Hur det kunde gå till, berättar Wall Street Journal i ett reportage från Avondale, en liten stad i Arizona. Där köpte fru Marvene Halterman för 40 år sedan ett hus på 53 kvadratmeter för 3 500 dollar. Hon har under årens lopp jobbat som lantbruksarbetare, sekreterare, långtradarchaufför och hjälpskötare, så hon klarade länge av att hålla huset stående. Men de 13 senaste åren har Halterman, nu 61, inte haft något arbete, utan lever på en sjukpension och sociala bidrag som uppgår till sammanlagt 3 000 dollar i månaden. Huset har förfallit och en kungörelse spikad på väggen säger: ”Olämpligt som mänskobostad”.
Men det har gett tak över huvudet inte bara för henne, utan också för mänskor som haft det ännu sämre ställt och som hon tagit hand om, både barn och vuxna. En tid bodde det enligt henne 23 personer i kåken eller i fallfärdiga uthus.
När en telefonförsäljare från en lånefirma år 2006 ringde henne var hon medellös och hade en skuld på 36 605 dollar genom ett bolån. Firman Integrity Funding LLC hjälpte henne att få ett lån på 75 500 dollar från en annan lånefirma. Men hon hade bl.a. en bil att betala och hade snart nya problem. I början av 2007 bad hon på nytt Integrity om hjälp och denna gång beviljade Integrity henne ett inteckningslån på 103 000 dollar på 30 år, med en ränta på mellan 9,25 och 15,25 procent. Då hade en värderingsman för en avgift på 350 dollar värderat huset till 132 000 dollar. Mannen medger nu att han inte trodde huset var värt så mycket, men säger att det var så man gjorde på den tiden.
Integrity sålde snabbt vidare lånet till den stora banken Wells Fargo och gjorde en vinst på 3 090 dollar. Wells Fargo sålde i sin tur lånet vidare till bankjätten HSBC (tidigare Hongkong & Shanghai Banking Corp.) som buntade ihop det med 4 050 andra inteckningar som säkerhet för ett värdepapper som utfärdades i juli 2007. Över 85 procent av inteckningarna gällde, liksom Haltermans, ”subprime”-lån till personer med tvivelaktig kreditvärdighet. Det hindrade inte kreditvärderingsföretagen Standard & Poor’s och Moody’s att placera det nya värdepappret i den högsta klassen AAA. Det vill de naturligt nog, inte i dag kommentera för Wall Street Journal. Inteckningar för ca 4,1 biljoner dollar buntades på detta sätt ihop till säkerheter för värdepapper under 2005 och 2006. Av dem gällde 1,6 biljoner bolån med hög risk.
Halterman flyttar ut och hennes son in, men han struntar i de månatliga betalningar på 881 dollar och så småningom vidtar en process som slutar med vräkning i september. Till slut rivs kåken och grannarna, som bor i ett prydligt tegelhus, köper tomten för 18 000 dollar. Efter omkostnader går ca 15 000 dollar till dem som har del i värdepappret HSBC sålt. I november hade vräkningar skett eller var aktuella beträffande 25 procent av de 4 050 lånen i paketet. Det berättar First Pacific Advisors LLC, en investeringskonsultfirma. Det har alltså varit möjligt att hålla noga reda på innehållet i de väldiga paketen, om man brytt sig om det.
Bankvärldens Wal-Mart ville banken Washington Mutual, med högkvarter i Seattle, bli – det innebar att man speciellt inriktade sig på krediter till under- och medelklasskonsumenter som andra banker bedömde som alltför riskabla. ”Vi hoppas göra för denna bransch det som Wal-Mart gjort för sin, Starbucks för sin, Costco för sin och Lowe’s-Home Depot för sin. Och jag tror att om vi gör vårt jobb kommer ni om fem år inte att kalla oss en bank”, sade WaMu-chefen Kerry Killinger år 2003. Vad man ville kallas är inte känt, men fem år senare försvann WaMu i USA:s dittills största bankkrasch.
”Säg ja” var bankens motto, och det innebar att man skulle ragga upp alla potentiella kunder och truga på dem lån, oberoende om de kunde tänkas kunna betala. New York Times har i sin serie reportage om finanskrisens bakgrund talat med ett antal WaMu-anställda som vittnat om trycket att ingå låneavtal nästan till vilket pris som helst, utan att fråga alltför mycket. ”Jag hann för det mesta använda högst 35 minuter på en ansökan, det var beklämmande. Bara att spotta ut det och få det gjort. Det var vad de ville vi skulle göra. Skräp in och skräp ut”, sade en av de anställda. Och en representant för ett företag som bedömde fastigheters värde för WaMu, som gärna ville skruva upp värdet på dem för att få risken att framstå som mindre vid vidareförsäljningen av lånen, sade: ”Om du bara levde skulle de bevilja dig ett lån. Ja, jag tror faktiskt att de skulle bevilja dig ett lån också om du var död”,
Föras vidare skulle lånen, det var hela idén, och Long Beach Financial, en kreditfirma i Kalifornien som WaMu köpte 1999, var pionjär på detta område. Verksamheten lönade sig för Killinger, som mellan 2001 och 2007 fick lön och bonus som uppgick till 88 miljoner dollar, men den ledde till att banken kraschade hösten 2008. Killinger fick en förfrågan från bankens håll om han inte kunde tänka sig att betala tillbaka en del av miljonerna, men banken fick inget svar.
