Lördagkväll för en vecka sedan släckte jag liksom tusentals andra människor i över 3000 städer och 80 länder lamporna för att ge vår planet en timmes andrum. En tredjedel av mänskligheten deltog med säkerhet inte i WWF:s världsomspännande kampanj, det vill säga de två miljarder människor i framför allt Afrika och Asien som inte har tillgång till el. I Helsingin Sanomat hade jag samma morgon läst att om dessa två miljarder faktiskt fick tillgång till el, så skulle jorden kollapsa.
Vi har hört det förut, i samband med klimatkrisen och finanskrisen och långt före det – ”om alla kineser skulle börja köra bil…”. Det som egentligen avses är naturligtvis att välfärden, vår välfärd, inte kan få omfatta alla människor.
I sin läsvärda kolumn skriver HS:s utrikesredaktör Tanja Vasama (14.3): ”Det är internationell finanskris, men rapporteringen om dess inverkan på u-länderna är märkligt knapphändig. Inte för att krisen inte skulle kännas av från Marocko till Mosambique, från Haiti till Indonesien för i själva verket är det världens fattiga som lider mest av den. Finanskrisens tredje våg är trots allt först nu på väg in: efter västvärlden och de växande marknaderna slår den mot de allra fattigaste. Och när den då förenar sig med den pågående matkrisen blir resultatet inte vackert.”
Också den växande arbetslösheten i västvärlden slår hårdast mot u-länderna. Tillsvidare överstiger summan av de penningförsändelser som invandrad och s.k. illegal arbetskraft i väst skickar hem till t.ex. Indien, Kina, Mexiko och Filippinerna världens sammanlagda u-landsbistånd. När arbetet tar slut och penningflödet upphör drabbas miljontals små byar runtom i världen.
I dessa dagar talas det mycket om att skära ner på koldioxidutsläpp och energiförbrukning men mycket lite om att skära ner på välfärden, vilket ändå är vad saken gäller. Att det inte blir så enkelt visar bland annat utfallet av Tallinns initiativ att släcka ner gatubelysningen under morgonnatten – förslaget avvisades av polis och allmän opinion med hänvisande till säkerheten. Mörkrädslans makt är stor. Och ändå, om vi kunde acceptera lite mera mörker här i vårt ombonade hörn av världen så skulle framtiden kanske se en aning ljusare ut.
My Lindelöf
