Zalu städar lokalerna hos hälso- och utbildningsrörelsen Prójeto Saúde e Alegrias (PSA). Det har hon gjort i 22 år. Zalu är född i en by i Amazonas, utanför Santarém, där hon nu bor ett stenkast från organisationens huvudkontor. PSA är en av världens miljontals icke-statliga organisationer (Non Governmental Organizations, NGO:s), ett viktigt samhällsinslag särskilt i Tredje världen där utvecklingen släpar efter i socialt och ekonomiskt isolerade regioner.

På 1980-talet reste läkaren Eugenio Scannavino från São Paolo till hjärtat av Amazonas och grundade PSA (namnet står för ”Hälsa och lycka”). Organisationen erbjuder sjukvård och utbildning till tusentals bortglömda fattiga som är bosatta i isolerade och svåråtkomliga byar längs Amazonas floder, djupt inne i regnskogen.

Områden hårt ansatta av annalkande och ofta illegal skogsskövling. I dag är Eugenio en smärre celebritet i Brasilien, utländska tv-bolag gör filmer om hans arbete i ett av världens mest utsatta områden, där PSA är många människors enda sociala skyddsnät.

I Santaréms hamn har den multinationella sojaproducenten Cargill rest sin väldiga fabrik. Det PSA och Cargill har gemensamt är att de erbjuder ett fåtal arbeten i en region plågad av arbetslöshet och olycksbådande framtidsutsikter. Ungdomarnas situation är särskilt allvarlig och det enda alternativet för många är att — om pengar finns — söka sig till städerna. De som blir kvar berättar om kärleken till sin omgivning, till regnskogen och gemenskapen, en tillvaro som saltas av en nyfikenhet på världen utanför och en undran ifall deras drömmar skulle kunna infrias.

PSA:s lokaler präglas av rörelse. Mycket av arbetet utförs av gästarbetare, observatörer, nyfikna, journalister eller praktikanter. Från USA, Sverige, Nederländerna, städerna Rio de Janeiro, São Paolo, Belterra, Piquiatuba. Oavsett nationalitet eller hemby svettas de tillsammans vid vattenautomaten. PSA förenar dem.

Men trots den ständiga rörelsen tycks NGO-floden ofta enbart rinna i en enda riktning.
Men Zalu, som tillhör en annan del av organisationen och har en annan social bakgrund än grundarna från metropolen São Paolo, talar om rötterna, om begynnelsen.
— Eugenio har betytt så mycket för mig och många andra. Varje dag städar jag lokalerna, fyller på kaffetermosar och ser till att vatten finns. Med glädje, säger hon.

I vägskälet

PSA:s arbete uppvisar obestridliga pluspoäng och imponerande bedrifter: Tillgång till rent vatten och regelbunden tandvård i byarna, och en medvetenhet hos folket om grundläggande rättigheter. Lokalradiostationer sysselsätter ungdomar och erbjuder på vissa håll Internet. PSA driver även kampanjer om hälsa, sexualitet och farorna med narkotika.

Men PSA har hamnat i ett vägskäl där framgångsrika NGO:s ofta hamnar. Vägskälet viker av mot fortsatt ekonomisk expansion eller tillbaka till rötterna och återvunnen trovärdighet. Resan från liten rörelse till en organisation med miljonbudget har krävt sitt pris; PSA är i dag enligt många inte den rörelse det en gång var. PSA har många ansikten och agendor, dels i byarna organisationen arbetar i, och dels i knät på finansiärerna som man är beroende av.

Läget för alternativa röster i Brasilien är prekär och utmaningarna många. Tillsammans med staten lyckades landets NGO:s kartlägga och frige 4 500 personer som levde i ett så kallat ”skuldslaveri” i Amazonas. Ledarna för den urbana bostadsrörelsen ”de taklösas rörelse” mordhotades under karnevalen 2008 i Salvador.

