Jag träffar Peter Hägerstrand på Teater Viirus där han har sin studio. På något sätt märks det att han än en gång suttit i timmar försjunken i sin ljudvärld, isolerad från omgivningen. Han är lite avlägsen och frånvarande när jag träffar honom. Men efter en stund vaknar han ur sin dvala och verkar glad över att få prata.

Hans lilla studio är fylld till bredden med diverse stränginstrument och speldosor, allt från en hurdy gurdy (en medeltida vevlira) till en elektrisk minibas med gummisträngar.

Intresset för musik väcktes när hans bror, som spelade violin, köpte en gitarr åt honom. Sedan dess har gitarren och musiken hängt med genom livet.

– Mitt första band var Corporal Flejder Band. Eftersom det på den tiden fanns så få som kunde spela på Åland var jag tvungen att lära mina kompisar spela.

Några år senare startade han Gycklarnas Afton, som enbart spelade egna låtar och sjöng på svenska. Det var under tiden med Gycklarnas Afton som han började reflektera över popmusikens väsen och över vad som gör en bra låt.

– Med Gycklarna var vi noga med att det var just pop vi sysslade med.

I en värld dominerad av postpunkens regler och ideal och en omgivning där alla andra spelade hårdrock var det något provokativt i sig. Men pop är ett svårt begrepp som kan definieras på många olika sätt, och min definition skiljer sig antagligen från mångas.
År 1991 hoppade Hägerstrand in som gitarrist i rockbandet Good Evening Manchester. Bandet fick ett skivkontrakt med EMI, vilket ledde till en hel del spelningar runt om i Finland, men också i Sverige och Danmark. Efter två skivor och många spelningar och uppmärksamhet slutade Good Evening Manchester, och Hägerstrand startade Jupiter Park, där han själv skrev all musik. Sedan början av 90-talet har han också skrivit musik till pjäser, hörspel och filmer, vilket i dag är det han sysslar mest med.

Texten som instrument

Hägerstrand har skrivit låttexter både på svenska och på engelska, och konstaterar att det har en avgörande betydelse om man skriver på sitt modersmål eller inte.

– I engelskan blir inte kopplingen till ordens innebörd lika omedelbar. Det uppstår därför lite av ett filter när man sjunger på engelska. Eftersom man inte behärskar språket så bra som man gärna tror blir det inte heller lika personligt. Det är mycket svårare att skriva text på svenska, när varje ord väger så tungt.

Vad kommer först, text eller melodi? Jag ställer frågan, litet provokativt, eftersom jag vet hur enerverande den är, fast den ju samtidigt också är befogad.

– Nå oftast kommer melodin och harmoniken först, eftersom man sitter och nynnar eller plinkar sporadiskt på något, och så får man en idé. Det är mycket svårare att skriva texter, och jag har också blivit mera kritisk med tiden. Men texten handlar ju inte bara om innehållet, utan den är också ett instrument i sig, med en egen rytm och melodi. Dessutom kan ju en och samma rad få helt olika betydelse beroende på hur det sjungs.

Låten inte artisten

– Jag har alltid velat jobba med musik, men det tog tid innan jag insåg att det över huvud taget skulle vara realistiskt möjligt. Och så småningom blev det vad jag gör. Steget till att bli proffsmusiker var inte så drastiskt. Jag har haft turen att få jobba med intressanta grejer, så därför har inte inställningen och passionen till musik förändrats så mycket.

– Låten har alltid varit viktigare än artisten för mig. Det är alltid vissa låtar som fastnar och inspirerar, inte lika mycket artisterna. Själv tycker jag att Beatles I am the Walrus är den perfekta låten. Den är det största konstverket människan skapat, säger han med ett leende på läpparna.

Hägerstrands egen musik bygger till stora delar på genomtänkta harmonier och fina popmelodier. När man lyssnar på musik han gjort till olika pjäser och filmprojekt framgår det också vilken bredd och vilket sinne för ljudatmosfär och färg han har.

– Som barn av postpunken kändes noter länge främmande, till och med skrämmande. Jag var rädd för att kunskap om noter och musikteori skulle ta kål på det egna. Men ju mer jag började jobba med musik var jag tvungen att lära mig noter, harmonilära, etc. Jag måste kunna dela ut noter, kunna kommunicera med musiker och jag måste kunna översätta regissörens visioner till musik.

– Trots att jag i varje produktion försöker välja något nytt element, förstärks samtidigt det egna musikaliska uttrycket hela tiden.

Hägerstrand påpekar att det inte finns tid att vänta på inspiration när man har många projekt och många deadlines. Det som krävs är en hög arbetsmoral och rutin.
Det är också vikigt att i ett tidigt skede begränsa paletten och överraska sig själv, menar han.

För tillfället gör Hägerstrand radioteater. Pjäsen heter Latte Igelkott reser till Baffricut och är baserad på en barnbok av Sebastian Lybeck från 1957. Han skall också skriva musiken till en utställning om åländsk identitet på Ålands museum i sommar. En utställning som efter Mariehamn skall sättas upp i Guernica. För projektet håller han som bäst på att samla olika ljud. Vårkåta gudingar, mistlurar och uppklippt spelmansmusik så här långt. På hösten följer så ett filmprojekt. Och så förstås den egna musiken.

– Jag är nöjd att över huvud taget få jobba med musik och är glad bara jag får fortsätta. Jag skulle gärna jobba mera med egna låtar, men har ingen dröm om att erövra hela världen. Kanske bara Polen.