I flera intervjuer som föregått publiceringen av Blåbärsmaskinen, en rapsodisk skrift signerad Nils Claesson, har denne sagt sig vilja bli först med att förmedla den andra sidan av den hyllade fadern och kepsbohemen Slas. Han vill förhindra att Stig Claesson mumifieras i beundran och mytologi, han vill visa hur faderns alkoholism och pillerknaprande påverkade hans skrivande, men framförallt präglade ett trassligt familjeliv: ”När man växer upp i ett krig blir man skadad. Man försöker mäkla fred. Man försöker dämpa saker och känner ett sorts ansvar för sina föräldrar eftersom de är oansvariga.”
Nåja, modern, den kanadafödda Taki, tog nog sin beskärda del av hushållsansvaret, när den elake fadersgestalten fullkomligt sket i allt och alla, i allt utom sin konst.
Det är en tämligen tröstlös läsning som Nils Claesson bjuder på. Inte bara innehållsmässigt (vilket ju inte kan ifrågasättas av en utomstående utan är författarens egna upplevelser) men stilistiskt. Det blir torftigt. Enahanda huvudsatser staplas på varann, texten suckar, liksom läsaren efter ett tag. Huvudpersonen blir aldrig en levande människa, bara en blåbärsmaskin, en oförvägen egoist och suput.
Att barn till missbrukare känner sig svikna kan lätt konstateras, men för att en berättelse ska väcka intresse måste det finnas någon sorts balans, en vilja till närhet och till – inte förlåtelse, men att förstå – och inte bara distans och avståndstagande.
Nils Claesson: Blåbärsmaskinen. Ruin Förlag, 2009.
Bengt Berg