Rykten härledde hoten till den lokala federala polisen. NGO:s informerar om exkluderade lokalbefolkningars och politiska, etniska eller ekonomiska minoriteters rättigheter i utsatta områden. Det är ett farligt arbete.

PSA, som är en av Amazonas största NGO:s, stöds av EU, Petrobrás (Brasiliens statliga oljebolag) och gruv- och mineralbolaget ALCOA, som fördjupar sin verksamhet i regnskogen. PSA är inte ensamma om att få bidrag från meningsmotståndare.

Solidarisk läkare

Fabio Tozzi, huvudläkare på PSA:s sjukhusbåt Abaré, tar emot i sitt hem i oasen Alter do Chão, ett populärt resmål, som ligger en timmes bussresa från Santarém. I den av låga sluttningar och djungelfickor dolda lagunen, visar han upp båten som varit hans och hans frus trogna följeslagare under en märklig och imponerande färd genom Latinamerikas mest extrema och utsatta platser.

— Vi bestämde oss för att inte leva det liv som förväntas av moderna människor. Jag som läkare och hon som lärare kände ett kall att åtminstone göra någonting för dem som inte har något alls. Så vi arbetade ihop pengar, tog båten och lämnade São Paolo för Amazonas, Patagonien, Anderna, dit man kunde ta sig med en båt som den här, säger han medan han klättrar upp för båtrelingen, från Tapajósflodens blänkande eftermiddagsvatten.

Fabio tillhör en alltmer fåtalig samhällsgrupp; de som inte ser några gränser för solidariteten. Senare under kvällen riktar han projektorn mot ett vitt lakan och visar bildspel från den två år långa seglatsen. Platser och personer som regionalregeringar sedan länge förträngt är en del av deras ansvarsområden och verklighet.

Fabio och hans fru har nyligen fått en dotter, en av anledningarna till att de slagit sig ner i Alter do Chão, köpt hus och anslutit sig till PSA. Men lönen är, enligt Fabio, mager i jämförelse med vad han skulle tjäna på en privatklinik i hemstaden São Paolo.

Men lönetraditionen inom PSA är något av ett tabubelagt ämne och han placerar ett diskret pekfinger över läpparna och byter samtalsämne efter att ha yppat att 80 procent av PSA:s inkomster stannar kvar i toppen. Utåt sett är PSA ytterst måna om sitt rykte; det talas om rättigheter, hälsa, glädje och ekonomisk demokrati med pondus och inlevelse. Detta gör man, vid närmare anblick, utan att leva som man lär.

När Fabio rör sig bland Abarés unga besättning gör han det med lätta, avslappnade steg. En tydlig förebild för sin omgivning. Han tar sig tid för alla, ser dem i ögonen och svävar inte iväg på sidospår. Den uppsluppna seriositeten är hans styrka.

I båtmässen äter läkare, besättning och gästarbetare tillsammans. En tv står påslagen i bakgrunden och många slår sig ner och följer tv-såpan om en studiobyggd favela i Rio de Janeiro.

PSA tar emot läkarstudenter från Rio och São Paolo, vita idealister som praktiserar hos den i läkarkretsar omtalade NGO:n. De är lyckligt lottade som får göra praktik här, förklarar de. De vill se ”verkligheten” och ska ta bitar av den med sig hem till metropolerna och de fortsatta studierna, säger de senare framför lägerelden på en strandbank. Från båten hörs musik, längst uppe på däck sover några i sina hängmattor. Det är kökspersonalen, de enda, som varit uppe sedan gryningen och tillagat måltider och serverat kaffe.

På stranden tar någon fram en gitarr. Alla sjunger och dricker carpeinhas och nedkyld öl med ett annat Amazonas som kuliss. Den uppsluppna glädjen och nyfikenheten inför varandra får stranden att likna en festival under stjärnhimlen.

