När mamma och pappa förlovade sig sommaren 1935 fick hon en cykel i förlovningspresent. Hon poserar med den på en blommande äng, hon bär en hemstickad tvådelad klänning i senapsgult och mörkbrunt i påfågelsmönster och någon – antagligen pappa – har tagit en svartvit bild med hennes Kodak lådkamera. Det skulle gå några år innan jag föddes, men både cykeln, klänningen och kameran finns välbevarade i mitt minne. Inga trollkonster, de hängde bara med så länge att de blev en del av också mitt liv. Klänningen hann jag aldrig växa i förrän malen hade rekvirerat den för sina trängande behov, men den existerade så länge att den kom att bli en sinnebild för mamma och hennes färgvärld. Kameran hade jag med mig på min första utlandsresa, och så småningom övergick den till barn och barnbarn och skräpar fortfarande i någon flyttlåda ihophållen med  tejp och häftplåster. Kameran, inte lådan. Cykeln … Cykeln! Velon!

Velon var centrum i vårt liv. Den användes av alla i lika mått, herrar såväl som damer. Mammas cykel var förstås en damcykel och hade ett regnbågsfärgat bomullsnät över bakhjulets övre del så att kjolfållarna inte skulle fladdra in mellan ekrarna.

Herrcyklarna hade inte nät, eftersom herrarna inte hade kjolar. Cyklande herrar, karlar, hade däremot alltid en klädnypa till hands. Med den fäste de ihop byxorna nere vid vristen innan de äntrade sadeln så att de inte skulle dras in i cykelkedjan.

Till skillnad från damcyklarna hade herrcyklarna också ram – jag har aldrig kommit underfund med orsaken. Alla cyklar hade i princip pakethållare, packare, där man kunde transportera varor eller passagerare. När man kom upp i en viss ålder var det ändå något visst med att sitta på ramen, tätt omsluten av ett par starka armar och med ett häftigt dunkande hjärta och djupa varma andetag bakom ens egen rygg. Obekvämt intill outhärdligt, men definitivt det mest romantiska färdsätt tiden kunde bjuda på. I rediga utförsbackar var man inte långt från schejken som jagade fram genom öknen på sin vita springare med flygande mantel och hjältinnan pressad mot sitt bröst.

Helt nyligen hörde jag en historia berättas av en (karl) som var med då det begav sig. Den handlade om flickan som trodde att hon satt på ramen men när hon steg av upptäckte att det var en damcykel. Nåja.

Nåja, nåja. Hur som helst var cykeln, velon, centrum i vårt liv. Den fanns ständigt till hands, den var vårt enda transportmedel (förutom den betydligt långsammare skottkärran, förstås, och vinterns sparkkälke).

När jag fyllde femton fick jag en egen velo, med växlar och handbroms. Den förvandlade mig till en tvåhjulig kentaur. Mest minns jag vinden, farttårarna som pressades ur ögonen, den koncentrerade känslan av fullhet, av lycka. Då hade velon också hunnit bli en fillare.

Varken lärare, föräldrar eller bekymrade hälsovårdsmyndigheter behövde bry sina hjärnor med hur de skulle få oss ut i friska luften – problemet var att få in oss till kvällen. Det var naturligtvis inte bara före datorns utan också före videons och tevens tid. Böcker fanns, det medges. I en sådan, en som Robert Åsbacka skrivit, läste jag häromdagen att man i Österbotten inte använde velo. Där var det ped som gällde. Ped. Jag smakar på ordet, undrar hur det skulle vara att peda.

Och ställs inför en ny undran: Vad hände med -ci-?

Vivi-Ann Sjögren

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.