare som bäddat sig in i
texten och fiktiviserat sig där. Deras cigarretter som gör ansiktet svavelgult vita tomrum i mörkret, dimman
åter en orsak. Och ja: det gick en tid och det hände så plötsligt, helt oväntat.
Vad är det största hotet mot intimiteten? Varför orienterar man från varandra? Viskar? Om en vinternatt en
resande, som exempelvis jag, skulle således falla i farstun mitt i en snöstorm i ett förhållande? Hur ska jag
kunna förklara min alienation? Med yrande flingor in genom dörren, en följdriktig summa av ångestens
ingredienser, in i ett relationsdrama som vi bäddat oss ner i? Var blir allting viktigt? Inte för att snö faller. På
Adelsgatan ingenting idag heller. På stadens lilla marknad pågår en smärre handel. Kungar, drottningar,
trädgårdsmästare. Gamla kvinnor köper mjölk direkt ifrån en tankbil. Doften av gasbrännare. Fängelsescener,
dubbla identiteter. Folkets vilja. Vatten som hämtas vid pumpen och bärs hem i hinkar. Någon har kanske
drunknat i havet. Prästögon två pisshål vrålar i snön. Ved och virke. När allmogen kommer till staden tar det
länge innan de äter våra rätter. Kärleksintriger, tiganden: en annan gång var det krig mot turkarna.
I Ryssland skall man förstå mig (Tsvetajeva) bättre. Ta mig, säger du. Längst, längst ute, på dessa grenar.
Hästkastanjen med sitt gulnande lövverk. Det är uppenbart att man använder ett visst ord istället för ett annat,
också när de kommit bort. Att detta inte är ett bra tillfälle att bli kåt. Eller vad tror ni, nu när ni sett allt?
Sapfos dikter tycker jag är väldigt välskrivna. Rör vid mina ögon. Ta mig här. De ryska lönnarna, Acer
tataricum, i blodrött, som står på min gård i tjugoliters målarfärgsburkar
i väntan på att bli planterade, som i parken vid Volga. Stammen som är
målad halvvägs vit. Skriv ut denna sida. Denna skitiga, manshöga snö.
3. Oljehamnen som en fysisk plats. Guarda che mare. Svårt
att gå med på budskapet i högtalarna, de enkelskroviga fartygen,
kemikalievagnarna på bangårdarna, virkestransporten, vagnarna,
plattformerna, läckorna, flaskposten – ”Är du (Ingrid Storholmen) ett
barn, precis som jag” – olyckan som inträffar på öppet hav. Da questa
notte senza te dovrò restare. When do we realize it was just that the time
was wrong. Att alldeles på geometriskt sätt medels trianglars och basers
mätning avgöra saken vore väl det säkraste Först hittade vi en sko, sedan
en sjömansjacka, bland fossilerna, på stranden. Detta är inte paradiset,
inga missöden korrigerar sig själva. Men don’t you worry darling: rädslan
för framtiden har inte alltid varit så förhärskande. Och samtidigt: alla
dessa oskyldiga, räkneokunniga, i den mån de kan förlåtas. Det flottas olja
på Finska viken. Po obe storony Karel’skogo fronta. Ismassorna i mörkret.
On meri harmain.
Jag ser din kropp. Dödsögonblicket, den mänskliga faktorn. It’s only manners. Hänessä ei
ole palaakaan uponneen laivan arvokkuutta. You forget the movie song. Bardisken i axelhöjd. Kanske har vi
inget annat val men varmt i huset alla gånger medan de stora isbrytarna skakar och dånar. She can feel him
in the places where the sailors go. Slagsmål på dansgolvet, din domptösblick, din vana trogen. Ta mig här, i allt
som ännu svarar inom dig.