Med en obarmhärtig klarsyn skildrar Irène Nemirovsky mellankrigstidens franska storbönder i kortromanen Blodets hetta.
Och sedan den mirakulösa upptäckten av ett handskrivet manuskript, Storm över Frankrike, som blev en världssuccé och ledde till en nyutgivning av de tidigare romanerna, några av dem även på svenska. Ett annat manuskript som nu publicerats är kortromanen Chaleur du sang, på svenska Blodets hetta.
Den här berättelsen om kärlek, svartsjuka och ond bråd död på den franska landsbygden, är just så melodramatisk som titeln antyder. Den hör till det sista Irène Némirovsky arbetade med före arresten och med tanke på romaner som David Golder och Les Chiens et les Loups, vill jag tro att också denna hade fått en fördjupad form om hon hade fått leva. Att romanen ändå förtjänar att läsas beror mycket på Némirovskys inträngande och totalt osentimentala sätt att skildra åldrande människor, särskilt i relation till de yngre. Mötet mellan människor i olika livsskeden är ett återkommande tema som här utforskas i relationen mellan den gamle äventyraren Silvio och hans unga släkting Colette.
Intressantare än den flyhänt, för att inte säga valhänt, skissade intrigen är den sociala bakgrunden; mellankrigstidens franska storbönder. Irène Némirovsky är obarmhärtigt klarsynt när hon ser sig omkring: ”Landsbygden här i centrala Frankrike är på samma gång primitiv och förmögen. Var och en stannar hemma på sina ägor, misstror grannen, bärgar säden, räknar sina slantar och bryr sig inte om något annat.”
I Blodets hetta lever visserligen de centrala personerna på ett socialt avstånd från de missunnsamma och misstänksamma bönderna. Men bönderna finns där, som en kör i ett antikt drama, och griper dessutom in i handlingen. Och det är här, precis som i Storm över Frankrike, som Némirovsky triumferar.
Hon hade växt upp med franskan och kunnat tillägna sig den tradition i fransk litteratur som alltifrån Molière präglats av stark självkritik. Samtidigt är det som om hon bevarat något av skärpan i en utomståendes blick. Det finns rentav något av ett jublande om än kontrollerat raseri när Irène Némirovsky i Storm över Frankrike beskriver den hårt högborgerliga madame Péricand eller den girige esteten Charles Langlet som i nödens stund inte drar sig för att stjäla bilen av ett ungt par. Som helhet blir romanen en svidande uppgörelse med vissa fransmäns beteende under kriget.
Men jag vill definitivt inte reducera Irène Némirovskys författarskap till samhällssatir. Hennes stora tema, familjedynamiken med allt vad den kan rymma av hat och kärlekstörst, ligger på ett annat plan. I det här sammanhanget vill jag ändå framhålla hennes unika förmåga att se såväl det typiska som det tidstypiska i de samhällsskikt och sociala grupper ur vilka hennes högst levande personer växer fram, många behäftade med särdrag som just deras miljö betingat. Det känns därför främmande att i t.ex. The New Republic läsa om Irène Némirovsky som ”a selfhating jew” och nu senast i Mikael Enckells Om konsten att älska skriften om hennes ”antisemitism”. Såvitt jag vet har ingen ännu talat om hennes francofobi…
En av Némirovskys bästa romaner – och den sista som kom ut under hennes livstid – Les chiens et les loups (1940) koncentrerar sig på två judiska familjeöden, först i Ryssland och sedan i Paris. Den rymmer hela skalan av mänskligt liv, på gott och på ont. Som så ofta hos Iréne Némirovsky kan man också här se självbiografiska drag, som till exempel när den unga judinnan Ada, en bildkonstnär, anstränger sig för att i porträttet av sin tant fånga ”det sardoniska och grymma lilla vecket vid munnen som bara uppstod när tant Raissa var helt rasande”.
Irène Némirovsky: Blodets hetta. Albert Bonniers förlag, 2009.
Kristina Rotkirch
