1,3K
Vårdpersonalen kunde bara uppmana patienten att söka sig till ett bättre utrustat privatsjukhus i huvudstaden Harare.
Min syster, bror och övriga släktingar i Harare vände sig till olika sjukhus. Kostnaderna visade sig vara ofattbart höga – 7000 USD. På grund av den extrema hyperinflationen har zimbabwedollarn blivit en värdelös valuta. En lärare till exempel får en lön på 29 triljoner zimbabwedollar i månaden, vilket är värt cirka 10 USD, för vilket man kan köpa tre limpor bröd. De flesta butiker och övriga affärsföretag i Zimbabwe tar inte mera emot zimdollarn, utan kräver att få betalning i antingen sydafrikansk rand eller USD. Som en följd av detta vill lärare, militärer och alla andra statliga tjänstemän få sina löner i USD.
Regeringen påstår sig vara pank, trots att det nog finns pengar för eliten. Mugabes hustru, känd som The First Shopper på grund av sin girighet för Gucciväskor och andra högklassiga prylar, roffade nyligen åt sig 93 000 USD från centralbanken för presidentparets årliga semester i Malaysia – allt detta samtidigt som närapå hälften av Zimbabwes befolkning på 13 miljoner är beroende av mathjälp och samtidigt som koleran härjar i landet. Hittills har närmare 3000 människor dött i denna sjukdom, som med så enkla medel kunde bekämpas.
Min syster ringde upp mig och bönföll: ”Ja, jag vet att alla räknar med din hjälp och att du känner dig pressad, men Stine är i akut behov av sjukvård.”
Tidigare hade de flesta av mina närmaste släktingar hyggliga jobb som försörjde dem, men i dag har alla drabbats av fattigdom. Deras besparingar har försvunnit och lönerna är skrattretande små. Det var omöjligt för mig att samla ihop 7000 dollar, men jag hade inte hjärta att medge det för min syster. Alltså lovade jag att försöka hjälpa så gott jag kunde.
Medan vi alla försökte skrapa ihop den omöjliga summan, låg Stine jämrande i sin säng, magen fortfarande genomborrad av de tre kulorna. Släktingarna fick höra om ett missionssjukhus i Mount Darwin, 200 km från Harare, men medan de ordnade med transporten dit, dog den unge patienten, den blivande doktorn. Bara några dagar innan hade också min salige kusins sextonårige son Promise dött i kolera.
Mina känslor var blandade och julhelgen närmade sig. Jag var arg. Arg på Mugabe för att ha åstadkommit hungersnöden, som fick Stine att stjäla potatis från lantgården. Jag var arg på alla zimbabwier (inklusive mig själv) för att vi inte kämpar hårdare för att störta denna hemska diktatur, som fortsätter att ta livet av så många. Men sedan fylldes jag av en känsla av maktlöshet. Vad kunde jag göra, sittande här i det kalla, mörka Finland, 10 000 kilometer hemifrån?
Det värsta av allt: Doctor och Promise var döda, men jag kunde inte ens vara närvarande vid deras begravningar och sörja tillsammans med de andra
Han var aderton år gammal, frisk och full av liv. Eftersom han ville bli läkare, kallades han för Doctor.
Stine, min äldsta brors son var en intelligent pojke som nyligen avslutat sina studier vid högstadiet. Följande steg skulle ha varit gymnasiet och efter det studier i medicin vid ett universitet. Men ödet kom emellan och klippte av hans korta liv. En mörk kväll några veckor före jul, smög han sig tillsammans med några andra hungriga pojkar för att stjäla potatis från en av de få vita lantgårdar som fanns kvar i trakten. En vakt öppnade eld och Stine blev skjuten i magen.
Lantgården låg inte långt ifrån våra förfäders by i ett område som heter Virginia, känt för sin virginiatobak, som gjort generationer av vita jordbrukare rika, innan Robert Mugabe genomförde sin katastrofala jordreform.
Stine stapplade hemåt,med magen genomborrad av tre kulor. Han lades på en oxdragen kärra (bilar och ambulanser används numera sällan på grund av den skriande bensinbristen) och fördes till ett närbeläget missionssjukhus. Att avlägsna gevärskulorna var nödvändigt, men sjukhuset, liksom så många andra sjukhus i Zimbabwe, saknade mediciner och övrig utrustning.
