Det är något helt nytt i svensk politik. Socialdemokraterna vill skapa en koalitionsregering tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. I helgen träffades för första gången de arbetsgrupper som ska utforma en gemensam plattform inför valet 2010.

Det är ingen hemlighet att den socialdemokratiska partiledningen och Miljöpartiet helst hade regerat utan vänstern. Men när de försökte hänga av Vänsterpartiet utbröt något så ovanligt som en öppen revolt i socialdemokratins bas och i fackföringsrörelsen. Där ses Vänsterpartiet som en garant för arbetsrätt, fördelningspolitik och, inte minst, mot det egna partiets vandring högerut. För Vänsterpartiet kan vänsterflygeln inom socialdemokratin bli en viktig allianspartner nu när politiken ska utformas. Det gäller inte minst kraven på en mer offensiv ekonomisk politik med offentliga investeringar och stimulerad efterfrågan i ekonomin för att motverka krisen och den snabbt ökande arbetslösheten. Samtidigt har Miljöpartiet, efter tysk förebild, gått tydligt åt höger. Numera är partiet närmast ett liberalt parti i den ekonomiska politiken, men ett liberalt parti med ovanligt bra miljöpolitik.

Stridslinjerna börjar dras upp inför nästa riksdagsval samtidigt som den ekonomiska nedgången snabbt förvärras. Om inte vänstern lyckas skapa ett alternativ för dem som nu riskerar att marginaliseras så finns ett reellt hot om att en rasistisk högerextremism i form av Sverigedemokraterna ska ta sig in i riksdagen. Därför läggs fokus på arbetslösheten och den sociala tryggheten. Stödet till sjuka och arbetslösa har raserats av den borgerliga regeringen som istället sänker skatter för hög och medelinkomsttagare. För de rödgröna blir det en huvuduppgift att återupprätta välfärdsstaten. En annan stridsfråga som verkar göra comeback är kärnkraften. De borgerliga vill, med Finland som förebild, bygga nya reaktorer medan de rödgröna successivt vill ersätta gamla reaktorer med förnyelsebar energi. Även i klimatfrågor är de rödgröna betydligt radikalare än den borgerliga alliansen.

De gemensamma arbetsgrupperna har också flera svåra nötter att knäcka, däribland synen på EU, Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan och flyktingpolitiken. Men när man har kommit så här långt är priset för att misslyckas högt, det talar för att man kommer att komma överens. Detta trots att det finns en uppenbar vånda inom Vänsterpartiet, som aldrig har suttit i regeringsställning, över de svåra kompromisser som väntar och att partiet ska bli en del av den makt som man alltid har kritiserat.