”Har du aldrig ångrat att du ägnat så mycket tid åt att läsa?” frågade man i höstas Alberto Manguel i en intervju i Dagens Nyheter. Han svarade: ”Nej. Det finns en idé om att böckerna håller dig borta från det riktiga livet, men det är egentligen tvärtom, att genom böckerna närmar du dig livet. Du lär dig att reflektera över tillvaron. Så att du inte behöver leva utan att se livet.”

Det är ett perspektiv som läsande och skrivande människor har betonat om och om igen och som litteraturvetare har jag ivrigt samlat på exemplen.” Litteraturen lär oss att det finns ingenting som är vanligt och normalt” förklarar Wislawa Szymborska, ”Ingen sten och inget moln däröver. Ingen dag och ingen natt därpå. Och i synnerhet ingen, ingens tillvaro i världen … Allt blir märkligt.”

Hos Lars Gyllensten heter det: ”Att skriva och läsa har med frihet att göra – med befrielse – med att man öppnar vägen till andra möjligheter än det givna och närliggande.” Agneta Pleijel igen menar i sin roman Lord Nevermore att skönlitteraturen genom sin konkretion är en kunskapsform för sig: ”Är det inte så att begrepp­en och abstraktionerna som det västerländska tänkandet bygger på bara ur en bestämd synvinkel ökar den mänskliga kunskapen? Och att abstraktionerna samtidigt döljer och osynliggör en annan kunskap?”

Själv sympatiserar jag alldeles särskilt med förläggaren Peter Lutherssons resonemang kring litteraturens betydelse för vad han beskriver som en specifikt modern inskränkthet: ”Förr var vi provinsiella i rummet, byfånar. I dag är vi provinsiella i tiden, nufånar. Den sistnämnda arten av inskränkthet botas genom läsning av klassiker, litterära mästerverk från svunnen tid. Där sammanträffar man med människor som lever under helt andra betingelser, med annan livssyn och världsbild, med andra förgivettaganden. Den kurerade bibringas en hälsosam skepsis gentemot allting han eller hon tidigare har funnit ’naturligt’ eller ’självklart’.”

Glad blev jag också när jag i den ghanesiskt-brittiske filosofen och författaren Kwame Anthony Appiahs bok Cosmopolitanism. Ethics in a World of Strangers läste om hur vi i våra allt mer brokiga samhällen behöver samtal snarare än debatter: ”Samtal över identitetsgränser – av vare sig nationellt eller religiöst eller något annat slag – börjar med att man engagerar sin fantasi som när man läser en roman eller ser en film eller överhuvudtaget möter ett konstverk som talar till dig från nån annan plats än din egen.

Så jag använder ordet samtal inte bara bokstavligt utan också som en metafor för att sätta sig in i andras erfarenheter och idéer. Och jag betonar fantasins roll för dessa möten är värdefulla i sig, de behöver inte leda till konsensus.”Nej, jag har om och om igen betonat att man ingalunda blir någon mera empatisk människa av att läsa skönlitteratur – om så vore fallet borde ju litteraturvetare vara ett under av empati och en snabb inventering av kollegerna visar ju entydigt att så inte är fallet. Att tala om perspektivbyte, om ny kunskap genom fantasin, är långt mindre anspråksfullt men det förekommer mig inte mindre hoppfullt.