Man ser det inte riktigt i mörkret, men doften från skövlingen känner man av och en olycksbådande eld syns i djungelhorisonten. En skarp kontrast till lägerelden som stillsamt och stämningsfullt brinner i hjärtat av sällskapet som tror på sin egen och allas framtid. Den andra brasan, skövlingen, tecknar ett oroväckande framtidsscenario. Brasiliens ekonomiska motor är timret och sojaplantagerna, men de erbjuder inga svar för de närliggande byarna utan rinnande vatten eller arbetstillfällen. Bara fler frågor, fler farhågor.

Företagsinriktat

Sangeeta Kamat menar att NGO:s bytt fokus och karaktär i takt med att globliseringens utmaningar vuxit sig större. I boken NGOs And the New Democracy: the False Saviors Of International Development lyfter hon fram det förändrade ledarskapet, som med tiden och de allt större omsättningarna, blivit mer ”företagsinriktat”. ”Ofta nog utvecklar de anställda en teknisk roll som problemlösare i sociala frågor kring ojämlikhet som sedermera utvecklas till en förmyndarmentalitet gentemot de fattiga.” Det är fråga om en dubbelroll som både förmyndare och deltagare, menar Kamat.

Hon undrar om det är möjligt att bekämpa marknadsekonomi med just marknadsekonomi. Följdfrågan blir hur effektiv NGO:s fattigdomsbekämpning är i det långa loppet.

NGO:s och Världsbanken ser fattiga som ”både problemet och lösningen till fattigdomen”. Likheten blir särskilt tydlig, menar Kamat, vid en närmare granskning av den globala trenden med ”mikrokrediter”, där staten inte längre är ansvarig för att skapa arbetstillfällen. De fattiga förväntas istället stärka sin egen kapacitet.
Frågan är om marknaden å sin sida vill lära sig något av de sociala rörelserna? Mikrokreditprogram passar väl in i den ”nyliberala ekonomiska kontexten” där riskerna varierar, med individen som ensam entreprenör och risktagare. Det handlar oftast om fattiga kvinnor som ”tvingas konkurrera sinsemellan i ett begränsat, orättvist och vacklande marknadsklimat”.

I avsaknaden av sociala skyddsnät erbjuder marknaden den enda möjligheten till inkomst, utbildning och sjukvård. Individen reduceras till kund.

Kamat belyser hur den demokratisering NGO:s representerar mer är av symbolisk än bestående art: ”Oftast förespråkas en slags demokrati som sammanfaller med och som fungerar i ett nyliberalt ekonomiskt sammanhang”.

Det som bidrar till det största demokratiska underskottet är den politiska kortsiktigheten och att frånvaron av det sociala skyddsnätet cementerats ännu mer.
Allt fler NGO:s stirrar sig blinda på att förbättra människors ”synliga” och direkta fattigdom. En utveckling som kan förklaras med det ökade ekonomiska stöd organisationerna får från inflytelserika aktörer, som exempelvis USAID, EU, och multinationella företag. Stödorgan med egna intressen och egna krav på ”synliga” framsteg. Krav som aktörerna kan ställa då NGO:s blivit beroende av deras bidrag.
Var finner man ”den nya demokratin”? frågar sig Kamat och föredrar att ge ledtrådar framom konkreta svar. Däremot fastslår hon att den nya demokratin måste synliggöra och inkludera de personer, kulturer och regioner som NGO:s verkar i.

Men NGO:s verksamhet sätter ändå hela sammanhanget på sin spets, och icke-statliga organisationers närvaro och olika projekt i utsatta regioner är många gånger att föredra framför det andra alternativet — inget alls.

Gruvbolag betalar

Mellan den 22 april och den 13 juli år 2008 drabbades Manhattan i New York, av ”Amazônia Brasil”, en utställning och ett lobbyevenemang med världens mest bevarade regnskog som huvudtema, sponsrat av ALCOA, IBM och American Express.

Det multinationella gruv- och mineralbolaget ALCOA stoltar med 123 000 anställda i 44 länder. ALCOA är en mäktig aktör på Dow Jones-börsen och omsätter årligen miljarder dollar inom rymdindustrin, aluminiumexporten och transportsektorn. I Brasilien har ALCOA verkat sedan 1960-talet och har stora intressen i Amazonas.
I hjärtat av Manhattan beskådade besökarna en jättelik miniatyr av Amazonas.

