Vad är egentligen konst? Fr­ågan har återigen aktualiserats av två konstfackelevers framfart i S­verige.

Den första insatsen bestod i att eleven Anna Odell fejkade ett självmordsförsök från Liljeholmsbron i Stockholm  med intag på S:t Görans psykakut som slutresultat. Den andra insatsen bestod i en video som visades av Galleri Brändström på konstmässan Market härom veckan, med titeln Territorial pissing av pseudonymen Nug, där någon sprayade en tunnelbanevagns insida svart och avslutar det hela med att kasta sig ut genom vagnens fönster.

Slutresultatet i båda fallen är tämligen förutsägbart, att svensson, med all rätt, härsknar till. Därefter träder några av konstens försvarare in på scenen, någon teoretiserande konstskribent och någon konstnär som förlorat verklighetskontakten, och utrycker förståelse, och resultatet av detta gör att svensson blir ännu mer förbannad. Dessutom har två beteenden, som i normala fall, anses korkade till och med sanktionerats av en institution?, Konstfack, och i det ena fallet i alla fall av Galleri Brändström och konstmässan Market.

”Nu går det att komma undan med det mesta, även en felparkering, bara man kallar det konst?” ”Själv ska jag skaffa en basker och börja stjäla lösgodis”, hörs de upprörda rösterna på stan.

Dramaturgin bakom det hela är tämligen förutsägbar och det är inte första gången som teaterstycket spelas upp. Jag har själv deltagit i de här debatterna ett antal gånger där ämnena växlat från utställda likdelar, avlivade djur, levande guldfiskar i mixer, en avsugen barnarm, utnyttjande av prostituerade o.s.v.

Men är det konst? Ja, det beror helt enkelt på vilken definition vi använder oss av. Den allmänt sett mest vanliga är att konst är ett objekt som förmedlar en tanke och/eller en känsla och lyfts in i ett konstnärligt sammanhang.

Det fingerade självmordsförsöket var enligt utsago en del i ett ännu inte färdigt konstverk. Därmed är det inte något konstverk, men kan bli.

Territorial pissing har av Galleri Brändström och konstmässan Market placerats i ett konstnärligt sammanhang och är därmed enligt ovanstående definition att betrakta som ett konstverk. På den punkten går det då att föra en diskussion om galleriet och mäss­ans omdömesförmåga när det gäller att bedöma vad som är ett konstverk, där skiljer sig åsikterna åt rätt påtagligt.

När det gäller klottervideon går det även att bedöma kvaliteten på konstverket, den så kallade verkshöjden, och själv tycker jag att den är tämligen låg eftersom resultatet är så förutsägbart. Dessutom tillkommer ett mo­raliskt dilemma som jag ska återkomma till.

En Björntjänst …

Oftast när konst är som bäst så får den oss att reflektera över oss själva eller våra egna tankar, stora som små. När den drabbat oss starkt kan den även få oss att förändra våra liv. Men konsten kan också vara en vacker upplevelse som värmer oss ett slag inombords, och konsten kan vara en rad andra saker.

Territorial pissing har i princip framkallat ett starkt avståndstagande från en bred allmänhet och lett till att samtidskonsten tagit ytterligare ett kliv ut i den marginal dit den redan tidigare förpassats av det fingerade självmordsförsöket. Så konstnärerna och dess försvarare har nog gjort konsten en stor björntjänst, som bidrar till minskade anslag, en stärkt misstro från allmänheten och en vidgad klyfta mellan samtidskonsten och resten av samhället.

Då kan man fråga sig: var det detta som var Brändströms, Markets och klottervideons syfte? Eller var det så att Territorial pissing hade något större syfte, att ifrågasätta våra moraliska gränser? Men de gränserna är väl tämligen glasklara hos de flesta. Sannolikt kommer inte heller konstverket att betraktas som genialt gränsöverskridande om hundra år.

Konsten har rätt att ta upp vilka ämnen som helst, men vi har också alla, även vi som skriver om konst, en skyldighet att förhålla oss etiskt till det som visas. Konstnärer är ofta kända för att vara gränsöverskridare och förekomsten av gränslösa personlighetstyper är säkert större där än inom andra yrken. Samtidigt har de flesta konstnärliga yrken en exhibitionistisk sida som ofta är förknippad med stark självupptagenhet. Det här är både en tillgång och en nackdel för yrket. Men här tror jag att en stor del av problemet ligger. I båda de här två fallen tror jag att konstnärerna helt enkelt saknar verklighetsförankring och insikt i hur ”vanligt” folk tycker, tänker och resonerar.

I båda fallen går dessutom konstverket ut över människor som inte bett om att få bli drabbade av det, och i båda fallen vållar det andra människor skada.

… och en Käftsmäll

Jag skulle inte moraliskt reagerat på samma sätt om jag inte visste att Territorial pissing kostar en massa skattepengar för alla, och jag vet också att färgen måste avlägsnas av människor som arbetar med starka lösningsmedel och ofta enligt läkare får hälsoproblem av detta. Jag har också själv arbetat med ungdomar och tillsammans med många andra lagt ner stora resurser för att förhindra sönderklottrade lokaler, och då är klottervideon en käftsmäll.

Jag känner också en brandman som brukar rycka ut på så kallade ”hoppningar”, självmordsförsök, från Västerbron i Stockholm. Han har berättat hur mycket folk och resurser som sätts in och som då inte kan användas på andra håll. Jag vet också själv hur jag brukar känna mig när någon missbrukat min vilja att hjälpa till.

Enligt den så kallade moralfilosofin, en hårt skruvad utilitarism, finns det då eventuellt ytterligare ett försvar; att den på kort sikt vållade skadan i det längre loppet kan ge sådana vinster att den ändå varit av godo. Det vill säga att konstverken i slutänden ger upphov till så mycket positivt att skadan kan förlåtas. Tillåt mig att stilla betvivla detta.

Alla andra som producerar saker i vårt samhälle har någon form av etiskt förhållningssätt till vad de framställer. Inom design och formgivning har man alltmer börjat ta etiskt ansvar för en hållbar design. Uppenbarligen är konstnärer på Konstfack, Galleri Brändström och Market undantagna från principen att det som framställs ska utföras på ett etiskt försvarbart sätt.

---

Galerie Anhava i Helsingfors har nyligen köpt det omstridda verket Territorial Pissing. Enligt Hbl (26.2.) är Ilona Anhava förvånad över de starka reaktionerna i Sverige: ”Ingen reagerar när fula kommersiella budskap fyller det offentliga rummet, men när ungdomar använder sin kreativitet på samma yta blir fok galna”, säger hon till Hbl och efter att ha kontaktats av debattsajten Newsmill skriver hon där: ”Det var ett ganska förtjusande, dansaktigt verk, kanske lite som den oupphörliga rörelsen i Tai chi.” Hon skriver också att hon har fått hotelser om att hennes galleri och hem kommer att vandaliseras. (red).