– Vi skulle växa upp till sovjetmedborgare och det var självklart att vårt språk var ryska. På sätt och vis har vi klippt av en del av våra rötter, men samtidigt blir det vi skapar tillgängligt för så många fler människor, säger den kirgisiska poeten Dalmira Tilepbergenova, som skriver sina dikter på ryska.


Den kirgisiska poeten Dalmira Tilepbergenova är en av de central­asiatiska författarna som medverkar i den rysk-engelska antologin The Nightingale in the Cage som nyligen utgivits av finländska PEN. Tilepbergenova bor i Moskva där hon studerar film. Men hon föddes och växte upp i Kirgisiska SSR, dagens Kirgizistan, vid Issyk-Kul-sjöns norra strand. Issyk-Kul betyder het sjö och sjön isbeläggs aldrig trots stränga vintrar då temperaturen kan krypa ner till -40°C.
– Trots att det har vuxit upp otaliga hotell vid sjön under senare år tycker jag fortfarande att detta är en av världens vackraste platser. Här­ifrån hämtar jag inspiration till mitt skapande. Kanske är Issyk-Kul anledningen till att jag började skriva, för när jag står där nere vid stranden fylls jag av en känsla av att jag vill berätta något för sjön.

Tilepbergenova är född 1967. Hon inledde sina studier vid Kirgisiska  statliga universitetet med en examen i rysk filologi och inriktade sedan sina studier på film och teve. Hon började ganska snart att arbeta som film- och teveproducent. Sedan några år är hon också verksam som frilansskribent för ett flertal ryska tidningar. Dessutom har hon publicerat dikter i kirgisiska, kazakiska och ryska tidskrifter.

Förutom poesin är Tilepbergenova en aktiv manusförfattare och filmskapare. Det går inte att välja mellan poesi och film, menar hon.

– Det är som att säga att man tycker mer om sin son än sin dotter. Båda är ens barn som man tycker lika mycket om.

Mer Gud än politik

Efter självständigheten gjordes försök att marknadsföra Kirgizistan som Centralasiens Schweiz, men efter omfattande korruptionsskandaler har internationella investerare tappat intresset och idag är Kirgizistan det fattigaste landet i Central­asien. Det nationella filmstödet räcker till högst en film per år. I Moskva där Tilepbergenova  bor sedan flera år är möjligheterna fler och friheten större.

I sin senaste film har Tilepbergenova ingen dialog. Det är ett sätt att överbrygga språkbarriärer och att komma åt det där eviga och allmängiltiga, menar hon. Från filmen går hon hastigt över till sitt andra ”barn”. Hon tar fram antologin över centralasiatiska författarinnor och läser sin egen dikt Blåst och regn på ryska.

– Jag har skrivit sedan skoltiden. Det var mest på lek. Alla skrev i skoltidningen. På universitetet läste jag rysk filologi och där drogs jag med i en poesicirkel. Anledningen till att jag har fortsatt är nog de sorger jag varit med om i livet och de lärdomar jag har dragit av dem. Det gensvar jag har fått när jag skrivit dikter har varit en stark drivkraft att fortsätta.

– Idén till dikten Blåst och regn fick jag då min dotter sa att hon inte hade någon ängel. Mina tankar sattes i rörelse. Jag föreställer mig att någon finns i himlen som vill hjälpa oss, men vi är som ett hus med stängda fönster – vi vågar varken se eller ta emot hjälpen. Hos varje människa finns en känsla av änglar eller en känsla av Gud om man så vill. Utan en sådan känsla tror jag att livet blir meningslöst. Men jag går inte runt och säger att jag tror på Jesus, Allah eller någon annan, utan helt enkelt att jag tror på Gud. För mig har världens stora religioner redan spelat ut sin roll.

Som författare tar hon också hellre upp livsfrågor än den politiska verkligheter i Ryssland och Kirgizistan.

– Jag skriver om grundläggande saker – om berg, om mitt land, om känslor. Men jag skriver inte om dagspolitik. Sådana ämnen kan jag kanske ta upp som journalist, men som poet vill jag skapa något mer tidlöst och evigt.

Närmare ryskan


Tilepbergenova är en kirgisisk konstnär, men det kirgisiska språket använder hon mycket sällan i sitt skapande. Inte ens i dagens självständiga Kirgizistan verkar det egna språket ha en självklar plats. Det ryska språket upplevs fortfarande ha en starkare ställning än kirgiziskan. Ryska är ett officiellt språk och på teve visas samma nyheter på båda språken – först på kirgisiska och sedan efter en reklampaus samma nyheter dubbade till ryska.
För Tilepbergenova är det ryska språket närmast och så också för hennes dotter.
– Visst känns det bittert att min dotter knappt talar någon kirgisiska alls trots att hon är född och uppvuxen i Kirgizistan. Där hade hon färre skoltimmar i kirgisiska än i tyska. Man tillmäter inte det egna språket någon stor vikt.
– När jag var liten levde alla med föreställningen att vi skulle växa upp till sovjetmedborgare och det var självklart att vårt huvudspråk skulle bli ryska. Jag skriver på ryska, drömmer på ryska och gör film på ryska. På något sätt har det ryska språket gjort att vi har blivit en öppnare generation som tar och ger impulser till omvärlden i långt större utsträckning än våra föräldrar. På sätt och vis har vi klippt av en del av våra rötter och förlorat vårt nationella självförtroende, men samtidigt gör ryskan att det vi skapar blir tillgängligt för så många fler människor. Vi blir ett slags brobyggare och jag hoppas att den bron ska leda ända till Finland.

Kristoffer Lieng

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.