Att sex och makt hör ihop har man redan länge vetat, det är inget nytt. Den senaste tiden har jag dock funderat över vilken social funktion och roll sexualitet egentligen har i dagens samhälle, när reproduktion och sexualitet glidit allt längre ifrån varandra.
Trots att samhället sexualiserats, trots mängder av frispråkiga och öppna sextips i medierna, trots att sexuella minoriteter kommodifierats till mediesexiga koncept, verkar sex fortfarande vara ett tabubelagt och laddat diskussionsämne. Rädslan för att avromantisera sex och blotta sig själv är för stor.

Som en följd av eroderingen av tydliga och traditionella klass­identiteter och klasskillnader, har det i det senmoderna västerländska samhället uppstått ett nytt hierarkiskt system som strukturerar den sociala tillvaron. Det här systemet bygger på sexuellt kapital. Med sexuellt kapital menar jag kombinationen av sexuell attraktion och erotisk erfarenhet, som i sig fungerar som en symbolisk resurs. Det här systemet har uppstått som en följd av behovet att på nya sätt upprätthålla skillnader mellan olika sociala positioner i samhället. Sexuellt kapital fungerar således i allt högre grad som ett komplement till det ekonomiska, kulturella och sociala kapital som traditionellt sett utgjort fundamentet för samhällets maktstrukturer. Det här låter antagligen kontroversiellt och tillspetsat, men låt mig utveckla mitt resonemang.

Synen på sexualitet som ett hierarkiskt system som följer en marknadslogik löper som en röd tråd genom den kontroversiella världsåskådning som ligger som grund för den franska författaren Michel Houllebecqs litterära verk. Houllebecq hävdar i sin debutroman Konkurrens till döds att vi lever i en värld fylld av ”livrädda hedonister som söker lycka i erotiken, men som endast finner en kärlekslös värld där den fysiska attraktionens lagar gynnar fåtalet”. I fokus ligger dagens västerländska sexualitet så som den utvecklats efter vågen av sexualliberalism i slutet av 1960-talet. Houllebecq kritiserar tanken om att vi upplevt en sexuell frigörelse, och menar istället att dagens samhälle präglas av ett sexuellt förtryck. Sexualliberalismen har med andra ord enligt Houllebecq skapat ett system där vissa har ett varierat och spännande sexliv medan andra ”inskränks till onani och ensamhet”.

Sexualiteten har blivit ett obarmhärtigt konkurrensfält och maktspel där sexuellt kapital stärker den egna positionen och blir ett uttryck för makt. Det är frågan om ett selektivt spel där de som inte har ett tillräckligt stort startkapital utesluts.

Den eviga ungdomen glorifieras och förverkligas med olika medel, och det offentliga rummet tapetseras med naken hud. Men hör man inte till de vackra människor som har ett spännande och aktivt sexliv, men ändå vill leva ut sina sexuella fantasier och erotiska begär, stämplas man lätt som patologisk eller patetisk. På det här sättet uppstår det en slags stigmatiseringsspiral som i darwinstisk anda utesluter de minst attraktiva, medan det erotiska fältet monopoliseras av de attraktiva.

Grunden för det här resonemanget om sexuellt kapital bygger på den franske sociologen Pierre Bourdieus teori om hur klassamhället reproduceras på en symbolisk nivå genom distinktionsprocesser. Bourdieu menar att samhället består av olika sociala fält, inom vilka man positionerar sig genom att med olika mängd socialt- och kulturellt kapital upprätthålla distinktioner som i sin tur ligger som grund för maktförhållanden. Det här gäller även det erotiska fältet.

Sexuellt kapital är ett uttryck för en djurisk kompetens i darwinistisk anda. Det här betyder att det sexuella kapitalet trots allt inte kan anses vara enbart ett senmodernt fenomen, utan bör uppfattas som en av mänsklighetens äldsta kapitalformer, äldre än det ekonomiska.

Eftersom det sexualiserade samhället verkar leda till den fysiska attraktionens välde där sexuellt kapital är den hårdaste valutan, kan man fråga sig om den senmoderna civilisationen håller på att utvecklas i riktning mot det djuriska.