Recensionsdagen kom strax därefter. Sveriges kritikers omdömen var allt från vänligt positiva till smått lyriska. Hur var det möjligt? Jag såg i boken mest stämning och sökta hintar medan recensenterna såg en stor samtidsroman. En enig kritikerkår har förstås rätt, ändå kan jag inte låta bli.
Boken utspelar sig den 6 juli 1998. En frilansare i mediebranschen med ont om jobb och lite pengar vandrar runt i Stockholm, uträttar ärenden, träffar kollegor och vänner. Samtidigt väntar han på att flickvännen ska ringa. Tankarna maler, han vänder och vrider på varje ord, varje handling och varje möte blir beklämmande: bland framgångsrika i det ängsligt framgångsrika Stockholm är han en förlorare. Inget arbete, ingen semester och varför ringer inte flickvännen, hon är ju tillbaka från landet?
Författaren heter Johan Kling och är debutant, men långt ifrån någon nykomling i offentligheten. Tidigt åttiotal var han med och startade popgruppen Ratata med bland andra Mauro Scocco. Han har gjort uppmärksammad reklamfilm och teveprogram. 2007 blev han långfilmsregissör och slog igenom med Darling, en träffsäker och djupt sorglig berättelse om det glansigt fina men kalla och hårda Stockholm. Filmen var fantastisk. Jag kommer ihåg att jag såg den på en ödslig citybiograf. Sluttexterna hann inte ens dra igång innan grabbarna framför mig reste sig och den ene utbrast: Fan, det var det sämsta jag någonsin sett. Den andre hummade medgivande.
Det var verkligen en toppenfilm och kritikerna gör ofrånkomligen en jämförelse mellan Klings filmiska och litterära debut. ”Finstämd flanörroman” skriver Expressen, ”vacker ömsint debut” skriver Dagens Nyheter, medan Svenska Dagbladet kallar den en ”allvarlig roman om en ironisk epok”. Den grubblande romanfiguren beskrivs som jagsvag, hans karaktär fylls av ett utplånande självförakt. Jämförelser med Hjalmar Söderbergs hundra år äldre flanerande karaktärer har gjorts. Stort huvudbry och väntan på Livet vid ett sekels slut. Som gammalt tonårsfan av Söderberg var det just den kopplingen som först fick mig att greppa Klings bok.
Jag ser som sagt inte samtidsromanen i den. Jag har problem med det outtalade, det underförstådda, därför att det i motsats till avsikten, saknar laddning. Varför skulle en postkassörska bry sig om ett paket med ett refuserat romanmanus som vore det en porrförsändelse? Varför är flickvännen kvar i relationen? Jag har problem med det nervösa kvardröjandet vid varje blick, varje sneda leende. Detaljerna radar upp sig och när jag försöker kika in bakom ser jag inget annat än ett tomt, solindränkt Stockholm.
Men framför allt, jag gillar inte Människor helt utan betydelse därför att jag hade velat skriva den själv. När jag var sjutton.
Oskar Anesten
