Nå, nu överdriver jag ju litet, det medger jag, men det var bara för den dramatiska effektens skull, för att få läsarna att spärra upp ögonen och sålunda i simulerat vaket tillstånd fortsätta att läsa litet. Jo, alltså, visst fanns bokrean. Folk var där, några folk i alla fall. På ett ställe i sådan mängd att jag måste ta en omväg förbi barnbokshyllorna och köpa en underlig och fascinerande bok om skelett.
Men i tidningar och radio kraxar kråkorna dystert att detta blir den sista bokrean av det här handfasta slaget i Sverige. De firmor som säljer böcker på nätet – som är intrasslade ägarmässigt med de stora bokhandelskedjorna – fuskar nämligen och annonserar sin egen rea ett par veckor innan butikernas rea slår upp sina murkna portar.
Nätförsäljning av böcker är bra och jämförelsevis billig. Men ändå, det där att ha boken i handen kan inte nätbokhandeln ersätta. Med boken i handen kan man följa Sara Lidmans tumregel att läsa helt slumpmässigt på två eller tre ställen för att se om boken talar till en. När jag levde på att frilansa gick jag till bokhandeln, slog upp böckerna, stoppade näsan i dem och luktade på dem. Var de riktigt färska från tryckeriet och bindningen så doftade limmet ännu. Sedan gick jag hem och beställde recensionsexemplar på de väldoftande böcker, som dessutom verkade intressanta att recensera. Närheten till böcker är sensuell.
Fast på den här bokrean hade jag just och just hittat en obekväm sittplats, så stod där en man ovanför mig bläddrande ivrigt bland böckerna travade bakom mig, i och för sig en tjusig närapå intimitet i bokens tecken. Men han snorade, hostade och nös, helt ovetande om sin kropps existens och därtill beteende. Inte så sensuellt.
Och så den där förlagsmänniskan, som intervjuades i radion hemma hos sig där hon var mammaledig med ett högljutt, jag menar livligt barn, jag vet inte riktigt om jag tror på henne när hon sade att bokrean nog överlever, för det är en social grej alltså.
Det hade jag visserligen litet bespetsat mig på. Folkfest hade jag förstått att bokrean är. Alltså om man nu bor ensam och inte mött någon annan människa under dagens lopp än grannen, som påpekade att jag hade tvätt kvar i torktumlaren fast det var hennes tvättid och att jag inte heller hade torkat golvet i tvättstugan (som är fullkomligt renons på damm), och om man dessutom råkar fylla år, ja, inte skulle en liten folkfest sitta illa alls.
I bokhandeln satt jag mig ner på ett stängt kafé och bläddrade igenom reakatalogen. En man satt sig vid bordet bredvid. ”Hittar du något?” frågade han. ”Jo, för mycket”, sade jag. Just det, sa han. Jag delgav honom min strategi: att teckna för en massa böcker men bara köpa den första av de utvalda jag fick syn på. Det var klokt det, sade han när han gick. Visst är det fint med en intelligent diskussion om böcker.
Sen köpte jag förstås fler än den första jag fick tag i. En bok om den unge Stalin, en om Hitlers privatliv. Urvalet av galna män som fått hela världen att lida tedde sig litet skevt, så jag smällde till med Bodil Malmstens funderingar också. Le Clézio fick vara kvar i öknen, nån gräns, måste man dra.
Sen fick jag ett samtal till, vid kassan, när man skulle dra sitt plastkort och det var omöjligt att förstå av skissen åt vilket håll kortet skulle vändas. Listigt påhittat – på så sätt utspinner ett litet samstämmigt samtal mellan försäljare och kund om livets små bekymmer.
Nu när jag är hemma igen ska jag kolla vad Le Clézios Öken kostar på nätet. Klockan är halv fyra på morgonen och jag förklarar folkfesten avslutad.
Mai Palmberg
