– Jag är väldigt noggrann, min regi är en karta av detaljer, säger regissören Maria Lundström, aktuell med pjäsen Drabbad som just nu går på Åbo Svenska Teater.


Maria Lundström regisserar Satu Rasilas Drabbad (Kohtalona murha) för Åbo Svenska Teater. Det är en pjäs som undersöker mordfall utifrån fyra berättelser: hur föräldern till ett barn som mördats reagerar, hur mördaren reagerar, hur mördarens mamma reagerar och hur den som står bredvid och ser på reagerar.

Det är Maria Lundströms femte scenregi. De tidigare är Sarah Kanes Psychosis 4.48 för Studentteatern i Helsingfors 2006, Valerie Jean Solanas ska bli president i USA av Sara Stridsberg och Nedstörtad ängel av P O Enquist för Sirius Teatern 2007 och 2008, och en pjäs med titeln Perfekt för Teater 90° 2008.

Maria Lundström blev färdig skådespelare 2005, men har fokuserat allt mer på regi. Det var egentligen klart från början. Hon trivs med att arbeta med större helheter, att leda ett team. Hon påpekar att det är viktigt att fullt kunna stå bakom det man gör. Som skådespelare kan man inte alltid välja sina roller. Det är tungt att arbeta med material man inte tycker håller måttet. Känner man sig obekväm med stoffet finns ingen uppriktighet i förhållningssättet, som skådespelare håller man igen.

ÅST skickade över några pjäser till läsning, och Drabbad var den hon föll för. Har den någonting gemensamt med de tidigare pjäsvalen? Det ser den ut att ha. Smärta, död, sårbarhet och utsatthet, är gemensamma nämnare för texterna av Enquist, Stridsberg och Kane. Också i Perfekt fanns samma tematik, men den manifesterade sig på ett annat sätt.

– Hos Stridsberg var det första jag föll för språket. Solanas, Nedstörtad ängel och Psychosis 4.48 utspelar sig alla i en människas sinne. För att hantera det behövs ett särskilt språk, ett upphöjt språk. Ett sådant finns inte i Drabbad, den skiljer sig från de andra genom att dialogen är karg och realistisk.

Sarah Kane har inte annars spelats på svenska i Finland, och Maria Lundström tror att det beror på ”den finlandssvenska prydligheten”. Man är alltför försiktig. Och det är synd, säger hon, för det innebär också en sumpad chans att hänga med i den europeiska teaterns utveckling. För några år sedan spelades och diskuterades Kane runt om i Europa. Nu har tiden gått förbi.

Gruppens betydelse

Drabbad är en fiktion spunnen kring några autentiska mordfall, vissa mycket omskrivna. Maria Lundström vill placera historierna nära en finlandssvensk verklighet, det betyder att hon paradoxalt nog har arbetat in en del finska igen i den svenska översättningen. Vissa karaktärer får också agera som om de hade finska som modersmål, med brytning.

– Det är en trovärdighetsfråga, och ett påstående om den finlandssvenska verklighet vi befinner oss i.

Hur vill Maria Lundström beskriva sig själv som regissör? Som en som gärna ger skådespelarna utrymme att utforska och utveckla sina karaktärer, säger hon.

– Men sedan tätnar greppet och jag går in på detaljer. Jag är väldigt noggrann, min regi är en karta av detaljer. Men jag följer också skådespelarnas intuition, försöker se vart de är på väg. Jag tycker om att de är aktiva och tar egna initiativ, jag vill att skådespelarna ska visa att de är personer med egen vilja.

I den här uppsättningen är Maria Lundström mycket nöjd med gruppen. Ett par av skådespelarna, Maria Ahlroth och Niklas Groundstroem, hade också bärande roller i Valerie Solanas och Nedstörtad ängel. Slutresultatet blir så mycket bättre om man känner varandra bra. Ensembleteater har en vän i Maria Lundström.

– Skådespelarna i Drabbad är mycket jämna, säger hon. Jag litar på dem. Mitt syfte är också att skapa en gemenskap, att betona att vi gör någonting tillsammans, som ett team.

Under repetitionerna har man också valt andra vägar att bekanta sig med materialet än att bara kliva upp på scenen. Man har t.ex. gjort studiebesök hos polisen och i ett fängelse. Men själv gav Maria Lundström efter ett tag upp researchen kring Maria Åkerblom, som hon gestaltade på scenen i Wasa Teaters pjäs om Åkerblomrörelsen, Under liten himmel, 2005.

– Till slut måste jag göra det för jag måste göra rollen till min. Det var ju jag som skulle göra tolkningen. I stället arbetade jag med sinnesbilder och fantasier. I en scen skulle jag ha en uppenbarelse… Det var en omtumlande pjäs att spela, mot slutet av spelsäsongen var jag ganska utmattad.

En del märkliga incidenter inträffade också. Dikter av Åkerblom – maskinskrivna texter, uppenbarligen original – skickades anonymt till teatern. En dag kom ett hotfullt meddelande. Man började förstå vilket känsligt ämne pjäsen hade.

Känsligt ämne

Ett minst sagt känsligt – och oändligt tungt – ämne har också Drabbad. Affischen visar en kvinna med pjästitelns ord inskuret i huden. Man måste titta länge för att se att ingen på riktigt varit där med kniven. Det är mycket otäckt, man vill vända sig bort.
Men Maria Lundström vill vända oss om, så att vi går de svåra frågorna till mötes. Hon talar om ljus. Hon talar om språket som kommer till vår hjälp.

– Nedstörtad ängel uppfattar jag som en ljus historia, där finns hopp. Och till och med i Sarah Kanes text finns ljus. I Psychosis omtalas en liten lucka i taket som släpper in lite ljus.

Det finns en tröst i det adekvata uttrycket, i själva språket.

Ann-Christine Snickars

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.