Projektet hade tidigare haft framgångsrika utställningar i São Paolo och Paris, och efter New York väntade Tokyo. Intresset för utställningen var stort och både politiska och ekonomiska krafter såg möjligheten att bli trovärdiga i klimatkampen genom att stöda projektet. Syftet var, enligt ALCOA, att ”uppmuntra folk att kritiskt studera sociala, kulturella och biologiska frågor i regionen”.

Men djupt inne i Amazonas regnskogar, längs floder där människor lever i avverkningsområden, är bilden av ALCOA en helt annan. Här förklarar man hur ALCOA bistås av mäktiga skogsbolag och korrupta myndigheter för att få tillstånd att prospektera mineraler.

Längs Arapiunsfloden i delstaten Pará, i byar där PSA arbetar och stöder olika projekt, råder ett samhällsklimat präglat av hot och tystnad. Här tvingas kritiker till skövlingen, som pågår framför deras ögon och präglar deras tillvaro, fly för att inte bli mördade. Men dessa är förstås inte bjudna till Manhattan, de står inte i centrum. Där står istället PSA:s grundare, chefsläkaren Eugenio Scannavino. Han håller föreläsningar och pryder västerländska tidningsartiklar, fotograferad tätt intill inflytelserika ekonomiska och politiska aktörer.

”Det här är mitt livsprojekt”, berättade han för Epoch Times under ett seminarium för lågstadieelever på Jordens dag, den 22 april. Tidningsspalterna beskrev honom som en entreprenör, produkten han säljer är ”Amazonas”. Men produkten innehåller bara utvalda delar:

— Det Amazonas som stadsbor världen över kan beskåda representerar inte alla, menar Patricia Bonilha, tidigare anställd hos PSA.

Frågan hon ställer sig är om de nya bidrag som PSA förväntas få efter den globala triumfmarschen i världskapitalismens mecka, kommer att garantera en helhetsbild utåt. Det Amazonas som PSA visade upp i New York saknade de alarmerande problem som bland andra huvudsponsoren ALCOA bidrar till.

Patricia är journalist och miljöaktivist. Hösten 2007 började hon arbeta med PSA. Hon är ensamstående mor och trofast idealist och deltog i Greenpeaces spektakulära aktion mot sojajätten Cargill i Santarém, våren 2007. Då bestämde hon sig för att flytta till Santarém och slåss för ett hållbart Amazonas. Men i december sa hon upp sig i protest och lämnade organisationen efter ett halvår.

— Jag är övertygad om att PSA grundades av bra orsaker, menar Patricia. Det har fortfarande bra status i NGO-kretsar och det är ett viktigt och fantastiskt uppdrag de utför; att skänka hälsovård och utbildning där sådan inte finns. Men det är omöjligt för mig att vara kvar med de personer som håller i trådarna i dag. Män med alldeles för mycket pengar och som umgås med societeten.

Beträffande ”Amazônia Brasil” skakar hon uppgivet på huvudet:
– Det finns inga visioner kvar, menar hon, ”it’s just bullshit!”
PSA:s saga erbjuder ett lyckligt innehåll, skriven av idealister och trofasta personer under 1980-talet. Tjugo år senare visas deras imponerande produkt upp på Manhattan, där de föreläser om regnskogens betydelse för jorden.

PSA:s viktiga arbete fortsätter, men i två olika riktningar: Det sociala arbetet ute i byarna, hos rötterna; och det politiska lobbyarbetet som rör sig allt närmare sina politiska motståndare. Fortsätter avverkningen i den takt som den gjort, trots president Lula da Silvas utlovade krafttag mot skövlingen, riskerar de natursköna ekobyarna längs Amazonasfloderna att utplånas. Den dagen har PSA heller ingen att rikta sin viktiga verksamhet till.

---