Då kan det vara värt att påminna om att en stor mängd – kanske så mycket som 90 procent – av vapnen som knarkkartellerna använder för att attackera poliser, militärer och varandra har smugglats in över världens mest välbevakade gräns.
Under George Bushs åtta år vid makten var gränsfrågan enkel: inte en enda mexikan skulle lyckas ta sig över gränsen för att få ett underbetalt svartarbete i norr. Den ökade kontrollen har lett till att fler människor dör eftersom de som vill korsa gränsen måste söka sig allt längre bort från bebodda områden, ut i den växelvis glödheta och iskalla öknen.
Samtidigt smugglas tunga eldvapen, lagligt inköpta i USA, söderut. Vita Huset har alltså både misslyckats med att stoppa knarkhandeln genom att strypa den inhemska kokainkonsumtionen och bidragit till att kartellerna har beväpnat sig till tänderna.
Situationen för lätt tankarna till den mexikanske presidenten och diktatorn Porfirio Díaz beklagande från förra sekelskiftet: ”Stackars Mexiko, så långt från Gud och så nära Förenta Staterna!”
Men nu blåser nya vindar längs den 3 000 kilometer långa gränsen. Barack Obama har nyligen kommenderat ut ett par hundra extra poliser med uppgift att stoppa vapensmugglingen och samtidigt ökat stödet till den mexikanska armén. På så sätt ska USA ta sitt ansvar i kriget mot knarket och stödja sitt grannland.
Det är lätt att hävda att USA vill ha slut på knarkkriget därför att det har börjat spilla blod även norr om gränsen. Men Obama vet onekligen hur man gör sig populär och kontrasten gentemot företrädaren är enorm. Lyckas han dessutom driva igenom den sedan länge påtänkta migrationsreformen, som i ett slag skulle ge miljontals papperslösa mexikaner i USA en tryggare tillvaro, blir han sitt lands populäraste president någonsin. Åtminstone på andra sidan gränsen.
Martin Garat
