Den 15 april diskuterade kulturministrarna Stefan Wallin och svenska Lena Adelsohn Liljeroth under rubriken ”Kulturpolitikens roll i framtidens välfärdssamhälle” på Hanaholmens kulturcentrum. Ett bärande motiv i diskussionen var den svenska statliga kulturutredningen som i februari överlämnade sitt slutbetänkande till kulturministern. Diskussionen leddes av Leif Jakobsson som också är ordförande för en motsvarande finsk utredning som precis har kommit igång.
I båda länderna har man sett behov av att se över kulturpolitiken med motiveringen att samhället har förändrats sedan de nuvarande linjedragningarna gjordes på 70- och 90-talet. Den svenska utredningen har blivit kritiserad bland annat för att den rekommenderar omfattande förvaltningsreformer men inte löser sådana problem som upplevs inom kulturfältet, som kulturarbetarnas osäkra villkor och arbetssituation. (Jfr. den aktuella universitetsreformen i Finland.)
I ministerdiskussionen berördes flera frågor angående kulturutbudets sociala dimension. Att kulturen ska vara tillgänglig och angelägen för människor oberoende av boningsort, samhällsklass, ålder, hälsa, etnicitet och språklig bakgrund framställdes som självklara prioriteter av båda. Man betonade också att kulturen ska vara en viktig del av vården och skolan, och att kulturpolitiken berör hela samhället.
Vad som förblev oklart var hur de sociala målsättningarna i praktiken ska förenas med den politik som Adelsohn Liljeroth representerar. Hon efterlyste bland annat entreprenörskap som en lösning på kulturarbetarnas dåliga arbetsvillkor och sänkta skatter som lösning på att människor inte har råd att gå på museer (snarare än slopade inträdesavgifter). Man får inse att det trots de vackra orden varken är kultursektorns eller publikens behov som styr, utan en nyliberal ide om hur saker fungerar när de fungerar bra.
I det här avseendet gav Wallin ett mera praktiskt och kulturpolitiskt gediget intryck med sin betoning av folkbiblioteken, småstadsbiografer, teatrarnas och operans turnerande i regionerna och publikarbete.
I fråga om den finländska kulturutredningen kan man hoppas att den vågar tro på existerande institutioners bärkraft och utvecklingspotential, snarare än att i enlighet med tidsandan peka ut dem som tröga, dyra och förlegade.
Nora Hämäläinen
