Antonia Wulff

Antonia Wulff

Jag hade en högst obehaglig upplevelse häromdagen. I vanliga fall tycker jag om teater. Och i vanliga fall är jag inte så där jättepryd. Eller jaa, kanske lite. Ibland får jag ett himla behov av att prata om vädret. Kanske lite som den där svenska recensenten som skrev att hon ibland på bio får ett himla behov av att så där som en god värdinna, då diskussionen blir obekväm, fråga om någon vill ha mera kaffe eller kanske en kaka. Men jag rodnar inte.

Nu förhöll det sig som så att familjen var i New York och är man i New York så skall man se en musikal. Efter många om och men bestämde vi oss för att se en som hette Spring Awakening – en ”alla tiders sensation” som vunnit triljoner pris …

Så där i kortaste korthet så handlar den om några ungdomar i en småstad i slutet av 1800-talet. Killarna går i skola men trots kadaverdisciplinen där funderar de mest på flickor och vad man kan göra med dem. Många är rätt förvirrade och det liksom pirrar och bultar och bankar och bränner … Den tuffaste av killarna är också klassens primus (vilket kanske i och för sig kunde ses som ett fräscht grepp jämfört med de populära rugby-idioterna som man ser i high school-skildringar) och han är förstås då också den som vet vad som kan hända mellan en man och en kvinna. Tjejerna å sin sida verkar mest springa runt på ängar i små söta klänningar. Då den kvinnliga huvudpersonen i pjäsens början försöker ta reda på hur ett barn blir till svarar mamman bara att man måste älska sin äkta make.

Efter många om och men möts förstås Flickan och Pojken och de börjar pussas ganska direkt och rätt abrupt. Det hela går fort och vips har Pojken börjat knäppa upp knapparna på Flickans blus och Flickan hon fnissar och flämtar lite ”nej” och ”sluta” då och då. Och vips har Pojken knäppt upp sina egna byxor och trängt in i Flickan. Det är trumpeter, fanfarer och fyrverkerier, ljud och ljus och fest och klimax – trots att Flickan vid det laget är tyst. Ridån går ner, det är dags för paus och jag sitter där alldeles förstummad. I den andra akten är det sedan dags för konsekvenserna; Flickan är förstås gravid, Pojken skickas till en uppfostringsanstalt och pjäsen slutar med att Flickan dör i samband med den abort hon tvingas genomgå. Och Pojken, han sjunger om hur han minsann går starkare ur denna erfarenhet, uppbackad av hela kören – och ett helt samhälle.

Jag är fullständigt förbluffad efteråt. Bara så otroligt äcklad. Så kommer man hem till Finland och ser att varenda förbaskade spårvagn är klädd i Spring Awakening-reklam (jåå, jag vet, det är högst oförskämt att ta avstånd från en produktion som man inte har sett, men nu har jag ju då faktiskt sett åtminstone en version – och med sådana där bronto-produktioner finns det säkert avtal om att inte frångå storyn osv.) Kanske är jag onödigt känslig. Kanske är jag den enda som upplever pjäsen just så här – och antagligen är det just därför jag reagerar. För Lillebror tyckte att jag var jobbig; han undrade om det var nödvändigt att applicera sociologiska teorier på en musikal. Och pjäsen skildrar ju faktiskt 1890-talets Europa. Men vad är det som gör oss så övertygade om att ”dagens ungdom” har verktygen att kritiskt granska pjäsen?

Jag är den första
att erkänna att barn och unga idag vet mer om sex än vad man tidigare gjort. Men den stora frågan är vilken sorts kunskap de tagit till sig och en hurudan bild de har av sex och sexualitet, vad de har för syn på manlig och kvinnlig sexualitet och lust. Hur klarar de av att tackla alla de olika normer och ”måsten” som finns i förhållande till den egna kroppen och vad man skall känna, vad man skall vilja ha – för att inte tala om könsidentitet, sexuell läggning och erfarenhet?

Hbl-recensenten var positiv till pjäsen och undrade sådär blygsamt samhällskritiskt om föräldrar idag är bättre på att prata om sex och sånt med sina barn. Enligt svenska uträkningar har åtminstone en flicka i varje nionde klass upplevt att hon blivit våldtagen. Då utgår man inte från den allmänt vedertagna sanningen om att våldtäkt alltid är lika med överfall i en mörk park, utan från en känslomässig definition. Detta i ett land som ses som föredömligt vad gäller jämställdhet. Tittar man tillbaka på de fall av sexuella trakasserier som vi sett i offentligheten under det senaste året så inser man att vi inte behöver diskussionen om blommor och bin; det vi saknar är värderingarna, den emotionella aspekten, diskussionen om varifrån alla dessa ”måsten” kommer.

Idag finns en otrolig press vad gäller att vara sexuellt erfaren – vad var det som fick Pojken i pjäsen att penetrera så initiativrikt? En manlig sexualitet som liksom bara är på bristningsgränsen att brisera, hela tiden, konstant? Där förspelet utgörs av flickans lilla ”nej”? Vi behöver inte flera produktioner som skildrar verkligheten så. Vi behöver sådana som vågar ifrågasätta stereotypa bilder av kön och sexualitet. Prata om hur det känns. Lära oss att skilja på det vi själva vill och det någon annan förväntar sig eller kräver. Lära oss att sätta gränser; slå näven i bordet och säga NEJ! Och respektera andras nej.

Till saken hör att då applåderna äntligen tystnat hör jag flickan framför oss vända sig till sin far (som såg ut som om han tyckte att han jobbade med nåt viktigt) för att fråga honom om han nu förstår varför hon sett pjäsen fyra gånger. Och pappan säger att det gör han, att det här var en ”truly amazing experience” och så tackar han dottern för att hon låtit honom uppleva detta. Jag håller på att kräkas. Och utanför teatern väntar en folkmassa på skådisar, autografer och idolfoton …

Antonia Wulff

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.