Bonusen berusade cheferna också på andra banker och deras girighet (greed har den senaste tiden blivit ett av USA:s vanligaste fula ord) är för många en patentförklaring till att allt gått så snett. Det verkar som om många chefer när de dragit upp sina företagsstrategier tänkt mera på vad som kan ge dem bonus än på vad som gynnar företaget på längre sikt.
En som blivit herostratiskt berömd är den förre chefen för investeringsbanken Merrill Lynch, John Thain, som inte hann verka mer än tre veckor som vicechef för USA:s största bank Bank of America (BofA) innan han tvingades avgå. Merrill Lynch befann sig vid gravens rand förra hösten och samma dag som konkurrenten Lehman Brothers gick i konkurs lyckades finansministeriet övertala BofA att ta över Merrill genom att lova ett kännbart stöd. När BofA – som har sitt högkvarter i Charlotte och därför kanske inte känt till det som skett på Wall Street så in i detalj – gick igenom Merrills papper, ville de avblåsa fusionen vid årsskiftet, och ministeriet måste lova ytterligare stöd för att den skulle förverkligas enligt planen.
I januari rapporterades att Merrill under årets sista kvartal gjort en förlust på hela 15,3 miljarder dollar. Det läckte också ut att Thain två dagar före årsskiftet, i förtid, låtit betala ut över 4 miljarder i bonus till sina närmaste män. Det blev för mycket för den nya ägaren. Thain förstod inte varför, han sade att dessa män måste få en ordentlig ersättning, annars skulle de byta arbetsplats. Det undrades om efterfrågan på dem faktiskt var så stor, efter den enorma förlust de åsamkat banken och om tanken med bonusen inte varit att belöna goda resultat. Thains svar har varit att han och hans gäng arbetat hårt för att undvika att förlusten skulle bli ännu större.
När det ytterligare kom fram att Thain förra våren, när det borde ha framgått åt vilket håll det lutade, låtit inreda sin direktörsvåning för över en miljon kom Thain att bli den som gett girigheten ett ansikte i amerikanernas ögon.
Också Barack Obama har reagerat på bonusöverfödet. En översikt gjord i delstaten New York visar att bonus utbetalats till ledande anställda inom finansvärlden för sammanlagt 18,4 miljarder dollar, vilket visserligen är mindre än föregående år, men anmärkningsvärt, med tanke på hur illa det gått. President Obama kommenterade situationen i fräna ordalag i torsdags:
– Det är höjden av oansvarighet. Det är skamligt och en del av det vi kommer att behöva är att folk på Wall Street som ber om hjälp visar en viss återhållsamhet, en viss disciplin och en viss ansvarskänsla.
– Det amerikanska folket förstår att vi har ett stort hål som vi måste komma upp ur, men det tycker inte om att en del mänskor gräver hålet djupare när de ombeds att fylla ut det. Det kommer att komma en tid för dem att göra vinster och en tid för dem att få bonus. Nu är inte den tiden.
En enkät bland 900 anställda på Wall Street visar att 79 procent av dem fick bonus också för 2008. 46 procent av dem fick lika hög eller högre bonus som föregående år, medan dryga hälften fick lägre. Bara 26 procent var nöjda med det de fick, medan 46 procent var missnöjda. Av de missnöjda hade nästan 90 procent jobbat bara fem år eller mindre på Wall Street.
Senator Claire McCaskill har berett ett lagförslag som skulle förbjuda institutioner som tar emot statligt bistånd från att betala någon anställd mer än 400 000 dollar om året, vilket är presidentens lön. En republikansk motståndare har stämplat tanken som idiotisk – man får inte en bra anställd för någon ledande post för den summan.
Och förre borgmästaren i New York Rudy Giuliani hävdar att slopade bonusbetalningar skapar arbetslöshet: det betyder minskad konsumtion i restauranger och varuhus.
En av Obamas tjänstemän har sagt att McClaskills idé låter bra, men inte skulle fungera, eftersom inget bolag skulle begära hjälp på de villkoren, och då skulle nedgången fortsätta.
Hellre går man under än låter cheferna klara sig på så usel lön som presidentens …
Gropen är djupare än de flesta insett. Nouriel Roubini, nationalekonom vid University of New York, varnade redan för två år sedan för den kommande krisen och kallades efter detta för ”Domedagsprofeten”. Vid World Economic Forum i Davos för två år sedan väckte hans pessimistiska syn mest löje, men i år mottogs han som en modig sanningssägare.
– Vi måste förändra hela systemet. Annars kommer vi att på nytt hamna in i en av dessa bubblor beträffande tillgångar och krediter och risker och det kommer att bli förödande.
Enligt Roubini kan man inte lita på marknadens självreglering, utan måste införa striktare regler för hur stora risker bankerna kan ta. Enligt hans bedömning kommer de amerikanska finansinstitutionernas förluster att uppgå till 3,6 biljoner dollar, vilket innebär att de flesta banker är insolventa och borde nationaliseras.
Det värsta är ännu framför oss, bankerna kommer att drabbas av större kreditförluster än de ännu inser, staten kommer att tvingas överta nya finansinstitut och världsekonomin kommer att krympa under 2009, sade Roubini i Davos. Mer om hans syn på risken för en härdsmälta nästa vecka.
Att läget är svårare än man allmänt insett tyder också Obamas installationstal på, enligt den analys som litteraturvetaren Torsten Pettersson gör på sidan 10.
Peter Lodenius
