Nyligen smög, hamnade, halkade jag tillbaka in i universitetsvärlden efter nästan tio års frånvaro, och även om oroväckande mycket är annorlunda är somt sig likt intill det outhärdliga. Fortfarande sitter gossar med ett litet roat småleende i ena mungipan och ställer “är det inte så att”-frågor så fort de kommer åt, medan tunna, bleksiktiga Emily-flickor tittar beundrande på dem. Fortfarande är boken jag absolut behöver utlånad överallt utom på ett obskyrt institutionsbibliotek där jag kan få låna den över natten.

Lyckligtvis är det roligt att studera, mycket roligare än jag väntade mig. Ett enastående nöje, rentav.

Sedan kommer valda delar av undervisningen som litet av en antiklimax. Jag gick nyligen en av de första kurserna som blivande litteraturvetare konfronteras med på en av de finskspråkiga institutionerna i Helsingfors. När jag tidigare sneglat på kursen pågick den en hel termin, och tentlitteraturen bestod av ett halvt dussin böcker. Nu, beväpnad med ett visst mått inspiration, fick jag istället litteraturvetenskap och metoder genom historien på futtiga sju föreläsningar. Från biografisk forskning till Bakhtin på en föreläsning, dekonstruktion på fyra franska streck. Tentlitteratur: Terry Eagletons lilla bok om litteraturteori. Och de där franska strecken.

Det här ska, tillsammans med litteraturhistoria och textanalys, föreställa grunden för en akademisk examen, eventuellt en forskarkarriär.

Kanhända har jag talat om samhällsfara – gissningsvis pågår den här sortens vrickade “förbättringar” över hela universitetet – över ett eller annat ölglas, och jag tänker inte vara det minsta generad över insmugen hyperbol. Om effektiv betyder “tar kortare tid i anspråk” har man onekligen lyckats. Men jag ser inte på vilket sätt det gagnar vare sig samhälle eller forskning att ge studenter stiliga espadriller när de behöver viliga gummistövlar.

Universitetet ska anpassas till samhällsutvecklingen, heter det, och tanken är onekligen ganska imponerande. Eftersom det läggs ner förskräckliga mängder tid och pengar på att planera omstruktureringar i både undervisning och administration får man förmoda att det finns någon som verkligen vet både vartåt vi är på väg idag och var vi kommer att vara om, säg, tjugo år. Någon som kan bevisa att det verkligen är smidigare och – där är ordet igen – effektivare att administrera jätteinstitutioner, någon som har svart på vitt att näringslivet gärna finansierar forskning utan att kräva något i gengäld, så där av sitt goda näringslivshjärta.

Allt annat vore ju ansvarslöst