Miljöskydd och en hållbar ekonomi är inte motstridiga mål. Jag är positivt överraskad av att högerpartierna inte högljutt har börjat kräva eftergifter ifråga om klimatmålsättningarna. Green New Deal-konceptet har slagit igenom i hela Europa och statsöverhuvuden från Sarkozy till Bildt har förespeglat EU-länderna hundratusentals arbetsplatser inom miljöteknologisektorn.

I en gallup beställd i samband med ilmastotalkoot-kampanjen fick finländarna frågan om man borde dra ner på klimatmålsättningarna på grund av lågkonjunkturen. Drygt hälften av dem som svarade ansåg att klimatförändringen är ett större problem än finanskrisen och understödde skärpta målsättningar. För EU:s del finns det fortfarande mycket att göra. För att man skall kunna stå i spetsen när det gäller grön teknologi, så måste hemmamarknadernas referenser var i skick. Teknologin får köpare först när den är ekonomiskt lönsam eller när normerna kräver det.

Den internationella klimatpanelen, IPCC, har skärpt sina bedömningar av hur mycket utsläppen måste skäras ner för att klimatuppvärmningen skall kunna hejdas vid två grader. I industriländerna och Europeiska unionen bör utsläppen reduceras med 25–40 procent före 2020, och 80–95 procent före 2050. Inom EU är de åtgärder man hittills kommit överens om otillräckliga för att de här målen skall kunna uppnås.
EU bör fortsätta i sin roll som pådrivare i de internationella klimatförhandlingarna. Beträffande USA:s linjedragningar vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn i december har det också kommit positiva budskap, men utan EU föds det inget ambitiöst avtal.

EU:s verkliga skamfläck är Östersjön, som är världens mest förorenade hav. EU håller som bäst på och förbereder en Östersjöstrategi. Enligt oroväckande rykten är det inte miljöskyddet utan resebranschen som prioriteras. Den internationella politiken har visat sig vara fullkomligt tandlös när det gäller skyddet av Östersjön. Helcom, och andra på frivillig verksamhet baserade samarbetsforum, är alltför långsamma när det gäller att få till stånd förändringar.

Största delen av Östersjöns kuster finns inom EU, vilket innebär att man skulle kunna åstadkomma avsevärda förbättringar om det fanns tillräckligt med god vilja. EU:s nuvarande lantbrukspolitik som favoriserar storbruk och intensiv produktion borde i mycket större utsträckning understöda småbruk, samt eko- och närproduktion. Villkoren för lantbrukets miljöstöd borde ändras på ett sådant sätt att EU skulle kunna göra bindande linjedragningar genom vilka man skulle få bukt med utsläppen. Allt detta är en fråga om politisk vilja.

Det tredje viktiga miljötemat är en ekologisk förnyelse av EU:s budget- och skattepolitik.

Beskattningens tyngdpunkt borde flyttas från beskattning av arbete till beskattning av konsumtion. Europeiska unionen har i nuläget inte fullmakt när det gäller skattefrågor. Kvalificerade majoritetsbeslut och medbeslutandeförfarande borde utsträckas till frågor om miljöbeskattning, vilka hittills har krävt enhälliga beslut av medlemsländerna. EU:s verksamhet baserar sig på sjuåriga budgetramar. De olika slags bidrag och understöd som EU delar ut borde utgå ifrån miljökriterier och i fortsättningen borde stöd för miljöteknologi prioriteras, något som också skulle skapa arbetsplatser inom EU.

---