Behovet av den samhällskritiska och realistiska kriminalromanen verkar vara svårt att mätta. Det kan inte ha undgått någon att det är en av de mest populära litterära genrerna, inte minst i de nordiska länderna som vart och ett har minst en egen kriminalkommissarie genom vars ögon samhällets maktspel och orättvisor skall synliggöras. Inte sällan spelar den enskilde kommissariens privatliv en viktig roll.
Nu har även Svenskfinland fått sin egen kvinnliga kriminalpolis i form av Marianne Peltomaas Vera Gröhn. Flickan i trappan är den tredje boken om den ensamförsörjande medelålders polisens vedermödor i Helsingfors.

Berättelsen inleds när Gröhn kommer hem från sitt arbete och finner en liten flicka övergiven i trapphuset. Det visar sig att flickan Rosa bor i samma hus och när hon följer med henne hem hittar de mamman sovande ruset av sig. När modern, den unga Tanja Larsson, vaknar bakfull och ångerköpt morgonen efter framkommer det att hon har ytterligare tre barn, samtliga omhändertagna. Tanja har ett minst sagt trassligt liv men hon lever för drömmen att en gång få hem sina barn och bygga upp en ”riktig” familj.

Några månader senare råkar Gröhn åter igen på lilla Rosa övergiven i trapphuset. När hon följer henne upp möts Gröhn nu av en lägenhet fylld med blod från Tanja Larssons döda och lemlästade kropp. Detta är upptakten till vad som kommer att visa sig vara en intrikat och blodig familjeberättelse långt ifrån paradvåningar i Eira och seglatser i skärgården.

Vartefter får vi stifta bekantskap med Tanjas släkt som har minst sagt komplexa band till varandra. Istället för en finlandssvensk diskret borgerlighet genomsyras den larssonska släkten av en white-trash mentalitet i förorten. Kulturfonden och SFP har ännu inte gjort sig besväret att ta metron österut och lyser befriande nog med sin frånvaro. Peltomaa lyckas däremot väl med att gestalta en vardag där det finlandssvenska, finska och ryska i Helsingfors samverkar och löper in i varandra som gör berättelsens ram realistisk.

Samtliga familjemedlemmar har på något märkligt vis olika dysfunktionella störningar; lillebrodern Allan är mammabunden, modern Doris kyligt avståndstagande, brodern Sergej hotfullt kontrollerande, för att nämna några ur Peltomaas persongalleri. Men istället för att komma familjemedlemmarna nära och lära känna dem på djupet blir de fyrkantiga stereotyper. Personerna som befolkar Flickan i trappan blir inget annat än sina roller som de med bästa förmåga inte kan ta sig ur och det gäller även Vera Gröhn. Bäst lyckas Peltomaa med att teckna tonårsdottern Minttu – i ena stunden en tuff tonårstjej och i nästa ett övergivet barn som älskar sin sköra mamma.

Det här kunde ha blivit en riktigt bra kriminalhistoria. Inte minst när det gäller att visa på en familj som genom sina hemligheter och lögner är utelämnade åt varandra och vad som händer när sociala skyddsnät inte längre finns. Om författaren bara låtit bli att blanda in ytterligare ett mordfall. Det verkar som om det står på många deckarförfattares agenda numera att trafficking- och prostutionsproblematiken måste tas med, oavsett hur långsökt och krystat det än är. Utan att avslöja några detaljer är det så även i Flickan i trappan. Vem är egentligen den prostituerade mördade kvinnan från Estland? Henne hade jag velat lära känna. Istället tystas hon ned och förblir anonymt stum.

---

Marianne Peltomaa: Flickan i trappan. Schildts, 2009.