Stine, min äldsta brors son var en intelligent pojke som nyligen avslutat sina studier vid högstadiet. Följande steg skulle ha varit gymnasiet och efter det studier i medicin vid ett universitet. Men ödet kom emellan och klippte av hans korta liv. En mörk kväll några veckor före jul, smög han sig tillsammans med några andra hungriga pojkar för att stjäla potatis från en av de få vita lantgårdar som fanns kvar i trakten. En vakt öppnade eld och Stine blev skjuten i magen.
Lantgården låg inte långt ifrån våra förfäders by i ett område som heter Virginia, känt för sin virginiatobak, som gjort generationer av vita jordbrukare rika, innan Robert Mugabe genomförde sin katastrofala jordreform.
Stine stapplade hemåt,med magen genomborrad av tre kulor. Han lades på en oxdragen kärra (bilar och ambulanser används numera sällan på grund av den skriande bensinbristen) och fördes till ett närbeläget missionssjukhus. Att avlägsna gevärskulorna var nödvändigt, men sjukhuset, liksom så många andra sjukhus i Zimbabwe, saknade mediciner och övrig utrustning.
Vårdpersonalen kunde bara uppmana patienten att söka sig till ett bättre utrustat privatsjukhus i huvudstaden Harare.
Min syster, bror och övriga släktingar i Harare vände sig till olika sjukhus. Kostnaderna visade sig vara ofattbart höga – 7000 USD. På grund av den extrema hyperinflationen har zimbabwedollarn blivit en värdelös valuta. En lärare till exempel får en lön på 29 triljoner zimbabwedollar i månaden, vilket är värt cirka 10 USD, för vilket man kan köpa tre limpor bröd. De flesta butiker och övriga affärsföretag i Zimbabwe tar inte mera emot zimdollarn, utan kräver att få betalning i antingen sydafrikansk rand eller USD. Som en följd av detta vill lärare, militärer och alla andra statliga tjänstemän få sina löner i USD.
Regeringen påstår sig vara pank, trots att det nog finns pengar för eliten. Mugabes hustru, känd som The First Shopper på grund av sin girighet för Gucciväskor och andra högklassiga prylar, roffade nyligen åt sig 93 000 USD från centralbanken för presidentparets årliga semester i Malaysia – allt detta samtidigt som närapå hälften av Zimbabwes befolkning på 13 miljoner är beroende av mathjälp och samtidigt som koleran härjar i landet. Hittills har närmare 3000 människor dött i denna sjukdom, som med så enkla medel kunde bekämpas.
Min syster ringde upp mig och bönföll: ”Ja, jag vet att alla räknar med din hjälp och att du känner dig pressad, men Stine är i akut behov av sjukvård.”
Tidigare hade de flesta av mina närmaste släktingar hyggliga jobb som försörjde dem, men i dag har alla drabbats av fattigdom. Deras besparingar har försvunnit och lönerna är skrattretande små. Det var omöjligt för mig att samla ihop 7000 dollar, men jag hade inte hjärta att medge det för min syster. Alltså lovade jag att försöka hjälpa så gott jag kunde.
Medan vi alla försökte skrapa ihop den omöjliga summan, låg Stine jämrande i sin säng, magen fortfarande genomborrad av de tre kulorna. Släktingarna fick höra om ett missionssjukhus i Mount Darwin, 200 km från Harare, men medan de ordnade med transporten dit, dog den unge patienten, den blivande doktorn. Bara några dagar innan hade också min salige kusins sextonårige son Promise dött i kolera.
Mina känslor var blandade och julhelgen närmade sig. Jag var arg. Arg på Mugabe för att ha åstadkommit hungersnöden, som fick Stine att stjäla potatis från lantgården. Jag var arg på alla zimbabwier (inklusive mig själv) för att vi inte kämpar hårdare för att störta denna hemska diktatur, som fortsätter att ta livet av så många. Men sedan fylldes jag av en känsla av maktlöshet. Vad kunde jag göra, sittande här i det kalla, mörka Finland, 10 000 kilometer hemifrån?
Det värsta av allt: Doctor och Promise var döda, men jag kunde inte ens vara närvarande vid deras begravningar och sörja tillsammans med de andra
Percy Mashaire
