Vad driver en människa till att ta en annan människas liv och hur rubbas människors vardag av mord? Det här försöker pjäsen Drabbad på Åbo Svenska Teater svara på.
När en människa dör, drabbas många runt omkring. Man sörjer och går vidare. När en människa blir mördad, drabbas många runt omkring. Man sörjer och hur går man vidare? Och vem drabbas av vad? Förlust, förtvivlan, oförståelse? Kanske också av ovetskap eller ondska, ånger, likgiltighet, allt beroende på vilken roll i det hela man spelar. Kanske till och med lite av allt.
Pjäsen Drabbad, skriven av Satu Rasila är översatt av Lars G. Thelestam för att passa svenska scener, främst i Sverige. För den uppsättning som nu går på Åbo Svenska Teater har Maria Lundström, som regisserat pjäsen, bearbetat texten. Lundström har på ett lyckat sätt format en fyradelad tvåspråkig pjäs. Pjäsens olika delar kallas berättelser.
Under föreställningens gång får vi titta in i verkligheten hos människor, vars vardag har rubbats av ett eller flera mord. Vi möter föräldrar till en mördad tonårsflicka, en ung kvinna som styckmördat, flickvännen till en mördare och en gammal kvinna som ser som enda utväg att kväva sin åldrande handikappade dotter.
Kalle Ropponens scenografi är avskalad och enkel. På scenen finns ett tiotal fyrkantiga gråa multifunktionella pelare. Vita kistor fungerar som likkistor, sängar, bänkar o.s.v. Lösningarna är kreativa liksom övergångarna mellan olika scener. Den lovande regissören Maria Lundström har gjort ett fint arbete och lyckas realistiskt visa på det hemska och ohyggliga, men samtidigt måla upp lyckliga livsöden som tagit sorgliga vändningar. Underförstått, bakom varje dåd står en människa som inte är enbart ond. Karaktärerna i pjäsen, liksom alla människor i världen, är också drabbade av kärlek, av ansvar.
Maria Ahlroth spelar den tuffa Sari som gjort sig skyldig till ett brutalt styckmord. Lugnt och sansat, med en gnutta hånfullhet i rösten, berättar hon i detalj om tillvägagångssättet. Ahlroths intensiva och obehagliga prestation är onekligen det som starkast fastnar under föreställningens gång.
Nämnas bör också Linda Abrahamssons roll som barnet Emma i skidspåret, i föreställningens första berättelse. Kroppsspråket känns så naturligt och verkligt som det bara kan bli.
Frågan om vad som driver en människa till att ta en annan människas liv kommer ofta upp under föreställningen. Inget svar ges, och det finns inte heller något entydigt svar. Däremot har människor ett ansvar. Ett ansvar för sig själv och andra. Det här tas dolt upp.
Mika och Sari, de två mördare vi får följa i pjäsen, hänvisar båda till att de blivit svikna och dåligt behandlade och har genom sina handlingar på sätt och vis hämnats. Hämnats på det finska rättssystemet, hämnats på omvärlden, på sätt och vis gjort rätt för sig. Hos dem saknas all insikt om ansvar. Det ansvar som hör till det medmänskliga samspelet. Det ansvaret glimtar däremot fram hos den ångerfulla Anne, spelad av Rebecca Viitala, som försöker förstå sin pojkvän Mikas vansinnesdåd.
Också den till åldern komna Sylvi (Janina Berman), som bara vill det bästa för dottern Katri (Ylva Ekblad), begår sitt brott mer av kärlek än av ren ondska, om man nu moraliskt kan uttrycka det så.
Den ofta så grymma pjäsen lättas upp av humoristiska vändningar, inte minst av Niklas Groundstroems små roller som fångvaktare, polis, läkare. Publiken skrattar många gånger, ibland kanske mer för att handskas med det hemska, än åt konkret roliga skeenden på scenen.
Och pjäsens titel sitter kvar, under föreställningens gång blir publiken onekligen drabbad.
Åbo Svenska Teater: Drabbad. Manus: Satu Rasila (ursprunglig titel, Kohtalona murha). Översättning: Lars G. Thelestam. Regi: Maria Lundström. Scenografi och ljusdesign: Kalle Ropponen. I rollerna: Linda Abrahamsson, Maria Ahlroth, Janina Berman, Ylva Ekblad, Niklas Groundstroem, Rebecca Viitala, Jerry Wahlforss.
Heidi von Wright
