– Ibland känner jag att varje film bara är en dokumentation av en process. Det verkliga konstverket är den resa som vi gör när vi skapar filmen, säger regissören Lukas Moodysson, aktuell med filmen Mammut.

När Lukas Moodysson, sju år efter Lilja 4-ever, återvänder till de biografvänliga filmernas sfär, sker det med pompa och ståt: Gael García Bernal (Dålig uppfostran, Babel), Michelle Williams (Dawson’s Creek, Brokeback Mountain), Filippinerna, Thailand, New York! Mammut är ett trespråkigt mammutdrama om karriärism, migration, längtan och beroende.

Dina tidigare filmer har inte bara varit lokala, de har varit direkt trånga: småstaden Åmål, kollektivet i Tillsammans, Liljas fängelse, för att inte tala om de två klaustrofobiska mindre filmerna. Varför den här globala utspriddheten nu?

– Jag tycker nog filmen är ganska intim ändå. Den utspelar sig i små rum fast de är utspridda på olika ställen, och det handlar om små, nära relationer, mellan föräldrar och barn. Jag är nog fortfarande förtjust i de där ganska stängda miljöerna. Till exempel tycker jag det är otroligt tråkigt att filma en massa gatubilder i New York och sånt.

Tycker du skådespelarnas roll i filmen ändras i och med att du har internationella stjärnor i huvudrollerna?

– Jo, tyvärr, kanske. Men jag upplever ändå att både Michelle och Gael är kända på en sådan nivå att de inte förstör filmen. Hade det till exempel varit Tom Cruise hade det varit väldigt svårt att inte se honom som Tom Cruise. Michelle och Gael tycker jag upphäver sig själva och blir sina rollkaraktärer.

Men möjligheten att arbeta med stjärnor är ingenting som intresserar dig särskilt mycket i den amerikanska världen?

– Näe. Det föll sig naturligt. När vi började fundera på vilka skådespelarna skulle vara pratade vi bara om människor som är kända. Jag känner inte till några okända skådespelare i USA.

Din svenska språkkänsla har ofta uppfattats som en av dina främsta styrkor som regissör. Kände du dig handikappad med engelskan, tagalogen och thailändskan?

– Det är en svår fråga. Jag tror jag förlitade mig mer på skådespelarnas språkkänsla. När jag är på gott humör låter jag dem improvisera mycket. När jag är på dåligt humör försöker jag styra allt som en diktator. Å ena sidan förlorade jag kanske en del av min språkkänsla, men å andra sidan kan det kännas lättare med språk som jag inte behärskar; då kan jag istället koncentrera mig på känslan och tonläget. Men svenska är mitt språk, och jag kommer att göra de flesta av mina filmer på svenska.

Fler frågor än svar

Var det något du ville säga med filmen, eller snarare något du ville utforska?

– Ja, det är väl kanske en kombination. Men jag tror jag sysslar mer med att utforska än med att säga någonting. Jag tror många människor – särskilt kritiker – väntar sig att jag ska komma med fler svar än jag kommer med. Jag ställer nog fler frågor till mig själv och till publiken. Man pratar om experimentella filmer, men alla filmer är otroligt experimentella. Ända från manusarbetet till den sista klippningen är det ett enda stort ifrågasättande. Nu är det till exempel främst Leo (Bernals karktär i Mammut) som känner längtan efter förändring, men i de första versionerna av manuset var det närmast Ellen (Williams karaktär) som gjorde det – hon åkte iväg på nån jättekonstig sak där hon tog LSD och förstod vad hela tillvaron gick ut på och sådär, sa upp sig från sitt jobb …

Kanske du gjorde kloka avskalningar.

– Ja, det vet man aldrig. Jag tror publiken, särskilt den proffessionella publiken, väntar sig en färdig produkt, medan filmen egentligen är en process. När vi klippte Fucking Åmål var jag så frustrerad på det där. Det fanns så många sätt att göra filmen på och så var man tvungen att välja ett! Jag har lekt med tanken att göra – det kommer ju inte att vara någon som vill se den,  men – en film som man klipper under, säg 200 dagar. Så gör man 200 versioner av samma film, och ordnar digitala visningar varje kväll: idag ser det ut såhär, nästa dag ser det ut sådär …

– Ibland känner jag att varje film bara är en dokumentation av en process, och att det verkliga konstverket är den resa som vi gör när vi skapar filmen. Men man får ju inga pengar för att göra film om man tänker att konstverket bara finns till för tio personer.
Föräldrarna i filmen har ingen egentlig, avgörande karaktärstutveckling, de slutar där de börjar. Varför?

– Det är något av en filmmässig schablon att man ska genomgå en utveckling, komma igenom någonting och sedan vara en ny människa. Men i verkligheten är man med om någonting som startar en process inom en, och så ligger det och gror och efter tio år sker det en förändring, utan att man vet vad det beror på. Vi är ständigt i process, ständigt i rörelse. Det är väldigt sällsynt att en avgörande händelse leder till att man förändras.

– Men en statement jag laborerade med under tiden jag skrev manuset var att förändringspotentialen inte finns i den rika världen, utan i den fattiga. Jag vet inte om jag tror på det, men det var i alla fall en möjlig tanke.

– Det tredje svaret är att slutet beror på åskådarens läggning. Den romantiskt lagde åskådaren ser i karaktärernas ögon att de har förändrats på slutet. Den cyniskt lagde åskådaren lyssnar bara på vad de säger. Filmens slut skiljer cynikerna från romantikerna.

Mammut har fått ett blandat mottagande: den har hyllats och utbuats. Vad beror buropen på, tror du?

– Jag har hört kritik om allt från att det är oklart vad jag vill säga till att filmen är övertydlig. Jag har hört kritik från vänsterhåll, att filmen är konservativ och reaktionär, att jag tycker kvinnorna borde stanna hemma, att allt borde vara som på 50-talet. Och jag har hört kritik från högerhåll, att filmen är banalt antikapitalistisk. Det måste vara en lyckad film eftersom den får folk att reagera så starkt olika, att folk söker efter en förståelse av filmen.

– Jag hörde om en kvinna som var på den här nästan mytiska visningen i Berlin – jag tror det var fem personer som buade, men så har det blivit fyrtio, hela salongen! Hon sitter i salongen, och plötsligt hör hon någon bua. Så vänder hon sig om, och ser en man som buar, men bredvid honom sitter en kvinna och gråter. Det var det vackraste jag hört.


Filmen Mammut har Finlandspremiär 17.4.2009.

Viktor Granö

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.